Etikett: konsumtion

Problemet med ordet ”konsumtionssamhälle”.

Det finns ett ord som används ofta av folk som är lite sådär lagom systemkritiska och det är ”Konsumtionssamhälle”. Termen betecknar något slags samhälle som cirkulerar kring konsumtion, vilket är dåligt.

Varför säga konsumtionssamhälle när det heter kapitalism? Jag tänker att just konsumtionen är just en av de få grejer som är bra med kapitalismen? Det är ju inte konsumtionen i sig som är problemet, utan till vilket (mänskligt och miljömässigt) pris den sker. Att vara emot konsumtion som sådan tycker jag är märkligt.

Det finns också en moralism i det, som handlar om att lyfta fram ”dygdigt” beteende här i form av måttfullhet, och förkasta beteenden som inte anses dygdiga. Begreppet brukar hänga tätt samman med utsagor som att ”vi” konsumerar för mycket. Vadå ”för mycket”? För mycket enligt vem? Det som bör diskuteras är väl inte hur mycket konsumtion som är lagom utan hur vi ska balansera och fördela olika grejer vi vill ha i samhället. Vi vill kanske ha roliga prylar, men det kanske är viktigare med bra miljö eller fritid. Att definiera konsumtion i sig som något ont är inte konstruktivt, snarare ligger utmaningen i att skapa demokratiska processer för att styra över produktionen och fördela den.

Slutligen: vilka omfattas av detta ”konsumtionssamhälle”? Det är ju knappast så att alla som lever i världen eller ens i Sverige omfattas av ”konsumtionssamhället”. Det är en liten klick människor som konsumerar mycket, det stora flertalet kan verkligen inte tala om något större överflöd.

Kapitalismens värsta fasor är knappast ”konsumtion” utan att människor slits ut under de mest brutala former. Detta görs dock inte för att folk är omoraliska och ”konsumerar” för mycket, utan för att vi lever i ett samhällssystem som bygger på att kapital ska ackumuleras. En kan inte prata om att individer konsumerar för mycket, det är inte däri problemet ligger. Vi lever i ett samhälle som hela tiden skriker åt oss att konsumera och/eller producera mer och det är inte konstigt att vissa då gör detta.

Vi har också ett problem med att vissa saker faktiskt inte konsumeras. Dels saker som produceras i för liten utsträckning eftersom de inte är lönsamma, men också saker som slängs bara för att ingen kan betala för dem. Till exempel stora mängder fullt ätbar mat som slängs varje dag för att det inte går att sälja för billigt eller skänka bort. Samma sak gäller garanterat med kläder och så vidare. Saker och ting som skulle kunna konsumeras, som kroppar redan har konsumerats för att producera, som SLÄNGS bara för att ingen kan betala för dem. Det är inte konsumtionen som är problemet här, det är produktionen.

Jag tänker mig att målet bör vara ett samhälle där alla människor har vad de behöver för att leva gott och utvecklas. Helt enkelt ett konsumtionssamhälle, där alla kan konsumera och där produktionen styrs av vad vi faktiskt har för behov att konsumera.

Porr.

Har fått förfråga att skriva om det smaskiga ämnet porr. Jag vill börja med att påpeka att jag inte är särskilt insatt i porr, eftersom jag själv inte konsumerar någon. Jag utgår från det som jag uppfattar som mainstreamporr.

Min inställning till porr har ändrats en hel del på sista tiden. Innan så var jag helt lugn med att min partner kollade på porr, idag hade jag nog tyckt att det var ganska obehagligt att veta att personen jag hade sex med njöt av att se bilder och filmer med kvinnor som blir objektifierade och utnyttjade i kommersiella syften. Jag skulle nog säga att jag är emot porr, helt enkelt. Jag kan även sträcka mig till att jag anser att det ska förbjudas, i alla fall kommersiellt, med vilket jag alltså inte bara menar att personerna som medverkar i porren avlönas utan också att till exempel amatörporr förekommer på hemsidor som är vinstdrivande. Detta är också en del av porrindustrin, även om själva producenterna av materialet inte får ersättning i form av lön.

