En sak jag verkligen tycker om med SCUM-manifestet är det stora ointresset som finns för att ”förstå” män. Solanas skriver om män som några slags märkliga varelser som inte har något inre, alternativt är helt obegripliga. De är helt enkelt inte möjliga att ”förstå” på djupet. Istället lägger texten fram ett annat sätt att förstå män, ett sätt att förstå män som grundar sig just på att de inte går att förstå ”på djupet”, utan att vi istället måste se dem som obegripliga. Det var oerhört befriande för mig att läsa SCUM, bland annat på grund av detta. Jag insåg att jag inte behöver förstå män, att det inte behöver analysera män och söka efter deras inre. Det räcker med att förstå den situation jag befinner mig i, att förstå det förtryck jag blir utsatt för. Sedan försöker jag då och då analysera maskulinitet ändå, men jag ser det inte som centralt i min feminism.
På samma sätt som män beskrivs i SCUM har kvinnor beskrivits och beskrivs fortfarande i patriarkatet. Kvinnor beskrivs som väsensskilda från män, som objekt som en kan lära sig att använda men aldrig på djupet förstå. Kvinnor uppmuntras däremot generellt till att förstå män på ett annat sätt, i termer av likhet, genom att söka efter det gemensamma. Ibland ska kvinnor rentav förstå män bättre än männen själva, hjälpa männen att komma i kontakt med det ”kvinnliga” som finns inom dem.
Det handlar om olika slags kunskap. Det finns kunskap som används för att kontrollera, instrumentell kunskap för att uppnå makt, och så finns det kunskap som används för att tillfredsställa. Den typen av kunskap om män som kvinnor uppmuntras till är den senare typen. Vi ska se in i männens inre, och meningen med detta är att vi ska bli bättre på att tillfredsställa dem. Vi ska kanske rentav förstå männen åt dem, vi ska analysera dem och hitta lösningar på deras problem färdigpaketerade så att de slipper ta ansvar för sig själva. Män däremot uppmuntras till en slags kunskap om kvinnor som inte bygger på förståelse, utan snarare på oförståelse. Vissa män kanske försöker bli bättre på att få kvinnor i säng, men det handlar enbart om att lära sig att använda kvinnor som objekt för sin egen njutning.
Det SCUM gör är att för en stund vända på denna kunskapsmakt. Plötsligt är det männen som är objekt, obegripliga som varelser men möjliga att kontrollera. Den kunskap vi får om män är knapp, men den är tillräcklig för att vi ska kunna kämpa emot deras förtryck. Den är tillräcklig för att vi ska kunna förstå vår situation som kvinnor i ett patriarkat, men inte för att förstå män på djupet. Och just därför är denna kunskap så effektiv, just för att vi inte tvingas till att ”förstå” män så kan vi i högre grad fokusera på att bryta förtrycket. Just för att vi inte tvingas tänka på hur männen kan tänka känna, tycka och tänka om saker och ting kan vi låta ilskan flöda fritt och bli konstruktiv.
I själva skapandet av kunskapen så skapas också mannen som objekt, som något som vi kan och framförallt bör kontrollera. Vi uppmanas till att förhålla oss till män som ett problem som måste lösas eller försvinna, inte som varelser lika oss som vi ska hysa empati för. Detta kan tyckas hårt, men jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt i den feministiska kampen att vi kommer ifrån denna strävan efter att förstå mannen.
Jag tänker att det finns stora fördelar med detta som feministisk strategi. Visst finns det säkert mycket att förstå om mäns inre, men en feministisk rörelse kan inte ha förståelsen av män som varelser i centrum. Snarare måste vi lära oss att förstå män och deras förtryck som ett problem som vi ska övervinna.
Jag är trött på att söka efter det mänskliga i mannen. Jag är övertygad om att det finns där någonstans, men jag tror inte att det kommer dyka upp bara för att jag lägger mer kraft på att hitta det inom dem. Så länge män agerar som om det inte finns något där kommer jag att utgå från att det är så det ligger till, och behandla dem därefter. Det är inte min skyldighet som feminist att försöka vaska fram ett guldkorn i den hög av skit som utgör maskuliniteten, det är inte upp till mig att ”rädda mannen” från sin egen manlighet. Jag är dessutom helt övertygad om att det inte kommer att fungera.
Det som måste till är inte att kvinnor blir bättre på att förstå män, utan det är män som måste visa upp sig och göra sig begripliga. Jag kan inte befria dem från deras manlighet, det kan bara de själva göra. Jag är övertygad om att om vi slutade försöka förstå män och befria män hela jävla tiden så skulle det vara betydligt enklare att bedriva feministisk kamp. Om vi slutar serva män hela tiden så kanske de till slut tvingas till att ta tag i saker själva för en gångs skull. Det tror jag skulle vara det absolut bästa för feminismen.
Åh, jag känner verkligen att jag måste läsa Scum. Krävs det någon speciel förkunskap eller räcker det att man är lite allmänt insatt i feminism?
Läs förordet av Stridsberg till den svenska utgåvan, det ger bra grund. Jag har skrivit lite läsanteckningar från den också som di nog hittat om du söker på scum på bloggen.
Tack!
