jämställdhet – Fanny Åström

Jämställda relationer handlar inte om åsikter.

Det fanns en tid i mitt liv då jag trodde att det här med Jämställda Heterorelationer var möjligt och försökte eftersträva en sådan.

Jag minns hur det handlade väldigt mycket om åsikter. Att ha en relationer med en person som hade rätt åsikter om saker och ting. Typ en kille som hade någon slags grundläggande feministisk insikt ansågs automatiskt vara värd att satsa på att ha en relation med. ”Jämställdhetsarbete” i relationer innebär att mannen ska nå olika feministiska insikter och hålla med om dem.

Sedan insåg jag att jämställdhet inte handlar om åsikter. Det handlar inte om att ”tycka” att kvinnor och män är lika mycket värda eller att det är bra med jämställdhet, det handlar om positioner.

Till exempel: de flesta män ”vill” vara jämställda i sina relationer, men när det kommer till kritan är de inte det. Hur kan detta komma sig? Hur kan det komma sig att så många män ändå kommer fram till att de är för jämställdhet i teorin, men tycker att det inte riktigt passar dem i praktiken?

Kanske är det inte en fråga om attityder eller fördomar, utan om intressen. Män har ett väldigt konkret materiellt intresse i att upprätthålla ojämställdhet i relationer. Det behöver inte ta sig uttryck i någon aktiv ovilja, men i ett bristande engagemang. Detta bristande engagemang kan förekomma alldeles oavsett om personen har en bra feministisk förståelse eller inte. Det är helt enkelt inte ett lika påtagligt problem att en relation är ojämställd för den som är överordnad.

Detta gör att värderingar är ganska oviktiga för hur relationen tar sig uttryck. Säkert spelar det lite roll, men inte så mycket som det ofta tillmäts. Att ha hittat en man med ”bra” värderingar är på intet sätt en garanti för att han kommer kunna leva upp till någon slags jämställd praktik över huvud taget.

Många män verkar vara för jämställdhet i teorin men inte ha något grepp om hur en skulle kunna få till det i praktiken. De har liksom inte funderat på det faktum att det kanske inte är något en bara får till genom att knäppa med fingrarna, att det faktiskt kan krävas en del arbete för det. När detta går upp för dem blir det plötsligt mindre intressant. När det går upp för dem att det inte handlar om värderingar utan om faktiskt arbete blir det mindre lockande att leva upp till dessa jämställda ideal. Och det är ju inte så konstigt, för jämställdhet är faktiskt ingenting som gynnar män.

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.
Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.
Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.
Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.
Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten. Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

Jämställdhetsarbete i relationer.

Apropå mitt senaste inlägg så ritade jag denna. Såhär uppfattar jag att mycket så kallat jämställdhetsarbete i relationer går till. Det är något som faller på kvinnan, dels för att det ligger i hennes intresse men också för att relationsarbete generellt faller på kvinnors lott att utföra.

Jämställdhetsarbete är en slags relationsarbete. Det är viktigt att förstå detta. Ofta förstås jämställdhetsarbetet som ett slags bonusarbete eller ett specialintresse, något en gör mer av princip än för att det faktiskt behövs. Då har en en begränsad förståelse för vad det kan innebära för en relation att inte utföra jämställdhetsarbete. Detta är lika mycket som allt annat relationsarbete något som behöver utföras för att en relation ska fungera bra för båda parter.

Något som kan göra jämställdhetsarbete än mer smärtsamt än vanligt relationsarbete är att en tvingas konfronteras med sin partners ovilja att delta i projektet, vilket såklart är väldigt nedslående att inse om någon som säger sig älska en. Kanske tänker en: ”om han nu älskar mig, varför vill han inte hjälpa till och befria mig från dessa bojor”. Det blir på något sätt det ultimata beviset på att en i hans ögon inte främst är en hel människa utan en kvinna. Om han hade älskat en som människa hade han såklart velat att en skulle befrias från det ok det innebär att vara förtryckt som kvinna, men han visar att det inte är så han känner genom att inte engagera sig i jämställdhetsarbetet.

Många män verkar tycka att deras del i jämställdhetsarbete ska var att lyssna på var kvinnan säger och lyda. De funderar inte på hur deras egen position också är könad, att jämställdhetsarbete även kräver att de ska rannsaka och förstå sig själva.

Hur god feminist en än är så är det omöjligt att sätta sig in i en position en själv inte befinner sig i till fullo. Jag har inte förstå hur det känns att vara man, så jag kan inte ge honom någon vägledning. Det kräver eget emotionellt arbete för att kunna göra det.

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

Jämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.

Ofta hör jag kvinnor säga typ ”jag försöker att inte göra så mycket känslomässigt arbete i vår relation”. Det är ju bra att de är medvetna om ”känslomässigt arbete” och försöker åtgärda obalansen MEN jag tycker att den här synen är väldigt problematisk och jag ska förklara varför.

ÄVEN att aktivt försöka anpassa sig för att saker och ting ska bli mer jämställda är att göra känslomässigt arbete. Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.

Detta är i mina ögon inte något som egentligen leder till jämställdhet, snarare är det en överlevnadsstrategi en som kvinna kan ha i patriarkatet för att inte arbeta ut sig totalt. Men grundregeln, att män har makt och sätter upp spelregler i heteromonogama relationer, är fortfarande den som förhärskar. Som kvinna kan en ha olika strategier för att hantera detta, men en kan inte upphäva själva maktförhållandet som sådant. Att ha en framgångsrik strategi är inte samma sak som att ha makt eller att ha en jämställd relation. Själva det faktum att du behöver ha en strategi är i sig förtryck.

Jag tänker på de strategier jag själv har haft, hur nöjd jag varit när jag kommit på en men hur extremt utslitande det är att alltid behöva tänka på dem, upprätthålla dem. En blir distanserad till sig själv såväl som till relationen. Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt? Om en måste lägga band på sig själv för att inte utföra känslomässigt arbete?

Lösningen? Tja, tyvärr tror jag inte på ”jämställdhet” i heteromonogama relationer inom ramarna för patriarkatet över huvud taget. Jämställdhet handlar om makt, och makt handlar om hur samhället är strukturerat. En enskild man kan vara hur snäll och medveten som helst och han kommer fortfarande ha makt över kvinnan han delar sitt liv med eftersom han är man. Det är i denna maktobalans som ojämställdheten ligger, och så länge den maktobalansen finns så kommer jämställdhet i en enskild relation att vara en naiv utopi. Lösningen är alltså, som alltid, politisk kamp. Kamp för att kunna älska fritt.

Att vara en dålig feminist.

Det händer ibland att jag känner mig som en dålig feminist. Typ när jag märker hur svårt det är att ha en jämställd relation, när jag har ångest över mitt utseende eller när jag ger männen i ett sammanhang med uppmärksamhet och bekräftelse än någon säkert minst lika intressant kvinna.

Men sen tänker jag på hur fånigt allt det där är. Det finns liksom inget som är att vara en ”dålig feminist”, det finns bara olika strategier för att överleva och bekämpa patriarkatet. Jag försöker att alltid hitta så effektiva strategier som möjligt, både för överlevnad och bekämpande, och ibland går det mindre bra. Då är det bara att ta nya tag och försöka igen.

Det går inte att bli den perfekta feministen, för så länge vi lever i ett patriarkat kommer en ibland vara tvungen att göra saker på patriarkatets villkor. Det går inte att leva jämställt i patriarkatet, det går bara att kämpa för ett jämställt samhälle.

Den här ångesten många känner över att inte vara tillräckligt bra feminister är egentligen bara ett av patriarkatets knep för att avväpna oss. Vi ska ständigt lägga skulden på oss själva, inte på det samhälle vi lever i. Det är klart som fan att det är bekvämt om vi alla är upptagna med att personligen ha den korrekta feministiska livsstilen, i stället för att föra politisk kamp.

Twitter 5/4.

Ofta när en skriver om jämställdhet i relationer får en svaret att ”män också kan vinna på jämställdhet”. Detta är nog sant till stor del, många män har en massa att vinna på jämställdhet. Men det föreligger fortfarande en intressekonflikt. I en typisk heterorelation tar kvinnan mer av hushållsarbetet och det känslomässiga arbetet, och mannen har tolkningsföreträde. Jämställdhet innebär för många män mer arbete, mer ansvar och att behöva ta mer hänsyn till partnerns känslor. Hur mycket män än vinner i fråga om ”friare könsroller” och dylikt så är det fortfarande en förlust att behöva arbeta mer och ta mer hänsyn.

Vidare så kan män vinna mycket på vissa jämställdhetsåtgärder, men inte för den sakens skull alla. Ett typiskt exempel är att ”vidgande av könsroller” är bra för män, men inte nödvändigtvis att dela lika på arbetet. Även om män vinner lite på jämställdhet så kan de komma att förlora mer och nettovinsten blir garanterat mindre än för kvinnor. Så att män också har saker att vinna på jämställdhet gör inte att intressekonflikten försvinner.

Det är viktigt att se att kvinnor och män har olika intressen i jämställdhetsfrågan och inte släta över det med ”män vinner också”. Det är inte bara så att vi sitter fast i varsitt skal som är lika begränsande. Vi har också olika positioner i könsmaktsordningen. Män har en överordnad position. Detta är ett privilegium trots att könsrollen är begränsande. Så sluta låtsas som om kvinnor och män har samma intressen i jämställdhet. Kvinnorna kommer vara de stora vinnarna.

Om liberalfeminismens problem.

Kvinnliga företagarna inom välfärden bildar sin egen Grupp 8, läser jag på Svt Debatt. Med feministisk retorik söker de legitimera det plundrande av skattemedel som vinstdrivande välfärdsföretag utgör. Det är en fråga om jämställdhet, tycker det.

Inspirerade av 60-talets kvinnorörelse kräver vi därför friheten att driva förskolor, vård och omsorg på lika villkor som företagare i andra branscher. Det skriver en grupp kvinnliga entrepenörer, som idag lanserar nätverket Välfärdens Grupp 8.

Att Lo är emot vinster i välfärden handlar enligt dessa personer helt enkelt om diskriminering av kvinnor, eftersom kvinnodominerade branscher inte får gå med vinst som manliga. Alltså är det en jämställdhetsfråga att tillåta vinster i välfärden. Att de pengar som försvinner är pengar som annars skulle gå till högre bemanning och bättre arbetsmiljö för de kvinnor som jobbar i dessa branscher är inte relevant. Nej, det viktiga är att det ska gå att tjäna pengar även på kvinnodominerade branscher. Det får ju inte vara orättvist.

LO skulle aldrig motverka nyföretagande och vanliga vinstdrivande företag inom de egna branscherna. Det riskerar ju både jobb, investeringar, kvalitetsutveckling och möjlighet att välja mellan arbetsgivare, samtidigt som det inskränker kundernas valfrihet.Men inom kvinnodominerade områden ska särskilda begränsningar tydligen gälla.
LO vill prata om vinster – men det handlar också om jämställdhet.

I slutet skriver de att kraven de för fram är mer radikala än de som det ursprungliga Grupp 8 drev.

Vi nöjer oss inte med kraven från dem vi lånat namn av, Grupp 8, som på sin tid krävde rätt till arbete och daghem. Vi förväntar oss friheten att själva äga och driva dagens förskolor, vård och omsorg – på samma villkor som andra företagare.

Jag vet inte om ni känner till Grupp 8, men det är alltså ett feministiskt och socialistiskt nätverk som var verksamt kring 60-70-talet. Bland annat så kämpade de för sex timmars arbetsdag som skulle möjliggöra att kvinnor och män kunde dela upp arbete i hemmet bättre. Jag tror knappast att de skulle sympatisera med vinster i välfärden. Deras krav handlade om att kvinnor i allmänhet skulle slippa dubbelarbeta och få lika lön som män, inte om att vissa kvinnor skulle kunna tjäna riktigt mycket pengar på andra kvinnors arbete.

Efter detta hittade jag Dagens Samhälles lista över Välfärdens 100 viktigaste kvinnor vars syfte var att ”synliggöra det viktiga arbete toppcheferna utför”. På hela listan fanns såklart inte en enda sjuksköterska, barnskötare eller vårdbiträde. Nejnej, det handlar ju om chefer detta. Om det viktiga jobb cheferna utför.

Och dessa två grejer sätter väl ungefär fingret på det jävligt feta problemet som finns med liberalfeminism. Något som lyser med sin frånvaro i dessa artiklar är nämligen arbetarperspektivet. Var är egentligen arbetarkvinnorna, de kvinnor som faktiskt utför själva arbete som dessa välfärdsföretagare och chefer profiterar på? De verkar inte vara relevanta över huvud taget.

Liberalfeminismen handlar inte om att förbättra för alla kvinnor, det handlar om att även kvinnor ska kunna tjäna riktigt mycket pengar på andra människors (i detta fallet kvinnors) arbete.

Nå, det kan väl kanske, rent formellt, kallas jämställdhet att även kvinnor kan tjäna riktigt mycket pengar. Det är så smaklöst och vidrigt hur ni får era klassintressen att framstå som könsintressen, när det absolut inte handlar om merparten av alla kvinnors intressen utan bara om er förbannade ”rätt” att profitera på deras arbete. Och inte nog med detta: ni tar dessutom en otroligt viktig del av feministisk historia, perverterar den, omdefinierar den och gör den till er. Helt utan förståelse för vilken ideologisk grund Grupp 8 hade och vilka deras krav var så kallar ni er ”inspirerade” av dem. Jag pissar på er jävla ”jämställdhet”.

