När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?
Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.
Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.
Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.
Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.
Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.
Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.
Återigen, du är så klok Fanny.
Det jag gillar så mycket med din blogg är att jag blir så kluven varje gång jag läser dina inlägg, och för mig är det ett tecken på utmärkt argumentation. Jag fröstår verkligen ditt resonerande, precis som jag förstår de föräldrar till handikappade barn som resonerar precis tvärtom. Väldigt intressant!
Om man vill behålla ett handikappat barn ska man absolut göra det, det vore förfärligt om det inte var socialt acceptabelt att behålla ett foster med handikapp. Däremot tycker jag att alla som vill ska få välja bort det.
Det må låta hemskt, men jag skulle faktiskt kunna överväga att abortera ett handikappat foster beroende på hur pass allvarligt handikappet är. Vissa handikapp skulle jag inte bry mig om, men andra skulle framstå som ett alldeles för stort hinder både för mig, samhället och individen. Man får typ inte säga så enligt många eftersom det anses visa på att man inte anser att alla människor är lika mycket värda och att det luktar alldeles för mycket Hitler om det, men det handlar inte på något sätt om att jag tycker att handikappade i allmänhet är mindre värda eller att jag ser ner på dem. Det handlar bara om att jag vill ha goda förutsättningar för mitt eget liv och kunna ge ett eventuellt barn det.
Däremot vet jag verkligen inte om jag skulle klara av att genomgå en abort rent psykiskt. Det är en jättesvår fråga. Jag kommer nog att behöva fundera mer över det här innan jag börjar fundera på att ”skaffa barn”, för det vore ganska hemskt om jag behöll ett handikappat foster som jag inte känner mig redo att ta hand om bara för att alternativet abort framstår som alldeles för hemskt för min del.
Det där argumentet: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” som folk kommer med… mhmm, de flesta som lever kan nog enas om att de inte önskar att de aldrig fötts och att de faktiskt är tacksamma över att få leva, men den synen delas inte av alla och oavsett hur många som delar eller inte delar den måste väl folk kunna inse att om man inte fötts hade man ändå inte vetat om det, alltså ingen förlust på något sätt för det aborterade fostret. (alltså, om vi utgår från att människan inte har en själ som kan vandra vidare- naturligtvis kan ingen av oss levande vara helt säker på hur det ligger till med den saken, men låt oss utgå från det)