betyg – Fanny Åström

Betyg och intelligens.

En grej jag tänkt på när folk svarat på frågan om hur ni ser er själva intellektuellt är att nästan samtliga refererar till hur de klarat sig i skolan. Jag hade det lätt i grundskolan men desto svårare i gymnasiet, gick ut med ganska medelmåttiga betyg som jag inte är särskilt stolt över. Inte så att det var dåligt, men jag kan liksom bättre. Jag fick dessutom gå ett halvår extra för att få dem. En av mina mest intelligenta vänner har inte ens gått ut gymnasiet.

Detta är ingen kritik så, jag blev bara förvånad över hur högt många värderar sina betyg. Att jag ser mig själv som intelligent handlar inte om mina prestationer i skolan utan om min allmänna förmåga att kunna resonera och ta till mig saker.

En absolut majoritet ser sig som intelligenta vilket var ungefär vad jag väntat mig. Är det någon här som har gått omkring och känt sig riktigt korkad stora delar av livet? Vill gärna höra det perspektivet också.

Årets mest menlösa förslag.

Att införa skolk i betyget måste ju ändå vara den absolut mest menlösa åtgärden man kan tänka sig för att lösa problematiken som ligger i grunden.

Anledningar till att folk skolkar:

Man mår dåligt och är inte särskilt intresserad av att prioritera skolan
Man tycker att lektionerna är meningslösa för att man inte blir utmanad.
Man har inte utvecklat en ansvarskänsla eller ett intresse för skolan så man gör annat istället.
Man blir illa behandlad i skolan av lärare eller elever.

När jag gick till skolan så var det inte för att jag var rädd att mina betyg skulle försämras om jag skolkade, det var för att jag tyckte att det var trivsamt, givande och intressant. När jag skolkade (vilket jag gjorde halva nian) så var det för att jag inte blev stimulerad i skolan och dessutom mådde skit.

Om man har problem hemma så måste skolan ta sitt ansvar istället för att tvinga alla elever att vara på plats med tuffare och tuffare medel. Det kommer inte att fungera.

Dessutom finns det redan en stark korrelation mellan betyg och närvaro, eftersom den som sällan är närvarande har sämre möjligheter att hänga med i undervisningen. Man kan anta att det finns två grupper: de som redan ligger så långt framme att de kan kosta på sig att skolka och de som skolkar för att de inte bryr sig. Detta förslag kommer endast att komma åt den första gruppen, vilket alltså kommer leda till att de som redan når målen för MVG kommer att tråkas ihjäl i klassrummet. Man kommer säkert också komma åt lite slentrianskolk men det är väl för helvete inte där problemet ligger.

Jag tycker att detta är det mest menlösa politiska förslag som kommit i år. Inte för att skolk inte är ett problem utan för att hela iden är att angripa ett symptom på ett mycket djupare problem: att skolan suger i sin nuvarande utformning. Den suger på att fånga upp elever som hamnar på kant, den suger på att engagera elever som ligger över andra i klassen och så vidare. På detta problem finns en lösning: fler anställda. Det finns inga genvägar med olika betygssytem eller betygsunderlag, om det inte finns tillräckligt mycket personal så kommer skolan inte att fungera i framtiden heller, så enkelt är det.

Jag skulle gärna ha blivit lite drillad av mina föräldrar.

Den här tigermamman då. Alltså den kinesiska mamman som har berättat för världen om sin uppforstringsteknik under rubriken ”why Chinese mothers are superior”. Den går i korthet ut på att ge sina barn självförtroende genom att tvinga dem att klara av saker och aldrig låte dem gör något roligt, någonsin. Detta har givetvis väckt reaktioner.

Jag kan inte låta bli att tycka att hon har rätt i en del saker. Hon är givetvis helt galen eftersom hon tycker att bara förstaplats är gott nog, i alla sammanhang och dessutom förvägrar sina barn att leka med kompisar eller över huvud taget ha något fritidsintresse de gillar och själva valt.

Jag kan inte komma ifrån att jag hade velat bli lite mer drillad i min uppväxt. Kanske tvingad att läsa på den fina skolan eller pushad till att få ett jävla MVG. Nu är kanske mina föräldrar otroligt opushiga av sig (jag har fått göra vad jag velat typ hela min uppväxt) men är det inte lite så det ser ut? De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.

Visst, alla har väl inte värsta läshuvudet och det är dumt att kräva att en totalt ointresserad och korkad person ska bli hjärnkirurg. Men det finns kanske en risk med att dem som har det mjäkas bort i allt ”barn ska vara barn”-tänk och det vore ju tråkigt. Jag känner i alla fall att det var så det var i mitt fall och tänker ofta på hur mycket jag hade kunnat om mina föräldrar bara hade kört på lite i Lulu-stil.

Man kan vara en idiot och ändå har MVG i alla ämnen.

DennisM är personen jag älskar att hata. Hans präktiga och grovt nymoralistiska image får mig att fullständigt balla ur. Han har infört en kategori på sina blogg med titeln ”om jag fick bestämma”. Som illustration till kategorin så har han en bild på sig själv med ”seriös” blick, mot en bakgrund av… svenska flaggan! Fatta vibbarna.

I första inlägget gick han ut med att tycka att invandrare som begår brott ska utvisas (dock bara innan de erhållit medborgarskap, vilket väl ändå får ses som ett uppköp i förhållande till SD:s åsikter) och att man skulle ”höja straffen” för diverse våldsbrott. Allt i sann nymoralistisk anda.

Men hans senaste inlägg tar ändå priset!

…skulle högskoleprovet tas bort! Som det ser ut idag kan vem som helst, som har G i kärnämnena och ett visst antal kurser som krävs för högskoleutbildningen, komma in på högskola/universitet genom att sätta sig ner i en stol EN dag och lyckas bra på ETT prov – högskoleprovet. Det är väldigt orättvist mot oss som har jobbat & slitit för att få bra betyg under hela gymnasiet (och kanske även i grundskolan för att komma in på rätt gymnasielinje) att någon kan ta ens plats enbart genom att lyckas bra på ett prov. Nej, ta bort HP-kvoten och öka chansen till de som jobbat för sina betyg och verkligen visat att de vill. Vill man komma in på högskolan eller universitet och inte har betygen ska man i så fall få plugga upp dem och möjligheten till det skulle bli större!

Snubben vill alltså ta bort möjligheten att komma in på talang för att det är orättvist. Han tycker inte att de som är mest kompetenta ska komma in på högskolan, han tycker däremot att de som kämpat mest vid rätt tillfälle i livet ska göra det. Personligen är jag av åsikten att den som är bäst lämpad för en utbildning ska komma in.

Det är inte så att man fixar högskoleprovet på ren tur, vilket Dennis verkar tro. De flesta som lyckas bra har antingen pluggat arslet av sig eller är grymt allmänbildade och smarta. Men de har kanske misslyckats i skolan av olika skäl.

Dennis tycker att man ska få komma in på skolan för att man visat att man vill. Med den iden skulle man väl lika gärna kunna införa ett betyg som bygger på hur mycket man ansträngt sig. Såhär skulle de säga till mig: ”alltså Fanny, du är grymt smart, men tyvärr kan vi inte ge dig ett bra betyg för du har inte ansträngt dig tillräckligt mycket”, ty det är precis så det är. Alla mina bra betyg bygger på ren intelligens, för inte fan har jag ansträngt mig.

Såhär tycker jag: man kan vara en idiot och ändå ha MVG i typ alla ämnen (Dennis är ett bra exempel, tror han fick ca 19.5 eller så). Därför tycker jag att man ska ta in på intervjuer så mycket som möjligt istället. En läkare ska till exempel ha en viss social kompetens och ett engagemang i yrket, för om inte det finns där så spelar det ingen roll hur höga betygen är. När man mäter kunskap så tycker jag också att man ska lägga mer vikt vid test som antagningsmetod, för man kan ju ha MVG i allt utan att ha den minsta förståelse för det.

Vad spelar det för roll att man ansträngt sig i tre år om man fortfarande är en idiot? Meningen med utbildningssystemet är väl ändå att vi ska ha kompetenta människor i våra yrken, inte för att skapa någon slags bedräglig rättvisa.

Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.

Ett stort steg och studenttjat.

Jag hade ett betygsavgörande prov i förrgår som jag struntade i, helt enkelt för att jag var medveten om att jag inte skulle klara det, helt enkelt för att jag inte hade pluggat till det. Det känns så jävla befriande att bara kunna skita i något istället för att ha ångest över det dag och natt som jag brukar.

Jag kommer alltså att få g i Kemi B, det är osäkert om jag förtjänar ens det. Men det är okej, min lärare var den sämsta någonsin, jag var deprimerad och orkade nästan ingenting alls då. Det är okej att inte vara bäst ibland *gör en Blondinbella, dvs vänder min svagheter till styrkor*.

Nu har jag inget kvar att göra, utom att gå på den förbannade slutskivan och vara artig mot mina klasskamrater, trots att just artighet är den egenskap jag minst av alla besitter. Och att springa ut ur skolbyggnaden tillsammans med min klass, jag har inte ens någon mössa och inte heller någon fin vit studentklänning, jag funderar på att komma dit i jeans för att ytterliggare statera mitt ickeengagemang i det hela, men det känns bara löjligt att anlända till en plats bara för att stå och vara tråkig.

Jag önskar att jag kunde dela mina kamraters entusiasm inför detta eller åtminstone vara aktivt emot det, men jag är varken eller. Jag är bara genuint ointresserad av hela grejen. Jag kan inte låta bli att känna mig en aning bitter över min skolgång, över det faktum att jag inte har en enda vän i min klass och att jag inte har upplevt det som det minsta givande med undantag från matematiken och fysiken, vilket knappast räcker för att motivera tre års leda. Jag hade velat komma någonstans i mig själv under den här tiden, kanske skaffa en vän, personlig utveckling, kunskap eller åtminstone lite disciplin, men istället har jag bara gjort ingenting i tre år.

Jag vill bara att det här ska vara över och jag ska ha ett sjukt inspirerande yrke som jag bara älskar att gå till, en massa pengar, ett vackert barn och ett underbart förhållande med min underbara pojkvän. Då kommer min gymnasietid att framstå som en löjlig parentes.