På sista tiden har jag skrivit väldigt mycket om självförtroende och nu tänker jag skriva lite mer om självförtroende.
En grej man ofta hör är att man ska låta kritik rinna av en. Att den som tar åt sig har dåligt självförtroende eftersom personen ifråga inte känner sig tillräckligt säker i sig själv för att inte ta åt sig av kritik.
Alltså. Om man är säker i sig själv så måste man kunna ta åt sig av kritik och förändra sig själv. Man måste kunna förstå när man beter sig illa eller gör fel. Självsäkerhet är inte att vara en uppblåst pajas. Självsäkerhet är att inte tycka att det är hela världen om man får ett dåligt resultat på ett prov och istället försöka bättre nästa gång. Självsäkerhet är att inse att man har ett värde utöver sina prestationer. Självsäkerhet är att kunna acceptera sina svagheter och jobba på det man kan förändra.
För personer som aldrig presterar och aldrig förmår erkänna sina fel och brister är i regel inte självsäkra. De är desto oftare så rädda för att misslyckas att de inte ens försöker, och det är ju inte så självsäkert.
Jag skulle gärna vilja se ett mer konstruktivt samtal kring självkänsla än dagens ”erkänn inga brister, älska dig själv no matter what”-klimat.
Det absolut mest typiska hos personer med dåligt självförtroende tycker inte jag är att man vill förminska sig själv och göra sig osynlig, utan snarare att man har ett uppblåst ego (vilket lätt kan förväxlas med ett gott självförtroende). Ett uppblåst ego som innebär att man försvarar varje åsikt och personlighetsdrag till döds (när man egentligen borde lyssna på åtminstone lite av kritiken) samt att konsekvent inte ta ansvar för när man gjort något fel. Sjukt jobbigt att ha sådana människor omkring sig, för även om man lätt ser igenom deras luftslott tror de att de byggt upp värsta muren med vallgrav. Jag har ungefär noll procents tålamod för sånt beteende och tappar snabbt respekten för sådana personer. Sjukt oattraktivt att inte våga visa sig svag, våga ändra sina åsikter eller våga erkänna sina fel och brister.
Ett av mina tydligaste minnen från gymnasietiden var när personen framför mig med stadig röst och rak rygg stolt proklamerade att den ”inte har ändrat åsikt om något”. Det skrämde mig då, och skrämmer mig nu.
känner faktiskt inte alls igen det självförtroende klimat som du beskriver. det jag mer har sett är många svenska har problem med självförtroende därför försöker de flesta motverka det, men inte med den sorts egoboost som du pratar om mer acceptera dig själv som du är, men i det kommer ju våga ta kritik med i paketet liksom…