Jämställdhet i politiken och manlighetens dominans.

I statskunskapen har vi diskuterat lite kring jämställdhet inom politiken, ett ämne som såklart ligger mig varmt om hjärtat. Det råder relativt jämn könsfördelning både bland kvinnliga riksdagsledamöter och kvinnliga ministrar, vilket såklart är ett fantastiskt resultat av feminismens strävanden på området. Merparten av alla partier eftersträvar ju någon form av jämställdhet inom partiet, kör ”varannan kvinnornas” på listorna och så vidare, och det är såklart fantastiskt.

Däremot kan en fortfarande se en betydande ojämställdhet i politiken, främst manifesterad i att vi ännu inte haft en enda kvinnlig statsminister och att sju av nio partiledare för riksdagspartierna är män. Dessa siffror talar ett väldigt tydligt språk, och egentligen borde en inte behöva argumentera för att politiken fortfarande inte är jämställd.

Vidare kan en även se att de tyngsta ministerposterna generellt täcks av män, för närvarande statsministern och finansministern, medan kvinnorna tilldelas de mindre tunga posterna.

Men en kan inte bara se till vilka politikområden som generellt anses viktiga rent generellt, utan även vilken tyngd den enskilda ministern tillmäts. Justitieministern kan absolut ses som en tung post, men Ask har absolut inte auktoritet bara för att hen sitter på den. Nyckelpersonerna i regeringen är Reinfeldt och Borg, båda män. Det är deras uttalanden som tas på allvar, de som anses professionella och deras utsagor som kan antas ange riktningen för den generella politiken.

På samma sätt så kan en se hur de olika partiledarna bemöts annorlunda beroende på kön. Lööf förminskas ständigt, samma gällde för Sahlin. Den behandling som kvinnliga partiledare får är extremt ovanlig när det kommer till manliga partiledare. Till exempel situationen som rådde kring Lööfs initiativ till att ses i Maramö, något som dryftades för första gången i hens tal i Almedalen men inte blivit av förrän nu, är intressant. Ingen av de andra partiledarna i Alliansen besvarade inbjudan till att börja med, den bara hängde i luften i flera månader. Jag tvivlar på att detsamma skulle skett om en av de manliga partiledarna dryftat det hela. Men kvinnan är det okej att ignorera.

Ett intressant fall är Juholt. Juholt har ju likt få andra manliga politiker utsatts för ett rejält drev, som innehöll många av de komponenter som jag menar är typsikt för hur en behandlar kvinnor i politiken: förminskande, utdömande av kompetens och så vidare. Jag vill mena att det drev som gick mot hen dels hade viktiga aspekter av klassförakt: hen ansågs obildad, opålitlig och så vidare vilket gjorde att allt hen sade nagelfors. Men jag skulle också säga att det finns något att säga om kön även utifrån historien om Juholt. Juholt hade vissa drag som generellt förknippas med kvinnlighet, nämligen det känslomässiga och impulsiva. Hen talade med ett starkt pathos, var väldigt ideologisk och radikal. Värderade så kallade ”mjuka värden” framför ekonomi och så vidare. När Juholt avgick så ersatte de posten med Löfven, en person som är nästan en parodi på stereotyp manlighet; tyst, tråkig, ”pragmatisk”, väcker inga starka känslor men inger trovärdighet, vilket verkar vara bland det viktigaste i dagens politiska klimat. Trovärdighet är i vår kultur tätt ihopkopplat med manlighet, män anses generellt mer trovärdiga, kompetenta och så vidare.

Jag skulle säga att det den senaste tiden har skett ett ganska stort uppsving för en viss typ av manlighet inom politiken, nämligen den tysta, ”kompetenta” manligheten. Inga yvigheter, inga känslomässiga utspel, utan kallt och förtroendeingivande.

Vad tjänar drömmen om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska uppnås?

Foki hoppar på trenden med att ”ta avstånd” från feminismen och skriver:

Jag anser att själva ordet ”feminist” har blivit alldeles för urvattnat, samt förknippat med arga människor som går omkring och stör sig på allt dom ser.

Denna ”typ av feminist” illustreras med en bild på en arg tjej:

Nå, det är väl lite så det är att leva i ett patriarkat som feminist. En blir förbannad på saker. En kan välja att se detta som att en blir arg för att en är feminist eller så kan en se det som att en blir arg för att en lever i ett patriarkat och det därför finns en jävla massa saker att vara förbannad på. Foki har uppenbarligen valt att lägga skulden för ilskan på dem som reagerar på oförrätter, och inte på de oförrätter som finns. Så kan en såklart också göra…

Jag anser alltså att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, och på det sättet skulle man kunna kalla mig för ”feminist”. Jag är dock inte den ”lättkränkta och överkänsliga sorten” som blir upprörda över bikinireklam, eller som vägrar att raka sig under armarna bara för att demonstrera mot skönhetsideal. Jag tycker att sådana personer underminerar, och stjäl uppmärksamhet från den väsentliga delen som feminism i grund och botten handlar om..

Så vad är det då som är det väsentliga, det som feminismen ”egentligen” handlar om? Detta kommer Foki aldrig till i sitt resonemang, men av resten av inlägget att döma så är hon för ”jämlikhet”, men vill inte att en ska blanda in bikinis och sånt.

Detta är väldigt vanligt i kritiken mot feminismen. Folk drar något resonemang om att vi feminister fokuserar på ”fel” saker och istället borde fokusera på ”det viktiga”. Vad ”det viktiga” är brukar benämnas lite svävande som ”jämställdhet”, ”lika rättigheter” och ibland ”lika lön”, som förvisso är något mer konkret. Huvudsaken är i alla fall att vi inte ska vara så jobbiga och teoretisera kring en massa saker utan fokusera på jämställdhet. Men grejen med teoretiserandet är ju att en vill undersöka hur ojämställdheten tar sig uttryck, upprätthålla och reproduceras. Detta är fundamentalt för att kunna uppnå jämställdhet.

Om vi tar ett exempel som många personer verkar störa sig på att feminister engagerar sig i, nämligen skönhetsideal. I Fokis kommentarsfält finns en person som verkar tycka det är väldigt upprörande att feminister ”slåss mot” skönhetsideal.

Jag kräks på extremfeminister, särskilt de som ska slåss mot skönhetsideal. Dem fattar inte att skönhetsideal är något som existerat sedan människor var apor, och att även killar har skönhetsideal. Det ligger i människans natur att göra sig vacker och attraktiv inför varandra, och därför kommer skönhetsideal aldrig att försvinna.

Grejen med ett skönhetsideal är en big deal för feminister är inte att vi tror att de kommer försvinna helt eller att vi inte begriper att utseende är en faktor för djur såväl som män, utan att vi ser att det är en viktigt komponent i hur kvinnor hålls på plats. Kvinnors känslor, tillkortakommanden och åsikter kopplas ofta ihop med deras utseende, något som personen som kommenterar själv gör sig skyldigt till i slutet.

Jag upplever också att dem som slåss mot skönhetsideal själva är ganska fula. Det är kanske därifrån deras motivation kommer?

Att vara snygg tar en jävla massa tid. En ska banta, en ska sminka sig, en ska träna, en ska raka sig och så vidare och så vidare. Detta lägger bojor på ens liv, och det drabbar kvinnor så mycket hårdare än män. Män som är fula tycker säkert att det är jobbigt, får ligga mindre och så vidare men de blir inte utsatta för samma regelmässiga trakasserier som kvinnor som är fula eller inte bryr sig om sitt utseende. Jag menar, om det hade varit en ful kille som satt i publiken till mello istället för en kvinna med orakade armhålor hade reaktionerna nog inte blivit desamma.

Varför är då utseendet så mycket viktigare för kvinnor? Troligen för att vi historiskt sett inte blivit betraktade som egna individer som finns till för vår egen skull utan som bihang till män, som mannens egendom och som varelser som finns till för att behaga män. Denna syn på kvinnor finns delvis kvar. Kvinnor blir objektifierade hela tiden i vår kultur, reducerade till prylar för att behaga den manliga blicken. Detta utgör såklart ett gediget kringskärande av kvinnans rätt att finnas till för sin egen skull, och i slutänden utgör det också en viktig del i det strukturella förtryck som drabbar kvinnor.

Vad jag vill komma till är att frågan om ideal inte är en isolerad fråga för feminismen, utan något som hänger samman med allt annat kvinnoförtryck. Kvinnor objektifieras och reduceras till sitt utseende i en helt annan utsträckning än vad män gör, och vi straffas när vi misslyckas med eller struntar i att vara behagfulla.

Så för att kunna skapa ett jämlikt samhälle så behöver vi analysera detta, vi behöver förstå hur kvinnoförtrycket äger rum, vad i samhället som bidrar till den förtryckande struktur som heter patriarkatet. Där är frågan om ideal och objektifiering en viktig pusselbit. Det är lätt att göra en läpparnas bekännelse och säga att en vill ha jämställdhet, det är desto svårare att se vad i samhället det är som skapar motsatsen. Men det första har knappast någon mening om inte även det andra görs. Vad ska vi med en vision om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska kunna uppnås?