En fråga om språk.

Håller nu på att skriva feministskolan och kom på en grej medan jag satt där och skrev, när man talar om hela mänskligheten och använder begreppet ”människan” så titulerar man ju ”människan” som hon. Till exempel ”det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka abstrakt”. Såhär skriver i alla fall jag spontant och det var en glad överraskning i ett annars väldigt mansdominerat språk.

Eller är det så att jag har fel och att man inte alls brukar säga så i regel? Jag tycker i alla fall att det låter rätt. Observera att jag nu talar om vad gängse norm är, och inte hur man önskar att det vore.

11 reaktioner till “En fråga om språk.”

  1. Ja, precis – det stämmer. Det brukar vara människan (som släkte, alltså), klockan och båtar man benämner som ’hon’. Annars har ju inte svenskan genus på samma sätt som andra språk, egentligen. När det gäller obesjälade substantiv, till exempel.

  2. Människan kom att bli en ”HON” för att gud är en ”han”, dvs. där ser man än en gång där kvinnan står under mannen. Detta är iallafall vad jag hört ska vara orsaken. Människan kunde vara en syndare vilket kvinnan också ansågs vara, vilket gud inte är, han uppfattas snarare som fullkomlig.

  3. Människan är hon, javisst. På tyska han, der Mensch. På danska neutrum, et menneske. Inte ens inom den germanska språkvärlden finns det någon riktig ordning på detta.

  4. Vi har ju haft fler genus i svenskan förr i tiden, maskulinum, femininum, neutrum & reale (han, hon, den, det). Så det hänger väl med från den tiden, och det behöver väl inte alls ha att göra med att något skulle ha specifika kvinnliga eller manliga egenskaper utan det är rent grammatiskt, så som det är i t ex franska idag.

    Femininum är (var) ord som i plural slutar på -or, tror jag. Klockor, människor, flickor, blommor, ärtor. (Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Femininum )

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *