Att kvinnor inte går när de blir slagna i relationer har flera olika skäl. Det skapas ett starkt band till förövaren, en vill ha upprättelse, något en bara kan få av förövaren. Men framförallt; förövaren definierar hela ens vara, hela ens person. En viktig del i normaliseringsprocessen, det vill säga den process som successivt leder in i våld, är isolation. Offret tillåts inte träffa andra människor. Detta gör att förövaren i än högre grad kan ta makt över offrets tankar om sig själv. Men isolation är inte bara något som drabbar kvinnor i misshandelsrelationer, det är vanligt att kvinnor upplever att de lägger mindre tid på sig själva när de är i relationer, i en högre grad än män som inte sällan lägger mer tid på saker och ting utanför (källa: Det kallas kärlek av Holmberg).
I relationer så beslagtas kvinnors energi och kärlekskraft, de utför känslomässigt arbete för att få relationen att fungera i högre grad än män. Detta leder också till isolation, om än inte fullständig från andra människor så en slags tankemässig isolation. Istället för att fokusera på sig själv tvingas kvinnan att fokusera på sin partner och deras relation. Så är det såklart inte i alla relationer, men i väldigt många så lägger kvinnor ner väldigt mycket mer energi på att fundera på lösningar, förändra sitt beteende och så vidare än vad deras partner gör.
För mig är det väldigt svårt att lämna destruktiva relationer med män. Trots att jag vet att något inte är bra för mig så går jag ändå omkring i det utan att avbryta det. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag har varit i relationer där jag regelbundet behandlats illa och blivit kränkt och sårad samt konsekvent nedvärderad. Detta, villa jag hävda, är absolut ingenting ovanligt. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om liknande behandling från män i relationer. Trots att jag vetat om detta, kunnat sätta ord på det och förstå det strukturellt, så har jag inte kunnat lämna situationen. Detta har i sin tur dragit ner mig i negativa spiraler som bara gör det ännu svårare. När en har traskat runt i ett jävla helvete ett tag, varför inte lite till? Det blir än mer smärtsamt att lämna situationen när en inser hur mycket energi en plöjt ner i att få den att fungera.
Jag tror att det som skrämmer mig på sätt och vis är frihet. Om jag inte längre definieras av en man så tillhör jag bara mig själv, då är jag fri att skapa mitt liv på mina egna premisser. Detta är både en lockande och en skrämmande tanke, men det som skrämmer får ofta ta överhanden. Det är inte lätt att definiera sig själv när en hela tiden låtit sig definieras av andra, inte lätt att leva för sig själv när en hela tiden levt för andra.
Om jag har en relation med en man så kan jag vara hur olycklig som helst, men jag kan i alla fall klamra mig fast vid en idé om vem jag är och vad som ger mig existensberättigande. En man har valt mig och älskat mig. En man bestämmer att jag är värd något. Livet har ett syfte; att bi bekräftad, att få relationen att fungera. När jag är ensam finns inte det här, jag måste istället reflektera över mig själv som individ och vad jag vill, och det kan vara svårt, väldigt svårt. Jag har liksom inte fått lära mig att tänka om mig själv i de termerna, fokusera på vad som gör mig lycklig. Jag har istället lärt mig att tänka på mig själv i relation till män. Hela samhället har berättat för mig att det är så det ligger till, att mitt värde som människa avgörs av mina relationer med män.
Män har kommit in i mitt liv och fyllt mig med mening, vilket har gjort att jag istället för att reflektera över mig själv har börjat söka efter mer och mer av den känslan det ger mig. Istället för att fundera över vad jag vill så har jag kunnat förlita mig på att någon annan fyller mig med värde. Jag har länge uppfattat mig själv som värdelös om jag inte har någon slags relation med en man, och denna känsla förstärks när jag faktiskt är i dessa relationer. Då släpper jag den känsla av egenvärde som jag byggt upp för att istället låta mig fyllas av patriarkal bekräftelse. Jag struntar i att definiera mig själv och låter mig definieras, och just därför blir det så oerhört svårt att släppa trots att jag klart och fullt inser att det inte är bra för mig. Jag vet helt enkelt inte vem jag är utan detta.
Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att lämna en misshandelsrelation innan det gått alldeles alldeles för långt. Jag inser klart och fullt att jag inte skulle ta varningssignalerna på allvar trots att jag känner till dem, att jag skulle ge efter för det är ju på ett sätt så jävla bekvämt att låta sig definieras av någon annan. Komma undan all den där ångesten som friheten ger. Det är en tung insikt, men en insikt som jag måste nå för att kunna jobba vidare med mig själv.
Förstår dig.
Skrev själv detta inlägg i förrgår:
http://hundmorsan.se/2014/03/04/sluta-skuldbelagga-mig-for-att-han-tomde-min-kropp-och-sjal-pa-i-princip-allt/
Fanny du är bäst. Det känns faktiskt bra att läsa att du inte heller skulle ta varningssignalerna på allvar. Tråkigt, sorgligt, hemskt ja. Men ändå på något sätt uppmuntrande. Att veta att inte ens du tror att du skulle klara det hjälper mig att inte skuldbelägga mig själv för att jag inte gjorde det. Tack!
Åh, gud vad jag känner igen mig. I allt du skriver. Är fast i en relation som jag inte klarar av att ta mig ur trots att jag mår så dåligt att jag inte vet var jag ska ta vägen. All min energi går åt att fokusera på honom (han mer eller mindre kräver det). Ingen har fått mig att känna mig så värdelös som han, det är som om jag förlorat mig själv. Ändå klarar jag inte av att lämna och hatar mig själv ännu mer pga detta. Fy fan.
Det låter svinjobbigt. Finns det någon i din närhet (typ vän, släkting) som du kan be om hjälp att ta dig igenom den svåraste tiden efter?
Har bra stöd från min familj, men i slutändan är det ändå jag själv som måste ta steget. Finns dessutom vissa psykologiska grejer hos mig själv som nog gör det svårare att lämna.
Även om jag skulle klara det så skulle det ta väldigt lång tid, sitter hårt inne att ge upp och sluta anklaga sig själv.
Frihet har väl ganska låg status också, både vad gäller civilstånd och jobb, finns färdiga mallar för hur man ska bete sig där.
oooch jag skrev detta nyss. Hoppas det inte tolkas som nyliberalt och antifeministiskt för det är inte alls så jag menar men, klipper fräckt in
Likaså inser jag att jag har ett behov av att vara precis allt för min kille. Han ska inte behöva någonting annat än det jag kan ge. Vi umgicks precis hela tiden i 25 dagar, så länge på raken har vi aldrig hängt förut. Och jag märkte hur jag tappade bort mig själv ibland, jag blev nojig och ledsen och arg. Arg när jag kände att jag inte var precis allt han behövde i livet, frustrerad över min strävan att uppfylla hans behov. Att istället för att fokusera på mina egna needs fokuserade jag på vad han ville och tänkte och nu menar jag inte är han hungrig eller ej? Utan mer är jag rätt för honom? Är jag tillräckligt snygg? Är jag för komplex för jobbig för uppkäftig? Men jag märkte även hur han fokuserade på mig, fast på ett helt annat vis. Han passade på mig i trafiken, kollade så att jag inte hade handväskan så en förbifarande kunde sno den, såg till att jag stt bekvämt, blev orolig när vi åkte motorcykeltaxi, gnällde på mig för jag klappade främmande hundar och katter då han var rädd att jag skulle bli sjuk. Ja, allt som hade med min säkerhet att göra blev hans ansvarsområde. Och jag skulle ljuga ifall jag sa att jag inte älskar det. Sådan har han varit sedan dag ett och det ger mig ett rus att vara så omhändertagen. Men jag är så rädd att dessa roller vi har hamnat i, att de begränsar oss för mycket. Kärlek är en farlig drog för att vara klyschig.
Men återigen tillbaka till behoven. Jag avskyr orättvisor, jag avskyr egoism, jag klarar inte av folk som inte tänker på andra. Som bara kör på i sitt eget race. Och där min andra insikt under semestern. Jag föraktar folk som sätter sina egna behov först och främst för att jag är avundsjuk. Jag vill också göra detta. Men jag tillåter mig det inte så min reaktion blir istället att bli galet upprörd så fort jag ser andra människor göra det jag önskade jag fick.
Det är inte min killes fel att jag gång på gång tänker vad föredrar han? Hur ska jag vara? Se ut? Och så vidare för att sen bli arg på honom för att jag känner mig begränsad av detta. Och jag känner att detta är mycket av kärnan i feminism för mig. Om jag nu får vara sån att jag gör mitt privata, mina personliga issues till en feministisk aha-upplevelse. Att vara feminist handlar för mig om att jag får tillåtelse att finna mina egna behov och uppfylla dessa. Även när detta sker på bekostnad av andras behov (nu menar jag såklart inte olagliga och omoraliska situationer där någon kommer till skada).
Och mina behov. De är också mitt ansvarsområde. Och denna egoism uppfyllandet av desamma kräver av mig, den får jag också ta ansvar för. Vilket är svårt, för som kvinna har jag lärt mig att uppfylla andras behov, att finnas till för andra, ett klichéexempel av den Duktiga Flickan. Att avsäga sig den rollen, att bli mindre ädel det är jävligt jobbigt. Inte bara på grund av andras krav och förväntningar, utan för att detta kräver en ny självbild och det är svårt att inte längre vara den ädla, osjälviska.
Nej, tycker det låter rimligt. Alltså en kan ju ha en hur rimlig pv som helst, har en ingen stabil känsla av egenvärde kommer en att hänga upp den på honom. Sedan att det är vad vi lärt oss i patriarkatet gör ju det inte mindre till ett problem en faktiskt måste ta tag i själv. Sedan tkr jag ju att män måste tänka på hur de bekräftar kvinnor etc, för det är ju en minst lika stor del av problemet.
Nej precis. Blir lite nervös varje gång jag påtalar eget ansvar då detta kapas av antifeminister som inbillar sig att feminister inte gör detta (som du nyss skrivit om). Äh att analysera isn omgivning, sin roll i strukturer är förihelvete att ta så jävla mkt perosnligt ansvar som man kan.
Sorry för svärord. Kram.
Tänker också att det är skillnad på ansvar och skuld. Det är inte ditt fel att du hamnar i vissa situationer, men det är bara du som kan ta dig ur dem. Egentligen ligger det största ansvaret på män men vi kan liksom inte förlita oss på dem i den feministiska kampen. Vi kan bara rädda oss själva.
Igenkänningsfaktorn är hög.. Efter det tog slut med mitt ex förra året var jag helt förstörd, helt krossad. Hur skulle jag nu värdera mig själv, hur skulle jag nu veta om jag ens har ett värde?! Och länge kände jag att jag inte hade det, jag var helt värdelös utan honom. Det tog flera månader, men jag kan nu känna (ett år senare, fortfarande singel) att jag är väldigt tacksam att det förhållandet tog slut. Det tvingade mig att försöka hitta ett värde i mig själv, ett eget syfte. Tvingade mig till att fundera på vad jag vill med mitt eget liv. Och det har varit ett av de mest givande åren i mitt liv, om inte det mest givande 🙂 jag vill fortsätta vara singel, är inte ens säker längre på om jag vill ha ett sådant monogamt förhållande igen. Det tar mer än vad det ger, åtminstone är det min erfarenhet.
Åh herrgud vad jag känner igen mig, det är ju precis såhär det är…
Igenkänning, så jävla bra skrivet!
Många uppskattar igenkänningsgraden i din text. Jag kan däremot inte känna igen mig i vad du skrivit & just därför är det tydligt vilken kraftfull & välformulerad text du har skapat för den når fram oavsett! Den ter sig ärlig & insiktsfull & är därav mkt vacker.
Tack för att du delar med dig.
Är mitt uppe i en långdragen process av att omvärdera hela mitt förhållande. Allt känns väldigt förvirrat, stundtals tvivlar jag på mitt förstånd, men dina texter ger styrka.
vill inte vara tråkig men det kan vara svårt att ha råd att separera när man är vuxen och bor ihop det är dyrt och misshandel börjar oftast efter att förövaren har en i sitt grepp (ekonomiskt, socialt, emotionellt)