Finns online http://www.churchofeuthanasia.org/e-sermons/scum.html
Jag upplevde samma frihet när jag läste scum. Jag insåg att jag inte behöver vända om det som män gör, säger, skapar osv.. till något jag kan förstå och finna relevant. Nu undviker jag i högre grad att läsa mäns böcker och bloggkommentarer, se manlig konst, titta på ”manliga” filmer… Särskilt om det kräver att jag anstränger mig för att förstå, och om det är något jag från början var rätt ointresserad av. Sen har scum och feminismen överlag också gjort att jag i mindre grad känner att jag behöver ljuga för mig själv att jag är intresserad av t.ex. manlig konst; något jag har gjort i hela mitt liv.
”Jag kan inte befria dem från deras manlighet, det kan bara de själva göra.”
Precis! Och det är här det ofta blir lätt att urskilja antifeministiska män. De tycker nämligen väldigt bra om att gnälla på att feminister gör allt fel – särskilt när det kommer till män och deras otroliga svårigheter här i tillvaron – men de engagerar sig aldrig själva för att försöka bryta upp mansrollen.
De startar inte rum och grupper för att diskutera hur män ska kunna utveckla sitt känsloregister och lära sig att gråta och prata om hur de känner, de propagerar inte för samma rätt att få ta hand om sina barn (kanske t o m få vara hemma de första månaderna med barnet om det skulle passa bäst) och de anstränger sig sannerligen inte för att bryta normativa gränser för mäns estetiska uttryck genom att kanske sminka sig, dra på sig en klänning och högklackat när de går på bröllop nästa gång eller varför inte bara måla naglarna? Nä, det enda de gör är att gnälla om hur det minsann är minst lika synd om dem, eftersom det faktiskt är lika jobbigt att vara man som att vara kvinna.
Dina inlägg provocerar mig och utmanar mitt inre varje gång. Det är jobbigt, men förmodar att det är nyttigt. Tack.
Har gått och lett hela förmiddagen åt ditt inlägg på twitter om män som avslutar meningar med ”summa summarun”…så klockrent och träffande..:) om de lämnade lite plats åt andra, och inte höll låda så himla länge skulle ju ingen sammanfattning behövas.
Vilket bra inlägg, Fanny!
Jag upplever att den här ”förståelsen” som vi kvinnor förväntas söka när det gäller män, ofta handlar om att ursäkta mäns beteende åt dem. En man beter sig illa och vi förväntas inte se honom för den person han är utan istället försöka finna anledningar som kan befria honom från hans ansvar.
Här förväntas vi leta efter diverse ”orsaker” för att ursäkta mannens dåliga beteende åt honom. Han kanske har haft en taskig barndom? Han kanske har blivit sviken av kvinnor tidigare? Han kanske har alkohol eller drogproblem? Han kanske har dåligt självförtroende? Han kanske är fattig? Han kanske har vuxit upp utan pappa eller utan mamma? Han kanske inte menade alla taskiga saker som han sa till oss? Det kanske bara var ett uttryck för hans stora kärlek till oss, att han våldtog oss eller slog oss på käften?
Kvinnor måste sluta upp med att ursäkta män, börja se deras rätta jag istället för den påhittade iscensatta och uppblåsta bilden av hur ”great” manligheten och män ”är”. Kvinnor ursäktar män för saker som de aldrig skulle ursäkta andra kvinnor för.
Vi måste alltså sluta att leta efter det goda i mannen. För det första, finns det inte det goda i alla män och för det andra så är det inte kvinnors sak att behöva leta efter det.
”Så länge män agerar som om det inte finns något där kommer jag att utgå från att det är så det ligger till, och behandla dem därefter.”
Gillar starkt det här inlägget! Efter jag har börjat läsa din blogg regelbundet så har jag märkt att jag har slutat behandla män som stackars offer, instängda i sin egen maskulinitet. Är de macho, vägrar prata om känslor och hellre håller tyst när de är något som bekymrar dem istället för att vara öppna och ärliga om det så agerar jag nu som att det inte är något som bekymrar dem. Jag är trött på att dalta, jag har behövt göra det i så många år med män. Nu har jag istället inställningen att är det något de vill prata om med mig, så får de själva ta upp det. Annars tänker jag inte bry mig om det.
Nej, men eller hur!
All den här förståelsen som bara tjänar till att ingenting någonsin förändras, och så ska kvinnor som redan befinner sig i ett taskigt underläge även hjälpa män som har det svårt. Orättvist är bara förnamnet.
Förståelse är ju förstås oändligt viktigt men det är ju män som SKA hjälpa andra män med detta:
* Engagera sig i män som sneseglar i vanföreställningar.
* hjälpa män med konstig man- och kvinnosyn som orsakar stora problem för sig själva samt reproducerar förtryck.
* diskutera och bemöta de falska prestationskraven kring manlighet så att Pelle med neurotiska problem inte känner att han behöver ta livet av sig bara för att han inte kan försörja sig.
* Slå hål på myter om att det är något farligt med könsöverskridande beteende, när det egentligen bara gör livet gladare.
* Få män att inse att det faktiskt är viktigare att kunna vara medmänsklig än att briljera.
* Hjälpa till att förklara hur saker fungerar för män som invandrat till Sverige och bekanta sig med dessa personligt.
Osv.
Alltså visst, vi kan ju skuldbelägga de män som tydligast gör fel, men värst är det ju med oss som har det förhållandevis bra och också förstår någorlunda, men som kanske skiter i att göra något för att vi själva har det bra. ”It’s good to be king” liksom.
Bortslösad kapacitet.
Nej, jag tycker att varje man som har det hyfsat också kanske kan engagera sig i åtminstone tre män med problem. Det är ingen orimlig uppoffring.