belastning – Fanny Åström

Att ständigt känna sig som en belastning.

Jag tänker på ett ex och hur han ständigt behandlade mig som en belastning. Han visade liksom väldigt sällan någon uppskattning för att jag fanns med i hans liv, snarare var det olika grader av besvär och obehag det handlade om. Varför dumpade han mig inte bara, om det var så han kände? Varför lät han detta pågå under flera år?

Detta skapade en väldigt jobbig situation där jag ständigt kände att jag antingen skulle förtjäna eller göra mig berättigad av hans så kallade ”kärlek”. Antingen skulle jag ”förtjäna” den genom att vara en perfekt flickvän och ge honom något han behövde, eller så skulle jag göra mig berättigad av den genom att avkräva den för att han hade någon slags skuld till mig.

Till exempel: om jag mådde dåligt kunde jag använda detta för att ha ett legitimt skäl att får höra av mig till honom. Då kunde jag avkräva det av honom. Det räckte liksom inte med att vi hade ett förhållande och att ett sådant borde bygga på att en har något slags intresse av att träffa varandra, utan jag var tvungen att ange skäl för detta. Jag var tvungen att motivera varför jag skulle ha rätt till hans uppmärksamhet. Jag var tvungen att fråga efter den, lämna ut mig, för att han skulle kunna göra bedömningen om jag var värd besväret eller inte.

Det hela blev väldigt nedbrytande för mig; jag var så lite värd att inte ens min pojkvän, som ju skulle vara den som skulle ge mig kärlek och bekräftelse, tyckte att jag var värd att umgås med för min egen skull. Han behandlade mig som en börda och jag kände mig som en sådan. Jag var hela tiden tvungen att pressa honom till att ge mig det som ska komma naturligt i en relation, som en relation bygger på. Och när en pressar en människa så så blir det såklart också så, ingenting kan längre ges frivilligt och av kärlek eftersom skulden alltid finns där i bakgrunden och spökar. Och det som ges av skuld är alltid så mycket mindre värt än det som ges av fri vilja.

Detta har också fuckat upp min förmåga att bygga relationer längre fram; även när jag varit med människor som faktiskt visat mig kärlek så har jag känt mig som en belastning, jag har känt att jag behöver ursäkta mig när jag ber om deras uppmärksamhet eller kärlek. Vid minsta lilla tecken på att jag inte är önskad så får jag panik. Jag går in i ett konfliktläge där jag avkräver människor saker trots att jag inte behöver, för att dessa människor faktiskt uppskattar mig och att jag hade kunnat vara mer diplomatisk i att uttrycka mina behov. Istället tänker jag att människan ifråga gör som den gör för att den vill mig illa.

Jag försöker gå runt detta genom att inte agera på dessa känslor, när jag upplever att jag inte bli mött av en partner eller vän så tänker jag ofta att det handlar om att den inte tycker om mig, men jag försöker att inte uttrycka detta som en anklagelse gentemot den här personen. Det är dock läskigt eftersom det kräver att jag ska vara tillmötesgående, och jag är rädd för att personen ifråga ska besvara mina farhågor när jag är i en så utelämnad position. Det är enklare att hamna i en försvarsställning och attackera personen ifråga.

Detta handlar såklart om makt; min partner distanserade sig från min i relationen och framställde det som att det var jag som behövde honom för att jag skulle anstränga mig mer i relationen, medan han kunde göra lite vad han ville. Han hade ständigt mig där som en källa till närhet och bekräftelse, medan jag var ständigt osäker. När han ville träffas rusade jag till hans undsättning, men jag kunde aldrig räkna med motsatsen. Samtidigt måste han ha förlorat saker, till exempel att det blev svårt att ha någon form av lustfylld samvaro. Jag tänker mig att han kunde vara ganska säker i att få sitt behov av närhet och bekräftelse tillgodosett, men att han inte utvecklades så mycket av relationen.

Det är sorgligt på många olika sätt. Framförallt för mig som behöver leva med att känna mig värdelös i relationer även med människor som faktiskt tycker att jag är värd att vara med.

Att erkänna förutsättningarnas betydelse.

När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?

Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.

Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.

Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.

Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.

Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.

Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.