Porren innehåller, i de fall det rör sig om lönearbete, en dubbel exploatering, där kvinnor blir exploaterade som arbetare men också som könsvarelser. Som en motståndare till alla former av exploatering tycker jag såklart att detta är oacceptabelt. Jag tycker inte att någon ska behöva sälja ut sig som könsvarelse, jag tycker inte att det ska vara ett yrke som existerar, på samma sätt jag jag inte tycker att prostituerad eller strippa ska göra det. Det är en hänsynslös exploatering av kvinnor.

Det finns såklart en del amatörporr, alltså sådan som görs utan ersättning, något som ofta lyfts fram då porrindustrin diskuteras. Jag har svårt att se det som relevant att viss exploatering sker utan monetär ersättning. Att kvinnor ofta bidrar till sin egen underordning frivilligt är välkänt. Även amatörporren kan som sagt ingå i en porrindustri där människor berikar sig på det hela. Det är dock porren som produceras direkt i kommersiellt syfte som är det stora problemet.

Det största problemet jag ser med dagens porrdebatt är det bedrövliga fokuset på de som konsumerar porren. Ett exempel på detta är när det talas om jämställd porr som en lösning, vilket ofta åsyftar porr där även män blir objektifierade. För mig är detta inte någon lösning. Jag är inte intresserad av ett samhälle där män också görs till sexuella objekt på samma villkor som kvinnor, och jag tror dessutom att det ligger väldigt långt borta. Jag tror säkert att det går att göra jämställd porr, men jag ser det inte som någon lösning på porrens problem.

Ibland verkar människor tycka att det är okej att det finns sexistisk porr så länge det finns bra och jämställd porr också för den som vill. Det är till exempel vanligt att det påtalas att kvinnor också är porrkonsumenter men att porrindustrin inte tillgodoser kvinnors preferenser, till exempel inte objektifierar män. Även om det såklart är ett resultat av patriarkala strukturer att porren är utformad för män så ’är jag skeptisk till lösningar som bygger på att kvinnor ska betraktas som konsumenter på samma villkor som män. Det är inte okej med sexism bara för att det finns ickesexistiska alternativ, anpassningen efter den manliga blicken är inte okej bara för att det också finns ett utbud anpassat för en kvinnlig blick.

Inte sällan lyfts kvinnors roll som porrkonsumenter upp. Resonemanget brukar gå något i stil med att eftersom en massa kvinnor konsumerar och njuter av porr så kan det inte vara förtryckande. Jag har svårt att förstå hur detta är relevant. Oavsett vem som konsumerar porren så är det ett faktum att kvinnor objektifieras i den och exploateras i produktionen av den. Även om slutkonsumenten hade varit enbart kvinnor så hade det varit förtryck. Det är till exempel mest kvinnor som konsumerar bh:ar som säljs med sexistisk reklam, det gör inte sexismen i reklamen okej.

När en säger att en är emot porr så kan det sägas att en ”moraliserar” och ”förtrycker” kvinnor som finner en frigörelse i att konsumera porr. I mina ögon är detta ett fullkomligt ovidkommande perspektiv på frågan. Även om någon kvinna kan finna frigörelse i att se på porr så är det inte särskilt relevant i förhållande till de kvinnor som exploateras inom porrindustrin. Det finns gott om kvinnor som finner frigörelse i andra kvinnors förtryck, såsom kvinnor som nyttjar hushållsnära tjänster så de ska kunna få avlastning från hushållsarbetet och satsa på karriären. Det gör inte att hushållsnära tjänster, porr eller liknande är något bra eller feministiskt. Feminism måste handla om kollektiv kamp för alla kvinnors rättigheter, inte om privilegierade kvinnors rättigheter att förtrycka och objektifiera andra kvinnor på samma villkor som män.

Jag är emellertid ganska ointresserad av att syna enskilda personers porrkonsumtion, det är produktionen som är problemet och det som måste angripas. Att människor konsumerar porr i det sexistiska samhälle vi lever i är inte konstigt. Men jag anser att industrin och fenomenet är problematiskt.

Ett reklamfritt samhälle.

Sveriges Annonsörer kör Nordkoreakortet i sin renaste form och tävlar ut en resa dit för den som langar bäst motivering till varför hen vill slippa reklam. Tydligen är reklam en viktigt byggsten i samhället, vilket man ska begripa när man förstår att helvetet på jorden (Nordkorea) är en reklamfri plats.

Texten till kampanjen är nog något av det mest idiotiska jag läst. Bland annat menar de att saker och ting skulle bli dyrare utan reklam. Jag kan förvisso tänka mig att företag som säljer onödiga produkter skulle bli tvungna att höja priserna på grund av minskad konsumtion, men har en aning svårt att se detta som ett problem. Annars säger det väl sig självt att mer arbetskraft kostar mer pengar? Vidare så tycker de att ingen reklam skulle leda till mindre diversitet bland produkterna. Det må vara sant att märkena skulle kunna bli färre, men jag tänker mig också att produkter kanske skulle behöva skilja sig från mängden i något mer än slogan om reklamen minskade.

Jag är ingen ekonom, reklamvetare eller liknande. Jag vet inte vad jag pratar om ”egentligen”, i termer av statistik. Allt jag vet är att de dagar jag vistas mycket där det finns reklam, i shoppingcentrum, framför tv:n eller liknande, så mår jag fan dåligt. Jag slutar värdera saker som på riktigt får mig att må bra och börjar istället romantisera, drömma mig bort i någon slags kapitalistisk förströelse. Jag tänker mig en reklamfri stad, ett offentligt rum där inte varje yta var täckt utav annonser utan där det istället fanns plats för egna uttryck. Jag tänker på när jag var i Amsterdam och tunnelbanorna var klädda invändigt med målningar, och jag desperat letade med blicken efter varumärket det var reklam för. Tanken att något fanns till bara för att vara fint för mig föreföll fullständigt orimlig.

Jag kan rent intuitivt inte begripa hur detta skulle kunna vara något positivt för samhället. Detta som drar in mig i en spiral och självhat och onödigt konsumtion. Konsumtion som tär på mig och på planeten. Vore det inte bättre om produkter sålde sig själva istället för att vi blev pepprade med konsumtionspropaganda. Jag tänker mig att en schysst tidning, bok, klädmärke eller dator i regel är något människor får nys om utan att se reklam för det.

Jag deltog själv i tävlingen med denna motivering:

Men om man tycker så vill man väl ha det som i Nordkorea, får man anta.

Sluta upprepa kvalitetsmyten.

Haha! Jag älskar det faktum att Mogi skrivit om att människor kritiserar henne för överkonsumtion, som jag antar kom sig av att Bloggkommentatorerna skrev om mitt inlägg. Som vanligt fattar hon dock ingenting.

Det jag märker är att när andra bloggar länkar in till mig så tillkommer det läsare som inte läser i vanliga fall, några av dessa personer är negativa samt skeptiska till att jag lägger stor fokus på att jobba med kvalitet. […] Jag köper mycket hellre kvalitetsplagg skapade i Frankrike eller Italien än plagg från en kedja som kör massproduktion i Kina. Att jag har vuxit upp i bland annat Italien samt Frankrike har absolut påverkat min syn på mode, kvalitet går före allt.

Men grejen är att ingen lackat över att Mogi handlar kvalitetskläder. Seriöst, jag tycker bara det är bra att hon gör de tom hon har råd. Men vad jag inte pallar med är att hon använde kvalitet-argumentet för att berättiga den enorma mängd saker hon köper. För det är det som är grejen, att Mogi köper sjukt mycket kläder, men inbillar sig på något vis att det är okej för att det är ”kvalitet”.

Att hon sedan börjar tjata om var kläderna är tillverkade konfunderar mig. Är Zaras kläder tillverkade i Italien? Jag skulle inte tro det. Dessutom behandlar de sin butikspersonal som skit.

Jag undrar om Mogi verkligen vet att kläderna hon köper är tillverkade i Italien eller Frankrike eller om hon bara drar till med det för att få det att låta bättre. När man säger ”Kina” så förs ju tankarna till låglönefabriker, medan ”Italien” låter mycket trevligare.  Mig veterligen finns det inga belägg för att dyrare märken i regel skulle vara tillverkade under bättre villkor (om det inte är något extremt exklusivt) men det är något som ständigt upprepas bland modebloggare som gillar ”kvalitet”. Kan ni bara sluta upprepa kvalitetsmyten om och om igen och låtsas som om dyra kläder har ett direkt samband med schysst produktion, miljövänlighet och så vidare. Så behöver det inte alls vara. Dessutom spelar det mindre roll om produktionen är ”schysst” om man köper mer än man behöver. Det enda som garanterat är miljövänligt är att dra ner på sin konsumtion.

”Överkonsumtion, enligt vem?” undrar Mogi och jag undrar om hon själv anser att hon behöver alla dessa kläder. Jag menar vissa grejer använder hon ju enligt utsago inte ens? Är det inte då rimligt att börja fundera lite mer innan man köper ytterligare en tweed.

Att berättiga sin överkonsumtion.

Kan inte sluta skratta åt detta inlägg hos shoppingprinsessan Mogi. Hon har, under rubriken Create your dream closet, om olika typer av ”tweeds” man tydligt måste ha i sin garderob. Tanken på att man ens måste ha en tweed förefaller orimlig, men tydligen är det fyra olika som gäller, nämligen en neutral tweed, en tidlös tweed, en enfärgad tweed och en statementtweed.

Om den tidlösa tweeden skriver hon såhär:

Alla bör ha en tidlös ryttar-tweed från Ralph Lauren, de är klassiker som aldrig går ur modet! Riktiga hantverk!

Alla bör alltså ha en sådan. Okej, då vet jag.

Om statementtweeden skriver hon:

Här möts färg, form samt material i en otrolig skapelse som tar dina outfits till en helt ny nivå! (Snarare till ett helt nytt solsystem..)

Ett nytt solsystem… Herregud, jag orkar inte.

Nejmen allvarligt nu. Jag vet att Mogi är en person som konsumerar otroligt mycket. Jaja, ni behöver inte dra den där ”men läs inte bloggen då om du stör dig”-raddan för jag vet redan det. Men den här grejen med att försöka få sin konsumtion att framstå mindre som onödig lyxkonsumtion genom att lägga fram den som nödvändigt för att bygga någon slags ”garderob” som all ”bör” ha, jag fattar det inte. Ändå stöter jag ofta på så kallade guider till vad en kvinna bör ha i sin garderob. Ungefär som om inte en klädintresserad person (en person som läser sådana böcker) redan visste det?

Ofta i konsumtionsbloggar inriktade på kläder så används ord som ”klassisk”, ”tidlös” och ”bra kvalitet” för att liksom markera att detta minsann inte är någon pryl man köper bara för att köpa utan minsann är en kvalitetsprodukt såväl i utförande som i utseende. Ibland är det en ”investering” vilket alltså ska förstås som något man kommer använda så mycket att man lika gärna kan lägga tio tusen på det.

Jag är så nyfiken. Tror Mogi att om hon köper dessa fyra tweeds (som hon ju för övrigt redan har och säkert fler därtill) så kommer hon liksom inte att ha något begär sedan. Att hon har byggt den ”perfekta” garderoben med tidlösa kvalitetsplagg och att hon kommer nöja sig med det?

Sen blir jag också så skeptisk när folk använder ord som ”tidlös”. Om man köper plagg man är bekväm med, som sitter bra och som är snygga så kommer väl de också att vara tidlösa? Jag har en massa kläder som jag använt år ut och år in för att jag verkligen gillar dem men det är ju inte som att jag, när jag köpte det, tänkte att ”detta är tidlöst, jag kommer kunna ha det för evigt”. Jag tänkte: detta är ett plaggs om jag tycker är snyggt och bekvämt.

Visst kan man spendera extra på saker som håller hög kvalitet, speciellt om det är typ jeans som man ju i regel har en längre tid. Men jag kan bli så matt på alla dessa uttryck och resonemang som konsumtionsgalna människor använder för att berättiga sig stundtals helt hutlösa konsumtion. Bara inse faktum: du kommer aldrig någonsin att ha den ”perfekta garderoben” som gör att ditt konsumtionsbegär stillas. Du kommer alltid att ha ett begär av mer, för ditt begär är inte grundat i ett verkligt behov av att ha fyra olika tweeds i din garderob utan i att ständigt köpa mer, mer och mer. Vägen ur detta (om du nu vill ut) är inte att bygga den perfekta garderoben utan att inse att det finns andra, betydligt viktigare, saker i livet.

Hur förhåller ni er till pengar?

Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.

Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.

Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.

Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.

I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.

Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?

Att se symptomen men inte den underliggande sjukdomen.

Både Blondinbella och DennisM har skrivit om denna reklam för snabblån för shopping. Jag håller med om att det är vidrigt att uppmana till konsumtion på lånade pengar, jag tycker rentav att den typen ev reklam (och verksamhet) bör vara olaglig. Jag skulle gärna vilja se en uträkning på hur mycket dessa bolag kostar kronofogden varje år, för jag tror att kronofogdens tjänster är gratis. Jag tycker hur som helst att det är oetiskt att bygga sig affärsidé på att det finns statliga företag man kan använda för att driva in skulderna.

Men samtidigt kan jag känna att de båda går på ett symptom till ett problem de själv bidrar till, nämligen konsumtionssamhället. Folk handlar ju på krita av en anledning, nämligen att det sociala kravet kring att ha snygga och moderiktiga kläder, coola prylar och så vidare är enormt högt, och bara ökar. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu, ett system som såklart är rakt igenom ohållbart i längden. Det enda botemedlet jag kan se är en minskning av konsumtionen. Men båda Blondinbella och DennisM spär ju på denna utveckling genom att driva extremt konsumtionsinriktade bloggar.

Nej, jag tror inte att de är de som är grunden i problemet, men jag säger att de går på symptomen istället för att se den underliggande sjukdomen. Jag tror inte att problemet med ökad belåningsgrad i samhället kommer lösas genom att hacka på oseriösa lånföretag, utan vi måste i grunden förändra vårt synsätt på konsumtion.

Fjantig kritik mot vänstern.

Detta är en kritik av vänstern som brukar dyka upp lite då och då som jag tycker är så sanslöst fjompig. Vissa personer tycker att wallstreetprotesterna saknar legitimitet för att de utförs av medelklassungdomar som själva är privilegierade. För det första undrar jag hur mycket sanning det ligger bakom detta påstående, jag har inte sett någon ordentlig genomgång av demonstranternas ekonomiska status. Jag kan dock gå med på att det troligen inte är de absolut fattigaste som deltar eftersom de antagligen har andra, mer akuta, saker att fundera på. Det borde inte heller komma som någon större överraskning att de som engagerar sig politiskt ofta är personer med både bildning och fritid. Klassamhället har ju, så att säga, gjort sitt i fråga om att frånta arbetarklassen och prekariatet sina möjligheter att agera.

Av någon anledning har produkter från Apple, som Iphones och Ipads, blivit någon slags symbol för detta. Jag antar att det beror på att det är så kallade hipsterprodukter. Det anses, av dessa människor, vara typ det absolut mest kontrarevolutionära man kan göra att äga en Ipad. Nu håller jag förvisso med om att dessa produkter ofta är signifikant för personer med en ganska hög position i samhället, men det är samtidigt väldigt populära produkter som många personer äger. Dessutom kan man ju dels ha fått en annan ekonomisk status sen man köpte prylen eller förändrat sina politiska åsikter. Ska man då strunta i att använda den?

Av någon anledning får man inte vara vänster samtidigt som man konsumerar vissa produkter. Jag blir inte klok på detta. Jag håller med om att det går dåligt ihop med vänsterideologi att konsumera väldigt mycket men jag fattar inte varför man inte skulle kunna köpa en produkt man faktiskt använder och har nytta av. Dessa kritiker vet ju ofta nada om dessa personers konsumtionsvanor. Om jag nu sparat i ett halvår för att köpa en dyr grej som jag kommer använda mycket och dragit in på annan konsumtion för det, är det fel då? Skulle jag istället skänkt alla pengar till välgörenhet?

Nåja. De flesta vänsterpersoner tycker ju, till skillnad från de marknadsliberaler som brukar vädra denna kritik, inte att samhällsproblemen blir lösta genom konsumentmakt. Det är klart att det är en del i det hela, men kampen mot orättvis fördelning i samhället är inte något man framförallt sköter genom konsumtionsmakt utan genom politisk press. Konsumentmakt är liberala personers lösning. Dessutom kan man, hör och häpna, även som vänster tycka att vissa uppfinningar är himla bra och vilja använda dem.

