En grej jag tänkt på när folk svarat på frågan om hur ni ser er själva intellektuellt är att nästan samtliga refererar till hur de klarat sig i skolan. Jag hade det lätt i grundskolan men desto svårare i gymnasiet, gick ut med ganska medelmåttiga betyg som jag inte är särskilt stolt över. Inte så att det var dåligt, men jag kan liksom bättre. Jag fick dessutom gå ett halvår extra för att få dem. En av mina mest intelligenta vänner har inte ens gått ut gymnasiet.
Detta är ingen kritik så, jag blev bara förvånad över hur högt många värderar sina betyg. Att jag ser mig själv som intelligent handlar inte om mina prestationer i skolan utan om min allmänna förmåga att kunna resonera och ta till mig saker.
En absolut majoritet ser sig som intelligenta vilket var ungefär vad jag väntat mig. Är det någon här som har gått omkring och känt sig riktigt korkad stora delar av livet? Vill gärna höra det perspektivet också.
Tror det var det faktum att du frågade ”Har ni varit de som pluggade duktigt till varje prov?” som gjorde att folk tog upp skolan. Personligen anser jag inte heller att betyg är ett bra sätt att mäta varken kunskap eller intelligens.
Det är sant. Men jag ställde ju typ fyra andra frågor som inte var skolrelaterade så tror inte det bara handla rom min formulering här.
Jag är rätt korkad men har faktiskt riktigt bra betyg. Jag önskar starkt det vore annorlunda men sorgligt nog så är jag rätt korkad. Skulle dock oerhört gärna välja intellekt framför betyg.
Jag vet inte om det handlar så mycket om att folk värderar sina betyg högt – jag gör det i vart fall inte, snarare så att de flesta nog får en uppfattning om hur intelligenta i jämförelse med jämnåriga genom just skolan.
Och ja, som Hanna säger, att du frågade.
Intressant frågeställning. Vet faktiskt inte varför jag rätt automatiskt tänker på betyg när det pratas om såna här saker, kanske för att det ändå kan, i vissa fall, fungera som ett visst mätbart bevis på hur ”smart” man är, även om det absolut inte är så i ens en majoritet av fallen. Är man för smart kan man ju bli understimulerad av skolan och därmed få kassa betyg.
Märkligt egentligen hur man ofta använder sig av yttre bedömningar, såsom skolbetyg, för att bekräfta/motbevisa ens intelligens för sig själv.
Riktigt korkad känner nog alla sig nån gång, men generellt betraktar jag mig varken intelligantare eller dummare än någon annan. DÄREMOT känner jag mig väldigt ofta i underläge när saker diskuteras och jag förutsätter oftare än inte att jag vet mindre än den jag diskuterar med. Även om jag nödvändigtvis inte gör det. Det är en självförtroendegrej som jag tror är klassrelaterad.
Jag är arbetarklass, diskussionshöjden jag växte upp med var inte så hög. Så växer man upp, flyttar och kommer i umgänge med människor vars föräldrar studerat på universitet, som vuxit upp i hem där det finns böcker som inte uteslutande är typ Jackie Collins.. och ja. Ribban är högre än vad man är van vid. Tror det kvittar hur mycket mer jag läst än vad mina föräldrar har, att jag är rätt allmännbildad och har ett intresse av det mesta – så finns vanan och självförtroendet att bara förutsätta att ”jag har rätt, och jag har all rätt i världen att faktiskt uttrycka mig här” inte där. Det kanske kommer. Hoppas det.
Jag känner igen mig i det du skriver. Och ja, det ändras. Åtminstone har det gjort det för mig. Men det är tuffare när man inte fått ta del av den akademiska diskussionen på hemmaplan.
Betyg, är för mig, ett mått på hur mycket man kan komma ihåg på en gång. I många ämnen behöver man inte ens veta vad det man kommer ihåg till provet betyder, bara man kommer ihåg det ock skriver ned det.
Jag tror att det har och göra med att andra uppfattar en som smart om man har bra betyg. Om man säger att man gillar matte exempelvis så tar många för givet att man är smart, det är inte alls samma sak om man säger att man gillar något som kräver en annan sorts intelligens, exempelvis politik. Jag tror att det handlar om att ifall många tycker något är roligt, så blir många bra på det. Då ses det som mindre ”värt” att vara intelligent på det viset, trots att det är lika krävande. Och man (jag) har alldeles för lätt att definiera sig utifrån vad omgivningen tycker.
//Emma Hå
Hua, jag är en sådan som vet lite om lite. Blandat med väldigt lågt självförtroende så vågar jag sällan hävda mig i diskussioner då jag oftast tror att jag vet minst/har fel.
Tvekar ständigt på min egen förmåga och mitt kunnande, men försöker väga upp detta med oavbrutet babbel och ett självsäkert beteebde
Genom grundskolan blev jag ofta bemött av lärare som korkad och jag fick berättat för mig att ”det där kan inte du” och gjorde jag för(?) bra ifrån mig så fick jag höra att jag fuskat. Det var först när jag började på universitetet som jag fick höra motsatsen och vågade börja lita till det jag säger. Men jag är fortfarande livrädd för enskilda samtal med föreläsare eller handledare, förväntar mig alltid att de ska börja berätta för mig hur korkad jag är.
Betyg säger inte något om intelligens med tanke på att det finns en betygsinflation i det här landet. Elever får högre och högre betyg samtidigt som svenska elevers resultat blir sämre och sämre i varje internationell mätning.
Det kan finnas andra orsaker än låg intelligens för att man får dåliga betyg som att man är deprimerad och inte orkar plugga och att skolmiljön är så högljudd att det är svårt att koncentrera sig.
Jag känner mig korkad hela tiden. inte för att jag är det, för det är jag inte. men av anledningen av att det känns som jag missat så mycket. Det känns som att alla kan allt om allting, och då börjar jag jämt tvivla på mina egna förmågor.
Har växt upp under konstiga förhållanden, Det fanns inte ork att lära sig sånt(även bland de simplaste saker) som alla andra lärde sig i livet.
Allt detta som jag har missat, har jag fått ta upp och utforska nu i äldre dagar och det är svårt att komma ikapp.
Men jag skulle aldrig påstå mig vara korkad för att jag inte är super påläst eller allmänbildad. Jag är intelligent och det baserar jag på att jag är jag, och att jag hela tiden vill utveckla vad som är jag.
Jag tror människor tenderar att se sig som smartare än de kanske är snarare än tvärtom. Jag kan till exempel enkelt konstatera vilka som är ”dummare” än mig, men det är svårare att identifiera de som är mer intelligenta eftersom jag inte har någon erfarenhet av mer intelligenta resonemang. Hör jag ett mindre intelligent resonemang kan jag ju tänka ”ojdå, men sådär resonerade jag själv när jag var 12, den här personen har nog inte förmågan att tänka lika komplexa tankar som jag”, men det är ju minst sagt svårare att göra en liknande slutsats angående ett resonemang jag själv inte är intelligent nog att föra.
Det tror jag att du har väldigt rätt i faktiskt. Också att man kanske tenderar att avvisa resonemang som man inte begriper alls som dumma, pretentiösa eller ”fel”.
Jessica, efter denna kommentaren drar jag härmed slutsatsen att du är mer intelligent än jag 😉
Jag tror det förenklar mycket i livet om man ser sig själv som (i alla fall någorlunda) intelligent. Man blir inte handlingsförlamad när något känns svårt utan tänker kan andra kan jag och forsätter försöka. På samma sätt kan man avfärda motgångar, te x att ett svagt resultat på ett prov beror på att provet har ett dåligt upplägg/ slarvigt rättat etc. Man vågar ta plats i en grupp.
Om jag ser på mig själv skulle jag både kunna komma fram till att jag är puckad och att jag är jättesmart. Är te x virrig och disträ. Kan inte lära mig en väg. Tar gärna väldigt lång tid på mig för att lösa även enkla uppgifter. Någon kompis konstaterade att ”alltså med vardagliga saker är du så jälva dum”. Samtidigt har jag fått en massa feedback på att jag har lätt för matte och logiskt tänkande. Hade jag börjat på en samhällslinje på gymnasiet hade det kanske bara varit en parantes i uppfattning om mig själv, lite kuriosa från grundskolan. Men nu blev det så att jag började en naturklass där allt handlade om den där matematik- och naturintelligensen, och dessutom på en skola med rätt medelmåttiga elever, i kombination med lärare som jämt brukade tala om för klassen vem som fått bäst resultat. Och pang så tyckte alla i min omgivning att jag hur jälva smart som helst. Vilket kanske inte är helt sant. Eller så kanske det är det. Men egentligen spelar det ingen roll, för det viktigaste var att jag fick den där attityden av att ”ja men självklart kan jag”. Självklart skulle jag klara av en ingenjör- eller läkarutbildning. Självklart har jag något intressant att komma med i diskussioner. Självklart är andra inte bättre än mig.
Om skolan spelar roll för hur intelligent man känner sig? Jaa kanske inte betygen i sig för det ser jag till stor del som bevis för hur mycket man pluggar och memorerar. Men visst kan det ofta vara där man märker vem som förstår förklaringar snabbast eller vem som alltid kan lösa uppgifter när resten av klassen inte kan.
Enda anledningen till att jag ser mig själv som rätt så smart är att jag har det på papper. När jag var sjutton gjorde jag en psykiatrisk utredning där det konstaterades att jag enligt (weschlers?) skala har ett högre iq än genomsnittet.
När jag var liten såg jag mig själv som begåvad och intelligent men den känslan försvann ganska snart när jag blev deprimerad och slutade skolan. Nu bryr jag mig inte särskilt för det finns så oerhört mycket annat som är viktigare än intelligens. Att vara en bra medmänniska till exempel.
Betyg mäter flit, inte kunskap, inte intelligens, inte förmåga.
Det är verkligen inte lätt att avgöra var man ligger på intelligensstegen.
Ibland finner jag mig själv åtminstone över medelmåttan, men också ganska ofta helt jävla dum i huvudet.
Hur avgör man om det är det dåliga självförtroendet, självgodhet eller ”sanningen” som talar?
Fick betyg strax över medel.
Nu har jag tänkt ytterligare en sväng. Jag har funderat sjukt mycket över klass senaste tiden, men har svårt att formulera mig och tro att jag ska skriva något vettigt om det eftersom jag till hör de allra mest superprivilegierade klassen av alla. Hursomhelst, så tror jag att ett av svaren på varför så många anser sig vara smarta här är för att du har en medelklasspublik. Antingen från uppväxten eller förvärvad klasstillhörighet, och självklart inte alla, men en majoritet. Nu menar jag alltså inte att medelklassen är smartare än andra, utan att de anser sig vara smartare, vilket är just vad du frågade efter. De är medelklassen som utformat reglerna för intelligens, testerna och synsätten. Det är medelklassens barn som ”seglar genom skolan”. Fattiga barn seglar inte, de arbetar extra, oroar sig för föräldrars ekonomi och fokuserar på en tryggad framtid, inte en ”intellektuellt stimulerande” framtid. Jag tror att det är fallet, kanske i ännu högre grad, även i min blogg. Och det är synd.