Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.

Ofta hör jag kvinnor säga typ ”jag försöker att inte göra så mycket känslomässigt arbete i vår relation”. Det är ju bra att de är medvetna om ”känslomässigt arbete” och försöker åtgärda obalansen MEN jag tycker att den här synen är väldigt problematisk och jag ska förklara varför.

ÄVEN att aktivt försöka anpassa sig för att saker och ting ska bli mer jämställda är att göra känslomässigt arbete. Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.

Detta är i mina ögon inte något som egentligen leder till jämställdhet, snarare är det en överlevnadsstrategi en som kvinna kan ha i patriarkatet för att inte arbeta ut sig totalt. Men grundregeln, att män har makt och sätter upp spelregler i heteromonogama relationer, är fortfarande den som förhärskar. Som kvinna kan en ha olika strategier för att hantera detta, men en kan inte upphäva själva maktförhållandet som sådant. Att ha en framgångsrik strategi är inte samma sak som att ha makt eller att ha en jämställd relation. Själva det faktum att du behöver ha en strategi är i sig förtryck.

Jag tänker på de strategier jag själv har haft, hur nöjd jag varit när jag kommit på en men hur extremt utslitande det är att alltid behöva tänka på dem, upprätthålla dem. En blir distanserad till sig själv såväl som till relationen. Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt? Om en måste lägga band på sig själv för att inte utföra känslomässigt arbete?

Lösningen? Tja, tyvärr tror jag inte på ”jämställdhet” i heteromonogama relationer inom ramarna för patriarkatet över huvud taget. Jämställdhet handlar om makt, och makt handlar om hur samhället är strukturerat. En enskild man kan vara hur snäll och medveten som helst och han kommer fortfarande ha makt över kvinnan han delar sitt liv med eftersom han är man. Det är i denna maktobalans som ojämställdheten ligger, och så länge den maktobalansen finns så kommer jämställdhet i en enskild relation att vara en naiv utopi. Lösningen är alltså, som alltid, politisk kamp. Kamp för att kunna älska fritt.

17 kommentarer till Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.

  • Evelina skriver:

    Jag hade den här typen av fundering för ett tag sedan, men du har satt betydligt bättre ord på det än vad jag hade kunnat. Riktigt bra skrivet!

  • Ph skriver:

    En man kanske skulle anstränga sig för att ta lika mycket känslomässigt ansvar och stå för lika mycket av hushållsarbetet istället för tvärtom.

  • Tror du inte att somliga av de som säger så menar precis det du säger; att de inom ramarna för det ojämställda förhållandet försöker överleva och hitta strategier för att inte bränna ut sig? Jag vet att både jag och andra pratat om det så och inte för att vi tror att det skulle åtgärda balansen och leda till jämställdhet.

    ”Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt?” frågar du och jag tror att många kvinnor både är medvetna om det du skriver om och inte alls vill ha det så, men för många är det inte så enkelt som att bara fråga sig vad meningen är och sen agera utefter svaret. Lyxen finns helt enkelt inte för många kvinnor att kunna fråga sig detta för de har inga rimliga val att göra något annat än leta överlevnadsstrategier.

    Vad jag försöker säga är att meningen med att ha relationen för somliga är att inte bli hemlösa, utfattiga, riskera många års uppslitande vårdnadstvister osv.

  • Lena E skriver:

    Håller inte med – eller så missförstår jag?
    Tex ”Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.” Va? Om en gör en uppdelning av hushållsarbetet är det väl ett gemensamt beslut? Eller så kan det väl lika väl vara kvinnan som sätter spelplanen?? Kvinnan aktivt undviker – jag tror inte kvinnor automatiskt vill hålla på med hushållsarbete hela tiden. Har en olika krav på renlighet blir det kompromiss och förhandling, om en skall leva ihop.

  • Någon skriver:

    Men det finns ju massa feminister som vill ha monogoma relationer, även med män… Så för oss är det väl bara att se ens relation/ens hem som en plattform för kampen? Jag håller absolut med om att det är omöjligt att uppnå någon slags icke-patriarkal bubbla, men inför alternativen:

    1) Ge upp mono-relationer med män
    2) Försöka ha så jämställda mono-relationer med män som möjligt
    3) Ha såna relationer men inte försöka göra något åt könsrollerna/maktbalansen inom relationen

    så finns det nog många som inte är taggade på nummer ett och ännu fler som bangar på nummer tre. Det jag menar är att politisk kamp och att jobba med sin egen relation inte utesluter varandra, och om man är en sån som blir kär i män och vill leva i ett mono-förhållande, vad har man för val? Så länge man känner att relationen stärker en mer än vad den kräver (vilket iofs ofta inte är fallet…)

  • Orponet skriver:

    Tror det såklart förekommer par där hon är dominant och han undergiven. Men i ett patrarkalt samhälle är sannolikheten att de ska falla för varandra inte så stor. De omvända maktbalansen motsvarar inte folks ide om kärlek

  • Isabella Swan skriver:

    Jag tycker att du förenklar här, och att du i viss mån förringar personer som försöker göra något åt sin situation. Att ”försöka att inte göra så mycket känslomässigt arbete” t.ex. som i att inte självmant ta på sig en massa ansvar för sådant man inte behöver ta ansvar för (något som många, många kvinnor gör på ren reflex och alltså måste göra en aktiv ansträngning för att inte automatgöra d.,v.s automatslösa energi på; jämför att i försöket att få mer jämställd uppdelning av hushållsarbete avstå från att reflexmässigt plocka upp mannens eller sönernas strumpor slängda bredvid tvättkorgen) kan vara den strategi man har att tillgå. Alla kan inte ställa sig på barrikaderna; alla vill inte flytta ifrån sin partner för att han (eftersom vi snackar kvinnor vs män nu) har ett beteende de stör sig på utan vill bo kvar och vänta på att han lär sig. Alla vill inte göra det rätt stora känslomässiga arbete det innebär att vara den eviga projektledaren i företaget Familjen AB, vilket man ju fortsätter vara om man hela tiden skall uppfostra eller upplysa partnern om att nu måste han faktiskt göra vilket känslomässigt arbete det nu är man vill att han skall göra. Alla lyckas inte heller göra sig av med beteenden de ägnat ett helt liv åt att träna in på en gång de blir medvetna om att det inte gynnar dem.

    Jag stör mig lite här, för jag tycker att du avfärdar kvinnor som inte gör exakt som du gör eller tycker att de borde göra, eller inte ORKAR göra exakt som du gör eller tycker att de borde göra. Det blir lite ”hur man än vänder sig så har man ändan bak”; antingen lever de ojämställt och så ger du dem skit för det, eller så försöker de göra något åt saken och så ger du dem skit för det. Det kanske inte är så du menar, men det är lite så jag känner när jag läser texten.

    • Fanny skriver:

      Alltså jag fattar att det framstod som dömande, det var inte min mening. Har gjort samma sak själv en massa gånger. Menar inte att det är fel att ha en strategi, menar bara att det inte gör att en slutar våra förtryckt, även om det är en framgångsrik sådan.

  • red skriver:

    Måste faktuskt säga att jag håller helt med på dethär och tycker inte alls det låter dömmande… Klart man.måste få ha en srategi och inget fult i det, men jag stör mej också på sånna som sitter och blinkar till lite medans dom berättar att de nog ”i hemlighet” är de som bestämmer! really?! Jag är stolt över att va hemma fru men inte fan tycker jag att jag lurat åt mej makten när jag går och plockar strumpor 😀

  • Lena E skriver:

    Men att män skulle ha makten i heteromonogama förhållanden – är det verkligen så? Det är ju i den egna relationen en verkligen kan ha 50% av makten. Eller har jag helt missat något här..? De män jag levt med har inte varit särskilt medvetna, men inte heller har de haft någon större makt i förhållandet.

  • Chiaki skriver:

    Jag tänker att samma sak gäller t.ex. i arbetslivet (och säkert i andra fall också). En del kvinnor lyckas ju klättra upp till ett bra arbete där de har ganska mycket inflytande. Så visst kanske man kan nå en position där man kan anses vara någorlunda jämställd med sin partner/sina manliga kolleger, men man är fortfarande där på patriarkatets villkor. Att hela tiden behöva kämpa för att få och behålla makt är inte jämställdhet.
    Jag tänker inte alls det som kritik mot kvinnorna (det är ju bara bra om man hittar ett sätt att överleva och ha det ganska bra i samhället), utan snarare mot den ideologi som hävdar att ojämställdhet beror på att kvinnor inte försöker tillräckligt (ofta hör man ju att det bara är att skita i städningen då om man är så trött på att göra det, eller att det skulle bli jämställt om kvinnor bara sökte bättre jobb).

  • Ksenia skriver:

    Jamen såhär är det ju. Hur man än gör har man verkligen ändan bak som någon annan sa.

    Kommer det till kompromiss och förhandling sker oftast ett av följande i min erfarenhet: kompromissen blir stor och till kvinnans nackdel eller en rimlig kompromiss målas upp men mannen orkar inte anstränga sig för att upprätthålla den vilket är oerhört smärtsamt. Ett straff till att jag öht försökte förhandla.

    Har varit i relationer där jag hellre låtit bli att ens försök förhandla bara för att slippa bli besviken för att det ändå inte leder till förbättring. (Dålig ide som fan. Önskat jag hade gått ifrån samtliga relationer på första påföljande gräl efter misslyckat upprätthållande av överenskommelse. Önskar så hårt att jag slår knut på mig själv och slitet sönder repet samtidigt.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv