Att tvinga in andra under arbetslinjen.

Som nätaktivist och öppen med min identitet så stöter jag ofta på folk som undrar om jag inte funderat över hur det kommer påverka min karriär. Och jo, det är klart att jag har gjort det. Jag är öppen med en hel del åsikter som nog inte är så populära hos vissa arbetsköpare.

För mig och det politiska projekt jag ingår i är det relevant att människor är något mer än arbetare. För mig är det en del i den politiska kampen att våga vara öppen med det jag står och kämpar för. Jag förstår att det inte är något alla gör, men för mig är det ett beslut jag fattat, väl medveten om de risker som finns med det. Jag tänker ändå att det kan vara något som inspirerar andra till att göra samma ställningstaganden som jag gör, och jag tycker att det är viktigt att luckra upp den här rädslan som finns för att förknippas med vissa åsikter, då jag tror att den sätter mycket köppar i hjulet för samtal och politisk organisering.

Istället för att argumentera för varför det jag gör skulle vara fel eller omoraliskt i sig så försöker folk skrämmas genom att dra till med arbetsköparkortet, ungefär som om dessa personer var moraliskt oantastliga domare över rätt och fel. Jag förstår inte varför människor är så måna om att andra ständigt ska gå omkring och tänka på om de kommer bli anställda eller inte. Om de nu själva oroar sig så kan de väl göra det, men de behöver inte projicera sin oro på mig.

För det är ju inte som att frågan ställs av folk som oroar sig för mitt välmående. Snarare är det människor som önskar få mig att tvivla ännu mer på vad jag gör, som vill göra mig ännu mer medveten om att det minsann kostar att vara samhällskritisk. Ungefär som om jag inte visste det!

Jag kan också tycka att samma tendens syns i hur vissa människor är väldigt måna om att typ servicepersonal ska ”göra sitt jobb”, inte för att de själva bryr sig men för chefens skull. Kunder som springer (det de tror är) chefens ärenden i något slags förvirrat infall av rättrådighet.

Det är som om många bara har accepterat arbetsköparnas auktoritet över våra liv som något naturligt och framförallt rättfärdigt, och att vi går omkring och passar på varandra för att blidka denna auktoritet. Istället för att tycka att det är bra att någon står upp för saker utan att bry sig om en eventuell arbetsköpares åsikter så vill människor ytterligare påminna och trycka ner.

Detta är ett slags kontroll- och repressionsarbete som utförs gratis och drabbar såklart alla arbetare i form av hårdare krav i arbetslivet. Det finns en överhängande risk att kravet på att vara oklandervärd i sitt privatliv förr eller senare drabbar en själv, antingen direkt eller indirekt i form av att även ditt eget utrymme för hur du kan agera krymper.

Istället för att uppmana andra att tänka på sin anställningsbarhet borde vi börja tänka lite mindre på den, och uppmana andra till att tänka mindre på den. Ju fler som är öppna med ”dåliga” vanor, politiskt engagemang och så vidare, desto friare ramar för vad som är okej att göra och ändå kunna få ett arbete. Jag tror att det är väldigt farligt att spela med på arbetsköparnas villkor och till och med själv uppmana andra till att göra den här formen av överväganden. Ingen tjänar på det utom arbetsköparna.

3 reaktioner till “Att tvinga in andra under arbetslinjen.”

  1. Jag kommenterar Alliansfritt Sverige under mitt fullständiga namn. En googling på mitt fullständiga namn leder bland annat till några av de kommentarerna. Det är ganska lätt att även hitta någon av mina bloggar, varav den ena är en mestadels politisk vänsterblogg. Jag kommer aldrig censurera mina åsikter för att öka mina chanser att få jobb. Vi har trots allt yttrandefrihet i Sverige och om någon inte anställer mig pga mina politiska åsikter är felet inte mitt. Blotta idén att vi ska passa oss för vad vi säger för att blidka en eventuell blivande chef ger mig extremt obehagliga vibbar. Vart är samhället på väg när vi pressas till att inte yppa våra åsikter och göra om hela våra personligheter för att passa in i en annan människas mall av vad just den personen eftersöker i en arbetare?

  2. Det Angelica skriver är mycket intressant. Hur förhåller hon sig till SD-are eller andra som uttrycker åsikter. Har de samma rätt till arbete och föreningstillhörighet? Det vore i så fall en ovanlig åsikt i vänstersfären. Positiv men ovanlig.

    1. Personligen tycker jag inte att arbetsköpare ska kolla upp ens politiska engagemang vid anställning, däremot så ska det såklart vidtas åtgärder om det förekommer rasism på arbetsplatsen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *