Att vara naturlig.

Jag får så mycket kloka kommentarer om saker och ting jag skriver. Som denna från Andrea om biologism och sociala konstruktioner.

Jag tycker att hela debatten kring biologism vs. sociala konstruktioner är helt irrelevant egentligen. So what att det finns en möjlighet att pojkar biologiskt sett har en större sannolikhet att bete sig på ett visst sätt än flickor. Bara för att något är naturligt är det inte nödvändigtvis önskvärt. Att döda är t ex. naturligt, men inte önskvärt. Att vara människa innebär att kunna stå emot fysiska drifter till förmån för drifter av en högre ordning. När vi lever tillsammans kommer det sociala att spela en större roll, och ju mer komplext samhället blir, desto mer förlorar det biologiska betydelse. Vi måste välja hur vi vill leva med varandra, och helst på ett sätt som skapar möjligheter för både individen och gruppen. Då är det inte rimligt att ha så snäva normer kring manligt och kvinnligt som vi har idag. Hur normen har uppstått spelar ingen roll. Vi har ändå valet.

När bioligister talar om könsskillnader så brukar de ha inställningen att det visserligen finns könsskillnader som är socialt konstruerade, men att denna social konstruktion utgår från biologiska könsskillnader. Alltså typ att kvinnor i årtusenden socialiserats in i att ta hand om barn eftersom de föder och ammar, och att de sociala normer som finns kring detta idag liksom ska vara där inte för att de nödvändigtvis är medfödda men för att de visat sig vara framgångsrika och falla sina naturligt i organisationen av vårt samhälle.

Man använder det faktum att dessa könskodade egenskaper faller sig naturliga för många, samhället ser ju trots allt ut så, som ett bevis på att de är rimliga och att vi inte bör förändra dem. Jag kan hålla med om att de flesta socialt kodade egenskaper vi har på ett eller annat sätt säkert går att härleda till vår biologi. Men däremot tror jag att de har byggts på så mycket, i så många led, att det fjärmats från sitt ursprung och numera mest är normer som flyter runt, utan att ha någon egentlig koppling till vår natur. Den koppling som finns är historisk, något i flera led härlett men som nu blivit så utdraget och fjärran från sitt ursprung att det inte längre är relevant. Då måste man hitta en ny naturlighet.

Och jag tänker att det som skiljer människor från djuren är att hon kan förstå sig själv och det samhälle hon lever i, att hon kan se det från utsidan och ta genomtänkta beslut om hur hon vill leva som sträcker sig bortom vad som faller sig naturligt vid första anblick. Förmågan att kunna se bortom sina sociala instinkter är fantastisk.

För mig har det lett till en befrielse, och faktiskt också ett levnadssätt som i grunden känns mer naturligt, att försöka gå till botten med hur jag vill leva mitt liv och hur jag tycker att samhället bör organiseras. I samband med att jag i högre grad har accepterat min natur och mina naturliga behov som människa så har jag kunnat ta avstånd från den socialt konstruerade ”naturlighet” som könsskillnader ibland sägs bygga på. Jag har funnit min mänsklighet och fått ett hum om vad som är naturligt för mig, något som jag strävar efter att leva ut.