Vidare så tycks denna bild vilja säga att de som demonstrerar själva ska börja med att dela med sig av sitt överflöd. För det första kan man ju ifrågasätta hur priviligerad man är bara för att man äger en Ipad. Det är ganska vanligt i fattigdomsdebatten att ta upp att de flesta fattiga hushåll i västvärlden har diskmaskin, tv och så vidare. Bara för att man lyckats skrapa ihop pengar nog till en ganska dyr produkt betyder inte det att man lever i något ekonomiskt överflöd. Klass handlar knappast om att kunna köpa enskilda produkter, utan om att ha medel för att förändra sin situation, typ skaffa en utbildning.

Hela iden med begreppet ”99 %” är ju att peka på hur otroligt mycket tillgångar som samlas hos en extremt liten grupp i samhället och i förhållande till denna snedfördelning så spelar det ganska liten roll att en person har pengar till att köpa en Ipad. Snedfördelningen i samhället är så mycket större och går så otroligt mycket djupare än så. Det handlar ju liksom om att några få personer genom ett otroligt omfattande ägande lyckats ansamla makt över väldigt många andra. Det är det wallstreetrörelsen vänder sig emot. Sedan är det väl skitbra om man dessutom inte matar företag som Apple med sina pengar, men i förhållande till den snedfördelning man protesterar emot är det ett yttepytteproblem.

Konsumtionsleendet.

Apropå konsumtion så hittade jag en här bilden på Hanna från vår Amsterdamresa. Hon hade hittat ett par himla snygga med fruktansvärt dyra skor i en affär och ansåg inte att jag var en tillräckligt duktig konsumentrådgivare, så hon ringde en gemensam vän i Bryssel.

Jag ba: Hanna, du vet ju att hon kommer säga åt dig att köpa skorna och Hanna ba: neee, det är inte alls säkert, jag måste ha rådgivning! (givetvis extremt medveten o att jag hade helt rätt).

Mycket riktigt sade vännen åt henne att köpa skorna och jag lyckades fånga Hannas min i precis det ögonblicket hon sa det. Ser ni det nöjda leendet eller? Helt fantastiskt!

Prylaffärernas förbannelse.

Jag hatar prylaffärer. Inte för att jag tycker dem är ointressanta utan snarare precis tvärtom. När jag går in i en såndär puttegullig affär med smakfulla och söta askar, fina iphoneskal och gulliga pillerburkar så dras min konsumtionslust igång. Jag får lust att spendera alldeles för mycket pengar på totalt onödiga ting som med största sannolikhet bara kommer ligga och skräpa hemma hos mig sedan.

Vetskapen om hur jag reagera när mitt köpsug stimuleras gör att jag avhåller mig från denna typ av affärer. Det är inte så att jag inte tycker allt som erbjuds är sött och fint, att jag skulle vilja äga varenda sak, det är bara det att jag är medveten om att den glädje som finns i att konsumera onödiga ting är flyktig samtidigt som den skapar ett behov efter mer. Jag vet att min livskvalitet inte kommer att höjas långsiktigt av att jag köper dessa ting, snarare kommer det att skapa en gnagande oro.

En gång i tiden handlade jag väldigt mycket, så fort jag fick chansen. Det ha jag slutat med nu, inte för att jag saknar resurser utan för att jag inte har lust att äga fler ting. När jag packade ihop mitt rum innan jag skulle flytta hit så blev det tio flyttkartonger fulla med saker, och då var inte ens möblerna inräknande. Jag rensar dessutom bland mina prylar på regelbunden basis. Jag äcklades av den mängd ting jag samlat på mig under mitt liv.

Jag vill frigöra mig från det där behovet att äga allt jag finner vackert eller njutbart. Bara för att jag tycker om en författare behöver jag inte äga alla hens böcker, det går bra att låna på biblioteket, bara för att jag gillar ett klädesplagg eller en sko behöver jag inte äga den utan kan uppskatta estetiken utan habegär.

Att ta avstånd från onödig konsumtion är en livsstil jag strävar efter inte bara av politiska skäl och omtanke för planeten utan också för mitt personliga välbefinnandes skull. Jag vill spendera mina pengar på resor eller möjliggöra mindre arbete genom att jobba lite. Men framförallt vill jag inte äga alla dessa ting som endast tar plats, kräver städning, gör mig nervös och ökar mitt begär efter mer.