Att ständigt känna sig som en belastning.

Jag tänker på ett ex och hur han ständigt behandlade mig som en belastning. Han visade liksom väldigt sällan någon uppskattning för att jag fanns med i hans liv, snarare var det olika grader av besvär och obehag det handlade om. Varför dumpade han mig inte bara, om det var så han kände? Varför lät han detta pågå under flera år?

Detta skapade en väldigt jobbig situation där jag ständigt kände att jag antingen skulle förtjäna eller göra mig berättigad av hans så kallade ”kärlek”. Antingen skulle jag ”förtjäna” den genom att vara en perfekt flickvän och ge honom något han behövde, eller så skulle jag göra mig berättigad av den genom att avkräva den för att han hade någon slags skuld till mig.

Till exempel: om jag mådde dåligt kunde jag använda detta för att ha ett legitimt skäl att får höra av mig till honom. Då kunde jag avkräva det av honom. Det räckte liksom inte med att vi hade ett förhållande och att ett sådant borde bygga på att en har något slags intresse av att träffa varandra, utan jag var tvungen att ange skäl för detta. Jag var tvungen att motivera varför jag skulle ha rätt till hans uppmärksamhet. Jag var tvungen att fråga efter den, lämna ut mig, för att han skulle kunna göra bedömningen om jag var värd besväret eller inte.

Det hela blev väldigt nedbrytande för mig; jag var så lite värd att inte ens min pojkvän, som ju skulle vara den som skulle ge mig kärlek och bekräftelse, tyckte att jag var värd att umgås med för min egen skull. Han behandlade mig som en börda och jag kände mig som en sådan. Jag var hela tiden tvungen att pressa honom till att ge mig det som ska komma naturligt i en relation, som en relation bygger på. Och när en pressar en människa så så blir det såklart också så, ingenting kan längre ges frivilligt och av kärlek eftersom skulden alltid finns där i bakgrunden och spökar. Och det som ges av skuld är alltid så mycket mindre värt än det som ges av fri vilja.

Detta har också fuckat upp min förmåga att bygga relationer längre fram; även när jag varit med människor som faktiskt visat mig kärlek så har jag känt mig som en belastning, jag har känt att jag behöver ursäkta mig när jag ber om deras uppmärksamhet eller kärlek. Vid minsta lilla tecken på att jag inte är önskad så får jag panik. Jag går in i ett konfliktläge där jag avkräver människor saker trots att jag inte behöver, för att dessa människor faktiskt uppskattar mig och att jag hade kunnat vara mer diplomatisk i att uttrycka mina behov. Istället tänker jag att människan ifråga gör som den gör för att den vill mig illa.

Jag försöker gå runt detta genom att inte agera på dessa känslor, när jag upplever att jag inte bli mött av en partner eller vän så tänker jag ofta att det handlar om att den inte tycker om mig, men jag försöker att inte uttrycka detta som en anklagelse gentemot den här personen. Det är dock läskigt eftersom det kräver att jag ska vara tillmötesgående, och jag är rädd för att personen ifråga ska besvara mina farhågor när jag är i en så utelämnad position. Det är enklare att hamna i en försvarsställning och attackera personen ifråga.

wpid-img_20150107_205700.jpgDetta handlar såklart om makt; min partner distanserade sig från min i relationen och framställde det som att det var jag som behövde honom för att jag skulle anstränga mig mer i relationen, medan han kunde göra lite vad han ville. Han hade ständigt mig där som en källa till närhet och bekräftelse, medan jag var ständigt osäker. När han ville träffas rusade jag till hans undsättning, men jag kunde aldrig räkna med motsatsen. Samtidigt måste han ha förlorat saker, till exempel att det blev svårt att ha någon form av lustfylld samvaro. Jag tänker mig att han kunde vara ganska säker i att få sitt behov av närhet och bekräftelse tillgodosett, men att han inte utvecklades så mycket av relationen.

Det är sorgligt på många olika sätt. Framförallt för mig som behöver leva med att känna mig värdelös i relationer även med människor som faktiskt tycker att jag är värd att vara med.

5 reaktioner till “Att ständigt känna sig som en belastning.”

  1. Du skriver så klockrena grejer! En känner sig så himla krävande och needy, men det är ju inte ett dugg konstigt när det kan vara enda sättet att få någon form av kärlek och bekräftelse.
    Men när det väl då kommer känns det alltid en smula tillgjort och forcerat. Ska en behöva stänga av sånt helt för att de ska komma krypande tillbaka, fan inte rimligt.

  2. Jag känner igen mig så jävla mycket. Mitt ex erkände även ett år efter att jag kom loss från hans skit att han gjorde detta helt medvetet för att han ville ha ”flickväns-upplevelsen” när det passade honom. Han växlade mellan varm och kall, när han behövde mig så var han kärleksfull för att sen bli avvisande, behandlade mig illa och gick knappt att få tag på. Sen fick han mig alltid att känna mig dum och hysterisk och som en belastning för att jag ville ha hans uppmärksamhet och stöd. Han var mycket väl medveten om hur han manipulerade mig till ett jävla vrak. Han visste att han gjorde mig illa och att han inte ville ha ett förhållande men han släppte mig inte och lät mig vara ifred från hans jävla” kärlek” pga att han ville ha kvar mig som någon jävla reserv när hans liv han ville leva inte gick som han ville. Stöd för honom men aldrig nått stöd för mig. Det kändes skönt att få höra det svart på vitt för då kunde jag rikta min ilska mot honom istället för mig själv, för han och gemensamma vänner fick mig verkligen att tro att det var mig det var fel på och jag hatade mig själv. Det här pågick fram och tillbaka i 6 års tid och varje gång jag var på väg in i något nytt så gjorde han allt för att manipulera mig till att tycka om honom för att sen börja med sin psykiska misshandel igen så att jag skulle ”lämna han ifred”. Så han ville inte låta mig vara lycklig i något annat liv bara för att han inte längre skulle kunna utnyttja mitt sällskap för sina egna själviska behov. I slutet när jag var i det här så började jag läsa din och andra feministers bloggar och det var det som äntligen fick mig att se honom för det han var och se det hela på ett större plan. Att det inte var mig det var fel på. Du känner inte mig och jag känner inte dig men vill bara berätta att du och det du skriver har hjälpt mig så mycket. Tack för allt. ♥

  3. Känner också igen mig i detta. Förr i tiden hade jag enbart relationer med män (har nu bara relationer med icke-män) och som i din beskrivning har det varit så här i varje relation jag haft. Den sista killen jag träffade kunde vara jättegullig och snäll när det passade honom och när jag ville ha uppmärksamhet så spelade det ingen roll för honom. Han kunde vänta i flera veckor utan att höra av sig, hade sällan tid att umgås när det inte passade honom. Jag hamnade i en ställning där jag fick anpassa mig efter när han ville umgås och träffas, men inte tvärtom. Sedan mådde han ganska dåligt och jag fick ofta vara ett stöd för honom, vilket jag så klart var eftersom jag tyckte om honom och brydde mig om han. En gång hade jag haft en period med ångest och pratade med honom om detta för att få stöd, men då sa han att vår relation inte riktigt fungerade och gjorde slut när jag precis hade haft en ångestattack. Han gick och hörde aldrig av sig igen. Först var jag arg på mig själv för att jag hade visat hur jag kände och tänkte att jag aldrig borde ha litat på honom, vilket gjort det svårt för mig att lita på människor i nya relationer. Insåg dock med tiden att han ville ha en ”snäll och glad tjej som han kunde göra lite hur som helst med, jag var ändå alltid glad” – och när jag en gång inte var det så dög jag inte.

    Så himla klockren text! Tycker allt du skriver är så otroligt bra och har gett mig tröst så många gånger. Tack!

    1. Såpass typiskt det där, hur de backar så fort det riskerar att bli det minsta lilla besvärligt. En känner sig så jävla förminskad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *