självkänsla – Fanny Åström

Att upptäcka att en hatar sig själv.

På sista tiden har jag gjort den minst sagt intressanta upptäckten att jag tycker väldigt illa om mig själv på en massa olika sätt. Detta är i sig en mycket skrämmande upptäckt, eftersom det finns en slags idé i detta samhälle om att det absolut viktigaste som finns är att ha så kallat ”bra självförtroende” eller ”självkänsla”. I en sådan kontext känns det såklart jättetråkigt att inte ha det, eftersom det tydligen är ~*nyckeln till framgång*~ och så vidare och så vidare.

Jag har alltid tänkt att jag har så kallat ”bra självförtroende”. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det kan ha att göra med att jag aldrig fått stämpeln ”dåligt självförtroende” eftersom jag inte fylla upp den typiska bilden av en människa som har det. Det har liksom aldrig slagit mig att en del av anledningen till att jag självskadat, haft ätstörningar, haft destruktiva relationer och så vidare kan vara att jag inte tycker om mig själv.

En grej jag tycker är väldigt problematisk är hur många pratar nedsättande om människor som antas ha dåligt självförtroende. Typ folk som är tysta och inte så karismatiska kanske. Jag hörde i alla fall detta flera gånger under min skoltid, att det sades liksom ”jamen hon har ju så dåligt självförtroende”. Lite föraktfullt och kanske lite ömkande, men aldrig med någon slags förståelse eller respekt för att människor kan ha det så och att det faktiskt inte är någon jävla katastrof, att det är något en kanske kan jobba på till exempel.

Ofta blandas bra självförtroende ihop med att framhäva sig själv på olika sätt, och det har jag väldigt svårt för. Jag tror att det är dåligt för de flesta att göra detta. Jag känner mig sällan särskilt mycket mer bekväm i mig själv för att jag har framhävt mig själv, snarare kan det ge en motsatt effekt. Jag börjar se mig själv från utsidan och värdera mig själv i andras ögon.

Jag behöver typ inte tycka att jag är fantastisk, jag vill bara sluta hata mig själv och bestraffa mig själv.

Om porr och självkänslomyten.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om porr och att det är helt okej med hen om hens partner kollar på porr.

Det handlar alltid i grund och botten om sin egen självkänsla. Om jag är trygg med mig själv vågar jag hålla mina egna gränser bättre, att inte ställa upp på saker och ting som jag inte vill. Och om jag är trygg i min relation spelar det ingen roll om personen kollar på porr. Det är som vanligt att man ska fundera ut en lösning genom att hitta syndabocken. ”Det är porrens fel” som nu är på tapeten. Att det är det som ger om kvinnor press. Det är bullshit säger jag. Hitta en sund relation till dig själv och din partner istället. Då kommer du inte längre må dåligt över det.

Detta är ett perfekt exempel på något som jag skulle vilja kalla ”självkänslomyten”, alltså idén om att självkänsla är något som är sprunget utifrån ens inre och inte något som påverkas av ens omgivning. Att en liksom bara kan ”ha” självkänsla och en sund relation till sig själv som är fast och beständig oavsett vad som sker.

Nej, jag tror inte heller att det bara är porrens fel (vem tror det egentligen) men jag tror att förväntningar på kvinnor som presenteras i en massa olika sammanhang spelar en väldigt stor roll för hur kvinnor uppfattar sig själva.

Jag känner själv att min självkänsla hamnar i botten när jag kollar på reklambilder med perfekta kvinnor, och tänker mig att jag skulle kunna känna liknande om min partner kollade mycket på porr med kvinnor i som var mycket snyggare/sexigare/bättre i sängen än vad jag var. Jag tror också att jag skulle kunna känna viss press kring att själv agera liknande, speciellt om det var något min partner efterfrågade. Detta beror inte på att jag har en i grunden ”dålig självkänsla” utan på att jag är en social varelse som påverkas av min omgivning. Givetvis spelar ens självkänsla roll för hur lättpåverkad en är, men det går inte att komma ifrån att vi alltid reagerar på yttre påverkan. Hur stark du än är ”i sig själv” så påverkas du av omgivningen. Om du är tillsammans med någon som vill att du ska vara på ett visst sätt i sängen är det troligt att du påverkas i den riktningen och gör saker du kanske inte skulle ha gjort annars.

Vidare så byggs ju självkänslan upp genom hela livet, och om en lever i ett samhälle där det råder vissa ideal kring hur kvinnor ska vara i sängen så kan det bli svårare att bygga upp denna självkänsla. Det är alltså inte så att vi går påverkade genom livet tills dess att vi får kontakt med en person som blivit väldigt påverkar av porrideal, utan detta är ett samhällsfenomen som alltid påverkar oss, och även påverkar vår självkänsla. Givetvis spelar det roll vad vi lär oss att uppfatta som ”naturliga” förväntningar i sexuella sammanhang.

”Självkänsla” är inget som bara finns där utan något som skapas. Det är dessutom ett privilegium att kunna ”sätta gränser” och bygga upp en stark självkänsla, olika människor ha helt olika förutsättningar för att kunna göra detta. Om en hela livet får lära sig att en ska leva upp till vissa ideal för att vara något värd är det såklart ganska troligt att en också själv anammar den synen på sig själv och då är en mer mottaglig inför andras idéer om hur en bör vara. Människor som pratar om självkänsla som lösningen på det ena och det andra borde fundera mer på vad som krävs av omgivningen för att självkänsla ska kunna skapas.

Ångest och självkänsla.

Skrev igår den tenta som jag åkte ut på landet för att plugga inför. Jag tror jag hade tur med frågorna, för det kändes som att det gick ganska bra trots min extremt slöa studieprestation. Jag har verkligen inte hängt med som sig bör i studierna denna månad, och detta gör mig orolig. Mycket av det jag känner nu känns igen väldigt mycket från när jag blev deprimerad för tre år sedan. Denna depression utlöstes i stor utsträckning på grund av stress. Sedan det hände så har jag inte haft några högre prestationskrav än att typ hämta barn från en buss, och därför är det här med deadlines, eget ansvar för studier och så vidare en jävligt ovan situation.

Jag är så jävla rädd för att hamna där igen. Det skulle kännas som om jag under tre års tid inte har kommit någonstans, och det orkar jag fan i mig inte, för det betyder att jag måste ta tag i skiten igen. Ännu mer rädd är jag för att det ska vara så att jag helt enkelt är en person som går in och ut ur depressioner och kommer att göra så hela livet.

För mig är det inte viktigt att må bra precis hela tiden. Jag kan stå ut med till exempel regelbunden ångest. Vad jag inte pallar med är det där avtrubbade som brukar komma. Att bara inte orka. Att ägna en massa tid åt att stirra in i datorskärmen och inte lyckas prestera ett skit. Det är jag rädd för.

Det är också något jag verkligen insett på sista tiden. Hur otroligt viktigt det är för mig att prestera, framförallt genom att skriva. Om jag inte lyckas skriva något bra på ett tag så blir allting plötsligt otroligt jobbigt och jag känner mig typ helt värdelös. Det kanske är något en borde ta tag i. Dålig självkänsla tror jag det kallas.

Generation egoboost.

Jag blev tipsad av Alice om denna ganska långa text i Dn som handlar om ”generation jag” eller ”den narcissistiska generationen” som jag tycker är väl värd att läsa. Den sätter fingret på många av mina egna tankar kring dagens ungdom. Jag är ju själv 20 och skulle säga att jag är född ganska precis före den generation som verkligen har bombarderats av tjat om ”unga tjejer”, entreprenörskap, personliga varumärken och sociala medier under hela sin uppväxt.

Detta med det personliga varumärkesbyggandet är ju en komponent i vår samtid. Det är inte direkt någon hemlighet att fokuset på den egna personen ökat markant och att det också uppmuntra si en otroligt hög grad av typiska tonårsförebilder, såsom Blondinbella. Väldigt mycket handlar om att sätta sig själv i fokus, tänka på sig själv i första hand och så vidare. Det finns också en kultur av att man ska tro på sig själv, som säkert är bra om den appliceras rätt men tvärtom blir skadlig om man har en ide om sin egen förträfflighet oavsett handlingar, och att den ska belönas.

Tonåringar generellt är egocentrerade, tycker alltid att de har rätt samtidigt som de har låg självkänsla och en stor ängslighet över att passa in och bli uppskattade. Denna kombination av egenskaper påminner lite om narcissism men är inga konstigheter eftersom i princip alla tonåringar går igenom denna fas. Fast när den uppmuntras under tiden av alla i deras omgivning så kan man nog komma att fastna i det, aldrig växa ur detta infantila stadium av delvis oförmåga att ta kritik, delvis ångest över sina egna tillkortakommanden.

Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

Detta är något jag verklige känner igen från vår tids förebilder. Man kör ständigt på denna ”det är du värd”-grej. Jag tycker det kan vara positivt ibland, att ställa krav, till exempel i relationer. Men det uppstår ett problem när kraven inte är förankrade i verkligheten. Givetvis ska skolan hjälpa en till bättre betyg men det kan ju inte komma utan ansträngning.

Kanske omedvetet, men en perfekt illustration av vad narcissism handlar om. Källa.

Jag tycker också att ett visst ifrågasättande av auktoriteter är positivt, men när det övergår till att bli en av huvudsakerna i lärarnas schema så går det får långt. Många verkar idag se skolan inte som en plats där man ska få ett ramverk för att lära sig saker utan som en plats man går till för att bli betygsatt för det man redan kan, en bild som säkert stämmer i vissa fall, sorgligt nog.

Jag tycker även att det som skrivs om olika typer av självkänsla är extremt relevant idag:

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt andra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Det är väl detta jag i hög utsträckning har velat komma åt när jag kritiserat självhjälps- och egoboostkulturen. Att ha bra självkänsla innebär inte att man tycker sig vara ofelbar, det handlar om att se sitt värde som person utöver ständig bekräftelse. Har man bra självkänsla ska man vara kapabel att se sin egen person och sina egna brister. Tyvärr så antas ofta personer som i själva verket mest bara är världsfrånvända i sitt sätt att betrakta sig själva ha bra självkänsla eftersom de hyllar sig själv, eller ”boostar” sig själva. Det stora problemet är dock att man blir mer villig att använda andra människor som medel och inte har problem med att såra andra för att ta sig dit man vill, vilket är en extremt otrevlig egenskap som jag inte vill att många människor i samhället ska inneha.

Vad jag vill säga är att vi måste börja formulera idéer om vad för slags självkänsla och självförtroende vi vill lära våra barn att ha och hur det ska gå till. Att utan problematisering ständigt sätta egot i fokus som vi gör idag är inte positivt.

Självkänslan behöver inte sitta i kroppen.

De senaste dagarna har jag hört det påstås att personer som inte är smala tenderar att ha sämre självförtroende. Denna uppfattning motiveras ofta med att smala personer oftare visar upp sin kropp i tighta kläder, bikini och så vidare. Detta är en syn som jag tror finns på många håll i samhället, att självförtroende oftast tar sig uttryck i att man gärna visar upp sig på olika sätt, att man har ett kroppsspråk och en klädsel som är utmanande och inte döljer sig själv. Ofta när det görs reklam för viktnedgång så beskrivs en av de största fördelarna som att man numera ”är nöjd med sig själv” och ”kan ha tighta jeans och bikini”. Att ha en vikt man är bekväm med ses som något väldigt relevant i fråga om självkänsla.

Att ens kroppsuppfattning ses som så otroligt viktig för ens uppfattning om sitt eget värde är i mina ögon ytterligare en samhällsmyt som skapar ett stigma kring tjocka personer. Som tjock eller mullig antas man må dåligt över hur man ser ut och en viktnedgång antas föra med sig positiva effekter på ens självkänsla. Att personer som gått upp i vikt skulle kunna förbättra sin självkänsla på vägen eller till och med gjort det på grund av förbättrad självkänsla ses som osannolikt.

Det eftersträvansvärda borde vara att ha en såpass bra självkänsla att ens uppfattning om ens eget värde inte påverkas på grund av några kilon hit eller dit. Att gå ner i vikt för att man vill kunna ”känna sig nöjd med sig själv” är på det stora hela en ganska tragisk anledning. Inget fel å att vilja nå en mer hälsosam livsstil och därmed eventuellt också en snyggare figur, men att se självnöjdheten som själva ändamålet är väl egentligen bara ett bevis på att man hänger upp alldeles för mycket av sitt liv på vad man väger.

Man kan ha bra självkänsla utan att för den sakens skull vilja visa upp sin kropp för allt och alla. Man kanske helt enkelt inte passar i bikini eller så vill man inte blir sedd för sin kropp framför andra kvaliteter man har som person. Man kan tycka att man väger några kilo för mycket utan att för den sakens skull ha en fullkomligt raserad självkänsla, ty på samma sätt som man kan vilja förbättra sina teckningsskills, sitt intellekt eller sin allmänbildning utan att vara ett mänskligt vrak så kan man vilja förbättra sitt utseende utan att hänga upp hela sin självbild på det, utan att se ett eventuellt misslyckande som jordens undergång.

Självförtroende och självkänsla.

Denna uppdelning mellan självkänsla och självförtroende som alla vill göra stör mig. Jag förstår vad uppdelningen syftar till och varför man vill göra den, men jag menar att folks försöker få två saker som är tätt sammankopplade att verka helt olika och frikopplade från varandra.

Att ha bra självkänsla är alltså att känna att man har ett värde fast man inte presterar jämt och ständigt. Att ha bra självförtroende är alltså att lita på sin egen förmåga. Jag tycker att jag har ganska bra självkänsla, jag känner till mina bra och mina dåliga sidor utan att tycka att det är jobbigt, jag kan ta kritik utan att min självbild rasar samman och så vidare. Men min självkänsla är starkt beroende av att det finns saker som jag upplever att jag är duktig på, som skrivandet, det intellektuella och fotandet. Om jag inte få uttrycka det på ett tag så blir det jobbigt. Alltså; om jag har dåligt självförtroende inom några specifika saker så blir även min självkänsla drabbad.

Jag tror inte att någon människa kan gå omkring och aldrig känna att hen är bra på något men ändå känna att hen är värd något (utöver något slags rent teorietiskt människovärde, vill säga). Jag vill hävda att även vår självkänsla är starkt beroende av hur vi känner att vi presterar, eller vad vi känner att vi kan. Sedan tror jag absolut att man kan vara mer eller mindre känslig för upp- och nedgångar i prestationsförmåga.

Så jag tänker såhär; självkänsla och självförtroende handlar båda om hur man presterar, men det ger utslags på olika lång sikt. En person som aldrig upplever att hen kan något tror jag får väldigt svårt att bygga upp en bra självkänsla. Jag menar inte att uppdelningen är fel, bara att den tillmäts större vikt än vad den faktiskt har.

Att vara självsäker är att kunna se sina dåliga sidor, ta dem med lugn och förändra dem.

På sista tiden har jag skrivit väldigt mycket om självförtroende och nu tänker jag skriva lite mer om självförtroende.

En grej man ofta hör är att man ska låta kritik rinna av en. Att den som tar åt sig har dåligt självförtroende eftersom personen ifråga inte känner sig tillräckligt säker i sig själv för att inte ta åt sig av kritik.

Alltså. Om man är säker i sig själv så måste man kunna ta åt sig av kritik och förändra sig själv. Man måste kunna förstå när man beter sig illa eller gör fel. Självsäkerhet är inte att vara en uppblåst pajas. Självsäkerhet är att inte tycka att det är hela världen om man får ett dåligt resultat på ett prov och istället försöka bättre nästa gång. Självsäkerhet är att inse att man har ett värde utöver sina prestationer. Självsäkerhet är att kunna acceptera sina svagheter och jobba på det man kan förändra.

För personer som aldrig presterar och aldrig förmår erkänna sina fel och brister är i regel inte självsäkra. De är desto oftare så rädda för att misslyckas att de inte ens försöker, och det är ju inte så självsäkert.

Jag skulle gärna vilja se ett mer konstruktivt samtal kring självkänsla än dagens ”erkänn inga brister, älska dig själv no matter what”-klimat.

Är det inte det där ständiga kravet på självförbättrande vi vill komma ifrån?

”Du är fin som du är”-kulturen har många nackdelar. Förutom det uppenbara att man misslyckas med att ta fokuset från kvinnors utseenden när man ska peppa dem så inneåller det även ett annat problem.

Som människa i allmänhet och som kvinna i synnerhet så finns det en massa krav man ständigt ska leva upp till. På senaste tiden har ytterligare ett krav tillfogats denna lista: kravet på att vara nöjd med sig själv. Och detta har kommit till utan att något annat har försvunnit.

Detta är egentligen inte fel i sig. Det är såklart skitbra om folk är nöjda med sig själva och det ska eftersträvas. Men tyvärr så kan det ge motvänd effekt också, vilket gör att man dels fortsätter vara missnöjd över allt det gamla, och dessutom även känner skuld för att man inte är nöjd med sig själv.

Vi bombarderas ständigt med tips på hur vi ska lära oss älska oss själva. En massa övningar som tar upp vår tid presenteras. Men det är alltid vårat eget fel om vi misslyckas med att bli självsäkra och lyckliga, då har vi inte gjort dessa övningar. Och då finns det ytterligare anledning till att tycka illa om sig själv. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte älskar mig själv precis hela tiden, jag vägrar ha dåligt samvete för att jag ibland känner mig som en värdelös tjockis.

Stark självkänsla framställs som något som man får genom hårt arbete. Mia Törnblom beskriver att man måste upprepa hennes övningar varje dag, och inte sluta, för då kommer den dåliga självkänslan sedan. Är det inte just det här ständiga arbetet med oss själva vi vill komma ifrån? Det ständiga självförbättrandet som krävs av oss i alla sammanhang.

Folk borde tagga ner lite med sitt självförtroende.

Jantelagsmotståndet börjar ta orimliga proportioner. Så fort någon framgångsrik entreprenör får kritik så är det på grund av janetlagen. Det är ungefär på samma nivå som att påstå att någon ”bara är avundsjuk”.

Man ba: har du tänkt på att vi kanske kritiserar dig för att du råkar vara en uppblåst idiot och inte för att de är avundsjuka/infekterade av jantelagen?

Ibland tycker jag att folk borde tagga ner på sitt självförtroende. Visst är det bra att tro på sig själv men man behöver inte ha hybris för det. Och i ett samhälle där självförtroende är den största meriten så blir de redan svaga än mer nedtryckta.

Det är lätt att vara djup och smart när du omges av ytliga idioter.

Det här tyckte jag var lite lustigt. Det är få som missat Cimon, Paradise Hotel-killen med det mest sneeky leendet. Han har tydligen gjort succé efter paradise hotel, dels genom att vara en ”mjukis” som tipsar tjejer om hur de ska få bättre självförtroende (vem gör inte, liksom) och dels genom att vara en riktig tänkare som ”grubblar” innan han säger saker.

Och jag tänker dels att det är lätt att förvåna med djupa insikter om alla förväntar sig att du ska vara en lismande stureplansbrat, dels att han inte har så jävla mycket att komma med egentligen. För vem tycker inte att det är dåligt att ”unga tjejer” har låg självkänsla, vem tycker inte att Kissie verkar vara ute på lite hal is när hon påstår sig ha två personligheter, en i bloggen och en ”riktig”.

Vissa människor har liksom en förmåga att få allt dem säger att verka vettigt och djupt. De har en förmåga att verka kloka, helt enkelt. Kanske för att de rör sig i kretsar där minsta lilla insikt om något är en sensation, kanske för att de vet hur man ska vårda sitt personliga varumärke.

Jag vill inte dissa Cimon, han har sällan fel och det är bra att det finns människor som dels fungerar som ikoner för allt som är coolt och som dels kan få in lite vettiga tankar i folk huvuden. Men det han berättar, det han upprörs över, är varken nytt eller speciellt, det är självklara insikter som jag tycker att alla borde kommit till då man är 16 år fyllda.

Det jag undrar är väl egentligen: varför i helvete tycker folk att han är så himla bra? Tycker de på allvar att han upplyser dem om saker och ting, handlar det om att man tror att alla andra är så infantila att den här typen av information behövs när den egentligen inte gör det eller handlar det om att det känns bra att känna igen sig, att se att en person som lyckas och befinner sig på en helt annan plats i livet har samma bryderier som en själv. Men jag tror tyvärr att det är så att folk har jävligt låga krav på den de kallar smart och upplyst och om det är det som gäller så tror jag faktiskt att jag förlorar mitt hopp om mänskligheten.