Jag vill inte välja mellan kärnfamilj och ensamhet.

När en pratar om det här med att leva utan partner eller barn så pratar folk ofta om att vara ”ensam”. Jag vill absolut inte vara ensam, och det är något jag tänker försöka undvika.

Ett problem i detta samhälle är att i princip den enda formen för trygghet gemenskap som erbjuds är kärnfamiljen. Vi har ett samhälle som är anpassat efter kärnfamiljer, och därför blir alternativet för den som känner att hen inte passar in att leva ensam. Visst bor folk tillsammans på andra grunder, men det ses sällan som lika stabila lösningar som kärnfamiljer. Det är helt enkelt inte så en förväntas leva sitt liv.

Jag tänker att en behöver andra människor omkring sig av flera skäl. Dels för att det är jävligt jobbigt att sköta ett hushåll själv (jag hatar verkligen att äta själv, gjorde det hela tiden i Bryssel och mådde jättedåligt av det), men också för att tillfredsställa sociala behov på ett smidigt sätt. Jag behöver människor omkring mig och jag behöver dela mitt liv med andra, men jag vill inte leva i det beroende och den isolation som en kärnfamilj innebär.

Jag tänker att kärnfamiljen eller samboskapet ofta skapar ensamhet snarare än gemenskap, eller det är i alla fall vad jag har upplevt. Det finns en idé om att en måste ”ta hand” om den typen av relationer på ett annat sätt, troligen för att en förväntas leva så oerhört symbiotiskt. En förväntas radera ut hela sin individualitet och egna vilja och uppgå i ett gemensamt livsprojekt tillsammans där relationen sätts före allt. Jag upplever inte att samma dynamik uppstår om en bor tillsammans med en vän. Samtidigt finns det sällan samma uttalade vilja av att leva tillsammans, utan föresatsen är kanske att det är en tillfällig lösning i väntan på partner och familj.

Hur ska en kunna hitta trygghet och gemenskap utanför kärnfamiljen eller sambon? Jag ser detta som ett mycket viktigt feministiskt projekt, både för mig personligen men också på en samhällsnivå. Att skapa alternativa gemenskaper och levnadsformer, så att kvinnor slipper välja mellan ensamhet och att ingå i den kvinnoförtryckande konstruktion som den heterosexuella kärnfamiljen eller samboskapet ofta är. Det måste finnas andra grunder för gemenskap.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.

Barnaskaffande och barnförtryck.

Jag hamnade i en diskussion på twitter om det här med att skaffa barn och vad som kan vara en lämplig ålder och livssituation får sådant. Ofta så tycker människor illa om unga föräldrar eftersom de inte är ”självständiga” än, och alltså inte förväntas kunna ta hand om ett barn. I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, något som finns för att vissa människor ska kunna känna sig tillräckliga och kunna trycka ner andra för att de inte är det.

Det finns en uppdelning mellan ”barn” och ”vuxna” som bygger på att barnet är svagt och beroende och den vuxna är stark och oberoende. I mina ögon är detta en uppdelning som vuxenvärlden använder för att kunna legitimera sitt förtryck av barn. Det vill säga; barn och vuxna beskrivs så två motsatta och ömsesidigt uteslutande kategorier, där den ena beskrivs som stark, självständigt, rationell och så vidare och den andra som svag, osjälvständig, irrationell. Denna uppdelning gör att vi får svårt att se att barn kan ha något art säga till om i sitt eget liv och att vuxna kan vara beroende av vägledning. Jag tror inte att någon människa någonsin når ett stadium där de är fullt kapabla att ta hand om både sig själva och en annan människa, det behövs alltid andra människor omkring en. Vi är djupt beroende av andra, inte bara under vår barndom utan genom hela livet. Att sätta ”självständighet” och ”oberoende” som kriterium för att få skaffa barn är helt enkelt inte särskilt rimligt.

Vuxenhetsidealets utformning kommer, precis som alla andra ideal, från de högre klasserna i samhället. Att vara vuxen är att ha en stabil inkomst, ett ”bra jobb”, pengar på banken, ett tryggt boende, ett fast förhållande och så vidare. Kort sagt; att klara ”sig själv” (det vill säga bara vara beroende av andra på ett samhälleligt accepterat sätt). Många människor uppnår aldrig denna så kallade självständighet någonsin i livet eller åtminstone väldigt sent, helt enkelt för att de jobbar inom sektorer där lönen är låg, för att de inte kan hitta fast bostad och så vidare. Detta är inte ett fåtal personer utan många många som långt upp i åldrarna fortfarande inte har en så kallat stabil livssituation utan tvingas förlita sig på sociala nätverk, staten eller helt enkelt leva i otrygghet, misär och fattigdom. Enligt rådande normer bör dessa människor inte skaffa barn. Det är deras eget ansvar att ”ordna upp” sitt liv innan de kan skaffa barn. Men eftersom ett ordnat liv är en klassfråga så blir även barnaskaffande en klassfråga, eller åtminstone ett barnaskaffande som i samhällets ögon ses som legitimt. Samtidigt så finns det ett stort krav på framförallt kvinnor att skaffa barn, och dessa två samhälleliga normer skapar en för många ofrånkomlig rävsax. Å ena sidan ska en skaffa barn, och det gärna tidigt eller åtminstone ”inte för sent”, å andra sidan ska en ha uppnått ett ”ordnat liv” innan.

