Att vara skeptisk.

Twittrade detta apropå kvinnan som blev misshandlad av nazister i Kärrtorp i lördags:

Kul hur skeptiska folk är när en kvinna blivit misshandlad av nazister, men köper det direkt när ngn säger att skolan förbjudit pepparkakor.

Det är nämligen många som gärna misstror vänner till den utsatta kvinnan och ba ”står det i tidningen om detta eller” (som om tidningar alltid skrev sanningen). Vissa kanske menar att det är bra att vara ”skeptisk”, men alltså…

Vilken världsbild folk har märks tydligt i vilken information de väljer att ta till sig och vilken de ta emot med skepsis (detta gäller såklart även mig själv, så det behöver ingen lägga någon kommentar om). Till exempel: jämställdister tar ofta oreflekterat emot information om att det finns någon lite könsskillnad mellan män och kvinnor som enligt dem förklarar en massa saker, men är oerhört skeptiska emot att dra slutsatser om strukturell underordning utifrån sådana saker som att kvinnor konsekvent får lägre lön.

Samma sak gäller såklart när det kommer till rasism. Historier som stödjer en rasistisk världsbild eller idéer om att kampen emot rasism ”gått för långt” sprider sig som en jävla löpeld, typ det där jävla påhittet om att typ ”pk-eliten” censurerat bort rasistiska nidbilder från Kalle Ankas jul när det i själva verket var Disney som gjorde det, eller hittepåhistorien om skolan som förbjöd pepparkaksgubbar för att det var rasistiskt och så vidare. Dessa grejer spreds, förstorades och det drogs helt orimliga slutsatser utifrån det snabbt som fan.

Därför har jag också sjukt svårt för folk som gör det till en dygd att vara ”skeptiska” utan urskiljning, för faktum är att en aldrig är skeptisk mot alla intryck en tar emot, utan troligen mest åt de en gärna vill vara skeptisk emot. Alla människor har en världsbild, en ideologi som de ser saker och ting utifrån, och om en väljer att vara ”skeptisk” utan medveten urskiljning så kommer en automatiskt att stå fast vid denna ideologi. Det kommer bli så att en ifrågasätter saker och ting som en helt enkelt inte riktigt vill tro på.

Jag är också skeptisk, jag är skeptisk som fan till historier om att barn har förbjudits från att göra saker i antirasismens namn, däremot är jag inte skeptisk till en historia om en kvinna som blivit misshandlad av nazister i samma område nazister under en lång tid klottrat ner med sina hatsymboler och med tillhyggen attackerat en fredlig demonstration (nej, att människor sysslar med självförsvar gör inte demonstrationen mindre fredlig). Jag tycker helt enkelt att det låter troligt att detta har hänt, givet det allmänna samhällsklimatet (låt oss inte glömma ”medborgargardet” som härjade i Husby) och givet den senaste tidens händelser kring linje 17.

Att vara ”skeptisk” i ett sånt här läge hindrar från att reagera, och just nu är det verkligen verkligen nödvändigt att vi gör det. Det blir en fråga om detaljer som tvistas i det oändliga (”var det verkligen så många”, ”kan vi vara säkra på att det ä nazister som klottrat hakkors och inte vänsterextremister som vill smutskasta nazister” osv osv). Nå, givetvis kan det vara så att högersvängen i politiken bara är en bluff, men vem bryr sig egentligen? Det är väl aldrig fel med lite antifascistisk organisering?