Att se symptomen men inte den underliggande sjukdomen.

Både Blondinbella och DennisM har skrivit om denna reklam för snabblån för shopping. Jag håller med om att det är vidrigt att uppmana till konsumtion på lånade pengar, jag tycker rentav att den typen ev reklam (och verksamhet) bör vara olaglig. Jag skulle gärna vilja se en uträkning på hur mycket dessa bolag kostar kronofogden varje år, för jag tror att kronofogdens tjänster är gratis. Jag tycker hur som helst att det är oetiskt att bygga sig affärsidé på att det finns statliga företag man kan använda för att driva in skulderna.

Men samtidigt kan jag känna att de båda går på ett symptom till ett problem de själv bidrar till, nämligen konsumtionssamhället. Folk handlar ju på krita av en anledning, nämligen att det sociala kravet kring att ha snygga och moderiktiga kläder, coola prylar och så vidare är enormt högt, och bara ökar. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu, ett system som såklart är rakt igenom ohållbart i längden. Det enda botemedlet jag kan se är en minskning av konsumtionen. Men båda Blondinbella och DennisM spär ju på denna utveckling genom att driva extremt konsumtionsinriktade bloggar.

Nej, jag tror inte att de är de som är grunden i problemet, men jag säger att de går på symptomen istället för att se den underliggande sjukdomen. Jag tror inte att problemet med ökad belåningsgrad i samhället kommer lösas genom att hacka på oseriösa lånföretag, utan vi måste i grunden förändra vårt synsätt på konsumtion.

4 reaktioner till “Att se symptomen men inte den underliggande sjukdomen.”

  1. Är vi inte väldigt skuldsatta främst för att människor lånat till att köpa sina villor och bostadsrätter, och vi har ett system där det är helt normalt och går att göra så? Snarare än för att folk köper mycket prylar?

    1. Ja, det stämmer. Men folk lånar också mer och mer till andra saker, samt att vi belånar våra bostäder mer än innan.

  2. En jätteintressant fråga är ju det där med huruvida vi kan hålla ”kändisar” (herregud vad jag hatar det ordet), i det här fallet bloggare, ansvariga som förebilder? Kan vi säga att Blondinbella är skyldig till att uppmuntra till överkonsumtion genom sin blingiga sida, som jag för övrigt aldrig varit inne på? Har hon ett ansvar för sina läsare? Jag vet inte riktigt var jag står, inte ens om det moraliska ansvaret.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *