Etikett: pojkvän

Att ständigt känna sig som en belastning.

Jag tänker på ett ex och hur han ständigt behandlade mig som en belastning. Han visade liksom väldigt sällan någon uppskattning för att jag fanns med i hans liv, snarare var det olika grader av besvär och obehag det handlade om. Varför dumpade han mig inte bara, om det var så han kände? Varför lät han detta pågå under flera år?

Detta skapade en väldigt jobbig situation där jag ständigt kände att jag antingen skulle förtjäna eller göra mig berättigad av hans så kallade ”kärlek”. Antingen skulle jag ”förtjäna” den genom att vara en perfekt flickvän och ge honom något han behövde, eller så skulle jag göra mig berättigad av den genom att avkräva den för att han hade någon slags skuld till mig.

Till exempel: om jag mådde dåligt kunde jag använda detta för att ha ett legitimt skäl att får höra av mig till honom. Då kunde jag avkräva det av honom. Det räckte liksom inte med att vi hade ett förhållande och att ett sådant borde bygga på att en har något slags intresse av att träffa varandra, utan jag var tvungen att ange skäl för detta. Jag var tvungen att motivera varför jag skulle ha rätt till hans uppmärksamhet. Jag var tvungen att fråga efter den, lämna ut mig, för att han skulle kunna göra bedömningen om jag var värd besväret eller inte.

Det hela blev väldigt nedbrytande för mig; jag var så lite värd att inte ens min pojkvän, som ju skulle vara den som skulle ge mig kärlek och bekräftelse, tyckte att jag var värd att umgås med för min egen skull. Han behandlade mig som en börda och jag kände mig som en sådan. Jag var hela tiden tvungen att pressa honom till att ge mig det som ska komma naturligt i en relation, som en relation bygger på. Och när en pressar en människa så så blir det såklart också så, ingenting kan längre ges frivilligt och av kärlek eftersom skulden alltid finns där i bakgrunden och spökar. Och det som ges av skuld är alltid så mycket mindre värt än det som ges av fri vilja.

Detta har också fuckat upp min förmåga att bygga relationer längre fram; även när jag varit med människor som faktiskt visat mig kärlek så har jag känt mig som en belastning, jag har känt att jag behöver ursäkta mig när jag ber om deras uppmärksamhet eller kärlek. Vid minsta lilla tecken på att jag inte är önskad så får jag panik. Jag går in i ett konfliktläge där jag avkräver människor saker trots att jag inte behöver, för att dessa människor faktiskt uppskattar mig och att jag hade kunnat vara mer diplomatisk i att uttrycka mina behov. Istället tänker jag att människan ifråga gör som den gör för att den vill mig illa.

Jag försöker gå runt detta genom att inte agera på dessa känslor, när jag upplever att jag inte bli mött av en partner eller vän så tänker jag ofta att det handlar om att den inte tycker om mig, men jag försöker att inte uttrycka detta som en anklagelse gentemot den här personen. Det är dock läskigt eftersom det kräver att jag ska vara tillmötesgående, och jag är rädd för att personen ifråga ska besvara mina farhågor när jag är i en så utelämnad position. Det är enklare att hamna i en försvarsställning och attackera personen ifråga.

wpid-img_20150107_205700.jpgDetta handlar såklart om makt; min partner distanserade sig från min i relationen och framställde det som att det var jag som behövde honom för att jag skulle anstränga mig mer i relationen, medan han kunde göra lite vad han ville. Han hade ständigt mig där som en källa till närhet och bekräftelse, medan jag var ständigt osäker. När han ville träffas rusade jag till hans undsättning, men jag kunde aldrig räkna med motsatsen. Samtidigt måste han ha förlorat saker, till exempel att det blev svårt att ha någon form av lustfylld samvaro. Jag tänker mig att han kunde vara ganska säker i att få sitt behov av närhet och bekräftelse tillgodosett, men att han inte utvecklades så mycket av relationen.

Det är sorgligt på många olika sätt. Framförallt för mig som behöver leva med att känna mig värdelös i relationer även med människor som faktiskt tycker att jag är värd att vara med.

Läget.

Efter att ha finkammat hela huset efter uppkoppling så har jag till slut hittat ett hörn. Skönt det, för annars hade jag kanske behövt hitta på något annat än att blogga. Och det hade ju inte gått. Hemska tanke.

Den besvikelse jag skrev om för några dagar sedan hade förresten inget med Bryssel att göra, utan var utlöst av att min pojkvän skulle ha följt med hit men sedan inte kunde. Det var himla tråkigt eftersom vi bara har ungefär en måndag på oss att umgås innan vi inte kommer ses på ett år (om inte jag firar jul i Japan). Jag reagerade ungefär lika moget som en 14-åring med PMS.

Nu har jag förlikat mig med mitt öde och kommer ägna veckan åt att sova och kanske lyssna på en talbok.

Katrin ser sanningen.

Det här inlägget hos Katrin är fantastiskt tycker jag. Hon har märkt att Sverige inte är särskilt jämställt, vilket är himla lustigt eftersom jag flera gånger läst henne när hon tycker att kvinnor minsann kan skylla sig själva.

De flesta upptäcker väl det här förr eller senare, tråkigt då att man har ägnat så mycket tid åt att förneka strukturella skillnader. Det blir svårt att ta sig ur den sitsen.

Men jag blir väldigt glad att hon erkänner det när hon väl ändrar uppfattning. Jag hoppas bara att hon inte drar igång nån ny ”vet bäst”-kampanj där hon berättar att precis alla män är svin och om man inte tycker att ens pojkvän är en douchebag så lever man i förnekelse, för så var det för henne.

Dagen.

Sparvar.

Statyn utanför rådmansgatans t-bana. Jag gillar att fota statyer, det finns något skönt i att göra en avbildning av ett redan befintligt konstverk.

Stolar utanför kebabkungen.

Min arbetsköpare ringde klockan åtta i morse och tyckte att jag skulle jobba. Så jag tog mig in till stan på en timme utan magsår och svett vilket är imponerande för att vara mig. Jag planerar nömligen alltid mina mornar efter att jag ska hinna sitta framför datorn ungefär en timme.

Sen hade jag såkallad bloggabstinens hela dagen eftersom jag inte hann kolla alla sköna kommentarer innan jag drog. När jag kom hem hyperventilerade jag bekräftelse.

Föresten så fyller min pojkvän Emanuel tjugo idag. Vårat förhållande fyllde för övrigt två år för ungefär en månad sedan. Grattis till oss!

Svar till Nemo.

Nemo är fundersam över att hans flickvän har gjort läpparna utan att han velat det. Han tycker att det är fult och undrar varför hans flickvän opererar sig fulare för honom men snyggare för ”andra”. Borde det inte vara han som är föremålet för hennes ansträngningar? Han frågar alla ”förhållandemänniskor” hur de skulle ha gjort.

Jag har själv funderat på att göra brösten. Inte förstora eller så, snarare göra dem snyggare. Jag skulle också kunna tänka mig att lasra bort fett från delar av min kropp. Jag har också diskuterat detta med min partner som har sagt bestämt nej. För han gillar mig ju trots allt som han ”hittade” mig. Jag kommer nog prioritera ett nytt objektiv framför ett par tuttar varje dag, men tanken finns där.

Klart man får ha åsikter om sin partners utseende. Jag har åsikter om både frisyr och klädstil och skulle ha åsikter om han ökade eller minskade mycket i vikt. Jag förväntar mig att han har detsamma och förstår absolut om han skulle tycka att det var otrevligt om jag förändrade mitt utseende mycket. Det blir väl konstigt om en kropp man är så van vid förändras.

Men när jag tänkt vidare på mina operationsfunderingar så har jag kommit fram till att inte vill operera mig för att han ska tycka att jag är snyggare. Det handlar faktiskt inte om att någon specifik person eller grupp ska tycka att jag är snyggare. Det handlar om att jag personligen vill vara mer nöjd med vad jag ser i spegeln.

Nu kommer jag inte på det där gamla spåret om att man opererar sig för sin egen skull. Det är klart att normer har mycket att göra med mina preferenser och att jag inte hade velat operera mig om det inte var för att utseende är så viktigt idag. Men det handlar fortfarande inte om att direkt tillfredsställa en tänkt betraktare, det handlar om att bli mer bekväm i sig själv.

Därför tycker jag att det är konstigt vilket fokus Nemo har på vem hans tjej är ute efter att tillfredsställa. Hon vill väl tillfredsställa sig själv och sina egna ideal så att hon ska vara mer bekväm med sitt utseende. Kanske mår hon dåligt över sina läppar varje dag. Visserligen kan det ofta vara så att något sådant bäst blir hjälpt av att man tar tag i sitt mående men det kan också vara så att det är en viss detalj i ens utseende som man finner otroligt störande. Då tycker jag att det är rimligt att vilja förändra det.

Jag tycker inte direkt att operationer och att göra sig vacker är något feministiskt som vissa verkar tycka. Däremot tycker jag att det är väldigt fel detta fokus på vad män vill ha i utseendedebatten. Alltid ska det tas upp att män minsann inte är intresserade av plastikopererade tjejer. Om killar hade haft en annan smak, hade det varit annorlunda då? Alltid detta ständiga fokus på mäns preferenser.

Hur ofta läser man egentligen att tjejer inte vill ha muskelknuttar när det rör sig om manliga ideal? Jag skulle lätt kunna figurera i en tidning och säga att jag inte vill ha män med för mycket muskler, för det är sant. Men sånt ser man aldrig för det är inte alls lika intressant att tala om kvinnors preferenser gällande saker och ting i allmänhet. Kvinnor antas däremot vara ute efter att tillfredsställa män hela tiden.

Så för att svara på Nemos fråga: för det första tycker jag att du ska överväga vad detta handlar om för din del. Är det så att du oroar dig för hennes mående och hennes självbild eller handlar det bara om dina personliga preferenser? Om du nu blir hemskt avtänd av att hon har fula läppar borde ni kanske inte vara ihop. Om det däremot handlar om att du tror att hennes operationer är osunda så borde du snacka med henne om det och ge henne hjälp och stöd. Men kom ihåg att hon framförallt måste vara bekväm i sitt eget utseende innan hon gör förändringar för att tillfredsställa dig!

Tack för tips BK!

Det mest osmakliga på hela jorden.

För nån vecka sen åkte jag kollektivtrafik(!). Plötslig slog det mig vad det absolut osmakligaste en människa skulle kunna göra är. Nämligen att säga: ”tar du kort eller” till en tiggare.

Jag visualiserade detta skeende och mådde lite illa. Log åt min egen finurlighet sådär. Fy vilken hemskhet jag hade fantiserat ihop! Totalt osannolikt!

Berättade sedan det hela för mig pojkvän. Han sa: ”det har jag varit med om, flera gånger”. Han framhöll det dessutom som att det är något folk säger lite då och då, att det inte är en helt ovanlig kommentar liksom.

Satan vad jag blev paff. Här hade jag suttit och tänkt ut en osmaklighet av episka mått och så hade tydligen min pojkvän bevittnat detta ske flera gånger. Så hemskt! Vilka fruktansvärda människor det finns! Och satan vad verklighetsfrånvänd jag är.

Fjolligt inlägg om kärlek (men idag tänker jag för omväxling skull skriva något om en känsla som inte är ångest eller ilska).

I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.

Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.

”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.

Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.

Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.