För några dagar sedan ”kom jag ut” med att jag har en relation med en kvinna på internet vilket såklart drog igång en mängd spekulationer. Till exempel: Är jag homo eller bi? Är det så att jag har varit ”flata” hela tiden och att det är därför det inte har fungerat i mina relationer med män? Eller är det så att jag inte alls är kär i den här kvinnan utan bara inbillar min det/fejkar för att det är ”status”? Behovet av att placera in mig i ett fack sexuellt verkar skriande stort.
Såhär ser jag på saken: jag har under stora delar av mitt liv levt heterosexuellt, det vill säga jag har ingått i normativa heterosexuella relationer, jag har definierat mig som heterosexuell och så vidare. Detta är något jag under det senaste året kommit att omvärdera på grund av en mängd olika omständigheter. Jag har fattat ett beslut. Jag har bestämt att jag inte vill leva ett heterosexuellt liv, detta är delvis ett politiskt beslut men också ett beslut för mitt psykiska välbefinnande. Jag tror nämligen att en kan göra val när det kommer till känslor och begär. Jag tror inte en kan välja hur som helst men jag tror att en kan besluta kring vilka begär en ska släppa fram och göda och vilka en ska kväva.
Den här personen är inte den första ickemannen jag har känslor för, men däremot tolkar jag dessa känslor annorlunda nu än vad jag gjort innan. Innan när jag blivit kär i ickemän har jag ofta inte haft något utrymme att agera på det. Jag har till exempel befunnit mig i heterosexuella relationer som jag har varit ”fångad” i känslomässigt. De känslor jag har för den här personen känns inte på samma sätt som känslor jag har haft för det män jag varit med. Den stora skillnaden ligger i en avsaknad av det där desperata begäret som kommer sig av att en blir bekräftad av någon med högre social status i patriarkatet, och i att jag upplever att jag kan vara mer fri känslomässigt.
Vissa verkar resonera utifrån premissen att kärlek måste kännas som heterokärlek för att vara legitim, vilket ju bara är ett tydligt exempel på hur allting i detta samhälle mäts efter heteronormen. Jag menar, det kan väl lika väl vara så att det är heterokärleken som är oäkta? Jag tycker att den tanken ligger närmare till hands, eftersom heterosexualitet är uppmuntrat av det omgivande samhället och innebär status. Det jag vet är att jag vill vara med den här människan. Att jag vill vara nära henne. Att jag mår bra av att vara med henne. Att jag bryr mig om henne. För mig är det det som är relevant. Men omgivningen tycker att jag ska ”bevisa” att jag är kär, att jag ska definiera min sexualitet och så vidare. För vems skull? Mina tidigare eller framtida begär ändrar inte mina känslor för henne.
Om jag hade skrivit att jag var kär i en man hade ingen ifrågasatt mitt begär. Det hade tagits för självklart att det var ”äkta” känslor.
Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.
Tack för ett bra inlägg!
Jag tänker på den här utgångspunkten att man har sex med personen man är ihop med också.
Jag tänker att när man pratar om ”sexualitet” så utgår man från att personen ingår kärleksrelation med människor som den ”tänder” på, och att relationen har upphetsning och samlag som ett slags centrum. Men man kan ju lika gärna välja en partner utifrån andra premisser än samlag tänker jag. Vänskap och själslig närhet till exempel.
Tycker det är superbra att du tar upp det här, och är ju tyvärr inte förvånad över de kommentarer och ”krav” du har fått. Brukar tänka att den här ”definitionshetsen” är ganska orimlig, och att definitionen är märklig. Om definitionen av att jag som kvinna är hetero är att jag ”tänder på och blir kär i män”, hur många män måste jag då bli kär i? Folk snackar också om att man kan typ hitta undantag, men vara hetero ändå och vice versa. De flesta människor jag träffar vill jag ju inte ligga med och de flesta blir jag inte kär i. Tycker att ett inte helt orimligt sätt att se på det då är att jag är asexuell, med vissa undantag.. Tror dock inte att folk skulle gå med på detta eftersom jag haft ett relativt långt förhållande samt legat med ett antal olika personer (och även uppskattat detta). Diskussionen om sexualitet och kärlek är ofta så flummig och ogenomtänkt upplever jag. Sen kan jag väl inte påstå att jag har funderat över det överdrivet mkt själv heller.
Superbra reflektion!!!
Väldigt viktiga tankar du lyfter, den hetsen som finns i att ständigt dela in människor i boxar, den blir absurd tillslut.
Jag har personligen aldrig själv känt att jag behövt sätta namn på min ”läggning”, min kärlek, min lust, mina känslor, det är dock andra bra på att försöka göra åt en.
Har många gånger fått ett frustrerat ”men vad är du?!”, i fråga om läggning och vilka en ”dras till”, när jag känt känslor för män och icke-män och inte känt behovet av att sätta ett namn på det, för egen del.
Blev tillfrågad på stan för ett tag sedan om att delta i en persons konstprojekt, hen ville att människor skulle skriva ”jag har/är därför måste jag…” på en lapp och sedan bli fotad med den (en fick välja om en ville vara anonym på fotot).
Många hade skrivit om feminism (yay!), så jag valde ”Jag har pojkvän, därför måste jag vara hetero”, eftersom det ofta är det som antas automatiskt.
Det är så oerhört galet att kärlek icke-män emellan för många inte ses som ”riktig kärlek”, som du skriver, heteronormen blir väldigt tydlig.
Jag känner igen mig här och tänker på att de ifrågasättanden som du möts också delvis är samma som de tvivel som jag har kring min egen sexualitet. Alla mina längre kärleksrelationer har varit heterosexuella men på senare år har jag förstått att jag får känslor och har begär för ickemän också, och att det alltid har varit så. Så jävla sorgligt, allt fint som jag har missat eftersom folk och jag själv jämt tagit det för givet att jag är hetero. Nu är jag snart 30 och får omvärdera mig själv och mina praktiker och inse att det är så mycket som jag har förnekat. Det är ju bra på många sätt men också jobbigt eftersom jag ibland tvivlar på mina bisexuella känslor och ba ”sluta konstra nu och flytta ihop med nån tråkig man”. Antar att en kan kalla det hela internaliserad bifobi eller nåt. Sorgligt är det i alla fall.
Just att ”fattat ett beslut” i en sån här fråga är extremt privilegierat.
Men som du skriver Fanny tror jag att det är intressant att vara öppensinnad gentemot sig själv och lyssna mer på sina begär utan att nödvändigtvis leva efter normen i samhället eller följa gamla mönster i sitt eget beteende.
Att det är privilegierat betyder väl inte att det är fel? Jag säger ju inte att någon annan behöver göra det, men jag har gjort det själv pga har haft det utrymmet.
<3
Superkul att se alla kommentarer här med människor som kommenterar från ett brett spektrum utav livsupplevelser!
Citat Fanny:
”Jag menar, det kan väl lika väl vara så att det är heterokärleken som är oäkta? ”
Ja… och det kan t om vara så att EN DEL utav heterokärleken är oäkta för en individ! Det var nämligen så i Mitt fall. När jag lyckades konstatera exakt vilken del eller snarare ”del-känsla” i (min) heterokärleken som var fel och spana in den närmare s a s så var det sedan ganska enkelt att ”amputera” (”modifiera” skulle också kunna vara en synonym här) den delen. Jag förklarade detta för ett fåtal i det förflutna när det begav sig.. en kommentar var i stil med, ”men herregud.. du gör ju våld på dig själv!”, varpå mitt svar blev, ”jag förtrycker inte en enda känsla inom mig och hellre att jag gör denna förändring NU än att leva i den framtid jag ser… som en hopplöst envis åsna som sannolikt kommer sitta bitter till dagarna tar slut och ALLT det pga en enda liten detalj som jag nu har förmåga att ändra på”. Voilà .. det var kortfattat hur jag blev poly/RA en gång i tiden.. en liten förändring återställde mig till något som var 100% naturligt för mig! Det exkluderade dock inte monogami i en VISS form men jag har använt andra namn på den monogamin som kom efter det i min känslovärld men jag ska inte här gå in på dessa något djupa detaljer. Att ta ett så stort steg hyfsat tidigt i mitt liv la grunden för att jag några år senare också hade modet att göra en lika liten men avgörande ”manöver inom mig själv” som då placerade mig naturligt i det grå asexuella spektrumet. Och resan fortsätter för det finns mycket jag fortfarande inte haft tid eller möjlighet att utforska!
Det värsta med att göra den första avgörande förändringen var att jag i princip inte hade något som helst personligt stöd varken bland vänner eller familj och på den tiden var internet bara i sin linda och det fanns otroligt lite info om detta… dock var känslan så jäkla stark att jag visste mer än väl att jag gjorde rätt och trots att jag gick sedan gick i snål motvind upp till det en längre tid så stod jag på mig. Idag är klimatet lite vänligare i alla fall, infon finns här ute på nätet och folk som läser alla våra texter här här vet att.. nej.. ni är inte ensamma där ute om att vara annorlunda på ”x-sätt” och att ni alla har en rätt bli och därmed vara dom ni egentligen är!
Jag tror inte heller att man föds som gay eller straight, utan blir det genom påverkan från samhället och genom att man helt enkelt tar sådan beslut. Dock att de flesta inte är så öppna mot sig själva att de kan/vågar/ens inser att de kan göra det. Coolt att du är det iaf.
Alltså jag ryser när jag läser detta!! Du sätter huvudet på spiken så himla bra. Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor. Jag hade inte tänkt igenom det så noga teoretiskt, det var mer en känsla hos mig. Därför kan jag bli sjukt frustrerad av det här argumentet för att ”legitimera” homosexualitet- att en är ”born this way” och inte kan ”hjälpa det” typ. Jag tycker inte att någons val är mindre legitimt för att en har gjort ett medvetet val. Klart en kan påverka sin sexualitet, fattar inte varför det är så viktigt för folk att tro att det är något medfött. Det är ju snarare heterosar som borde ifrågasättas. Puss och kram till dig, du är så bra!!!
åh, så himla bra verkligen. gillar det här sättet att tänka kring känslor, att det inte behöver vara så extremt irrationellt och att man *följer sitt hjärta* utan det är klart som fan att vissa kan välja att ta ett beslut kring exempelvis sexualitet.