antifascism – Fanny Åström

Borgerliga floskler och vari skillnaden ligger.

Mina favoritreaktioner från olika borgare när det kommer till händelserna i Malmö. Vad bra att sånt här händer så alla liberaler har en anledning att dra sina floskler!

Vissa undrar vari ”skillnaden ligger” mellan fascistiska och antifascistiska/vänster demonstrationer. Det korta svaret på denna fråga är att det helt enkelt är demonstrationer för två helt olika saker. Om en tycker att fascism och socialism är likvärdigt så är det väl rimligt att tycker att det är likvärdigt, men personligen tycker jag att fascism låter sjukt mycket mer osympatiskt och våldsamt än ett klasslöst samhället. En får väl avgöra själv vad en tycker i frågan eller något. Dock att den här liberala logiken som säger att alla ”extrema” åsikter är fel är jättemärklig. För det först är ”extremism” alltid något som definieras i förhållande till den politiska mitten som alltid skiftar. En gång i tiden var det ”extremism” att vara för allmän rösträtt, yttrandefrihet, emot slaveri och så vidare.

Såhär tänker jag kring politik: en får väl ta och fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan fundera på rimliga metoder för att nå dit. Jag vill leva i ett samhälle fritt från förtryck vilket innebär att jag tycker att det är relevant att bekämpa fascism såväl som rasism, kapitalism och patriarkat. Detta är min politiska utgångspunkt och jag tycker det är ganska rimligt. Ståndpunkten ”det är fel med extremism” är bara en töntig ursäkt för att inte göra ett skit och låta samhället fortsätta se ut som det gör med allt förtryck och lidande det innebär. Och det kan en väl göra om en tycker det är soft, men jag har personligen mycket svårt att förstå den ståndpunkten.

Nå, detta om detta.

Att vara skeptisk.

Twittrade detta apropå kvinnan som blev misshandlad av nazister i Kärrtorp i lördags:

Kul hur skeptiska folk är när en kvinna blivit misshandlad av nazister, men köper det direkt när ngn säger att skolan förbjudit pepparkakor.

Det är nämligen många som gärna misstror vänner till den utsatta kvinnan och ba ”står det i tidningen om detta eller” (som om tidningar alltid skrev sanningen). Vissa kanske menar att det är bra att vara ”skeptisk”, men alltså…

Vilken världsbild folk har märks tydligt i vilken information de väljer att ta till sig och vilken de ta emot med skepsis (detta gäller såklart även mig själv, så det behöver ingen lägga någon kommentar om). Till exempel: jämställdister tar ofta oreflekterat emot information om att det finns någon lite könsskillnad mellan män och kvinnor som enligt dem förklarar en massa saker, men är oerhört skeptiska emot att dra slutsatser om strukturell underordning utifrån sådana saker som att kvinnor konsekvent får lägre lön.

Samma sak gäller såklart när det kommer till rasism. Historier som stödjer en rasistisk världsbild eller idéer om att kampen emot rasism ”gått för långt” sprider sig som en jävla löpeld, typ det där jävla påhittet om att typ ”pk-eliten” censurerat bort rasistiska nidbilder från Kalle Ankas jul när det i själva verket var Disney som gjorde det, eller hittepåhistorien om skolan som förbjöd pepparkaksgubbar för att det var rasistiskt och så vidare. Dessa grejer spreds, förstorades och det drogs helt orimliga slutsatser utifrån det snabbt som fan.

Därför har jag också sjukt svårt för folk som gör det till en dygd att vara ”skeptiska” utan urskiljning, för faktum är att en aldrig är skeptisk mot alla intryck en tar emot, utan troligen mest åt de en gärna vill vara skeptisk emot. Alla människor har en världsbild, en ideologi som de ser saker och ting utifrån, och om en väljer att vara ”skeptisk” utan medveten urskiljning så kommer en automatiskt att stå fast vid denna ideologi. Det kommer bli så att en ifrågasätter saker och ting som en helt enkelt inte riktigt vill tro på.

Jag är också skeptisk, jag är skeptisk som fan till historier om att barn har förbjudits från att göra saker i antirasismens namn, däremot är jag inte skeptisk till en historia om en kvinna som blivit misshandlad av nazister i samma område nazister under en lång tid klottrat ner med sina hatsymboler och med tillhyggen attackerat en fredlig demonstration (nej, att människor sysslar med självförsvar gör inte demonstrationen mindre fredlig). Jag tycker helt enkelt att det låter troligt att detta har hänt, givet det allmänna samhällsklimatet (låt oss inte glömma ”medborgargardet” som härjade i Husby) och givet den senaste tidens händelser kring linje 17.

Att vara ”skeptisk” i ett sånt här läge hindrar från att reagera, och just nu är det verkligen verkligen nödvändigt att vi gör det. Det blir en fråga om detaljer som tvistas i det oändliga (”var det verkligen så många”, ”kan vi vara säkra på att det ä nazister som klottrat hakkors och inte vänsterextremister som vill smutskasta nazister” osv osv). Nå, givetvis kan det vara så att högersvängen i politiken bara är en bluff, men vem bryr sig egentligen? Det är väl aldrig fel med lite antifascistisk organisering?

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.