För många kan barnaskaffandet också vara en genväg till vuxenlivet. Människor som inte har så stora möjligheter till andra sätt att bli vuxna på, som en ”ordnad tillvaro”, kan ta till barnskaffande som en väg att bli det. Att bilda familj är helt enkelt ett sätt att bli vuxen, eftersom en åtminstone blir vuxen i förhållande till sitt barn. Eftersom vuxenblivandet är väldigt viktigt i vårt samhälle och sitter ihop väldigt mycket med just barnafödande så blir hela barnprojektet ett projekt för att accepteras i samhället, ingenting som individen själv kan ta när hen känner sig redo för det.

Vissa upprörs över att människor skaffa barn av ”egoistiska” skäl, vilket såklart är en rimlig sak att uppröras över. Att använda andra människor för sin egen skull är förtryck. I mina ögon är detta ingenting som är isolerat till unga personer som skaffar barn utan präglar hela barnaskaffandet som sådant. Människor skaffar barn som en del av sitt privata livsprojekt, för att en ”ska” ha barn, för att de vill ha ut något av att ha barn. Många, jag skulle säga de flesta, vuxna utnyttjar och förtrycker sina barn. Så blir det i ett samhälle där kärnfamiljen ses som ett ideal, något att eftersträva för individen för att de är så en ska leva. I ett samhälle där det finns så mycket press på människor att bilda familj så kommer det bli så att människor som inte alls är lämpade för det bilda familj, av helt fel anledningar. Min erfarenhet är att det är de människor som är mest familjeinriktade som är de värsta förtryckarna. De som ser barnen som något som ska skänka deras liv mål och mening brukar ofta ha en väldigt förtryckande attityd gentemot barnen, eftersom de inte ser barnen som människor utan som barn, som en pusselbit i deras livsprojekt. Barnförtrycket är helt enkelt inte isolerat till människor som är ”olämpliga” att skaffa barn utan är något som går igen i hela samhället.

Istället för att diskutera hur en ska vara innan en får skaffa barn så bör vi diskutera hur vi ska kunna bygga ett samhälle där barn slipper förtryckas. Jag tänker mig att detta måste ske genom ett upphävande av dikotomin barn/vuxen och kärnfamiljsnormen, och att vi istället börjar se varandra som individer oavsett ålder. Om vi upphäver dess normer tror jag att en stor del av barnförtrycket kommer att försvinna. Jag tror också att vi måste sluta se det som att barnen framförallt är föräldrarnas ansvar och istället se det som samhällets ansvar att alla barn ska ha en trygg uppväxt fri från förtryck. Olämpliga föräldrar kommer alltid att finnas, frågan är hur vi som samhälle ska hantera detta. Att moralisera kring individers agerande kommer troligen inte att lösa problemet, lika lite som det har löst något annat problem i världshistorien.

Kärnfamiljsinlägg.

Det här ämnet var inte lika populärt som föregående. Tre inlägg blev det i alla fall.

FumikoFem har skrivit om hur hon skulle vilja leva istället.

Sanna har skrivit om bonusfamiljemedlemmar och kärnfamiljen uppluckrande.

Malin skrev om sin kärnfamiljshistoria.

Här finns mitt eget inlägg.

Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.

Nästa ämne är sexuell exklusivitet och kommer alltså att behandla att ha sex med andra trots att man lever i ett monoamoröst förhållande. Jag publicerar ämnet i morgon och hoppas såklart på en fantastisk uppslutning.

Ämne nummer fyra: kärnfamiljen.

Nu var det ett tag sedan jag skrev om detta. Här kommer i alla fall ämne nummer fyra i min bloggutmaning om relationer. Ett ämne jag tror kommer bli knepigt att skriva om. Jag hoppas inte folk blir avskräckta för det.

Kärnfamiljen. Samhällets kärna. Den minsta samhällsinstitutionen. Kärnfamiljen behöver inte bara innebära mamma, pappa, barn i mina ögon. Jag tänker mig snarare att det handlar om ett visst förhållande man har till sina släktingar. I ett samhälle där kärnfamiljen värderas högt så kommer troligen även banden till mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar och fastrar, förbröder och morbröder, kusiner och så vidare värderas högre. Släkten blir viktigare helt enkelt.

Jag kommer nog att skriva om kärnfamiljen som grundtrygghet i samhället och olika sorters individualism.

Andra frågeställningar man kanske kan finna intressanta är: vad är kärnfamiljen? Är det rimligt att anta att familjen är den minsta enheten i samhället, efter individen? Hur mycket betyder familjen för oss, egentligen? Vad skulle man kunna ersätta kärnfamiljen med för samlevnadskonstruktioner? Hur ser du på att samhället tagit över uppgifter som annars har skötts inom familjen, som vård av gamla?

Hela bloggutmaningen hittar du här.