Maj 2011.

Jobbade på en supermysig skola ungefär en vecka.

Var med familjen på vår båt.

Och stannade på ett café på vägen hem.

Gömde mig och fotade i skogen bakom en skola jag hade en jättejobbig idrottslektion på.

Gick på promenad i mitt kvarter.

Gjorde en sömnstudie i närheten av Karolinska.

Gick på promenad med Clinton.

Demonstrerade mot prishöjningen på sl-kortet.

Blev full med Hilda.

Hämtade Boel på hennes skola.

Såg en regnbåge.

Fotade blommor på kvällen.

Åkte spårvagn hem från stora Essingen.

Var med Hilda vid ett övergivet hus.

Bläck och tusch.

Någon frågade vad jag använder när jag ritar och till bilder som dessa är det flytande tusch och bläck som gäller. Bläck är tunnare och kan användas i stålspetspennor, tusch är väldigt täckande men är enligt mig för tjockt för att användas i pennor utan funkar med pensel. Jag gillar att blanda. De är fint att tunna ut bläcklinjerna man ritat med vatten för då blir det lite brunare/gulare (eller vad man ska kalla det) toner i det, som ni kan se i håret på gubben.

Att våga visa.

En grej som är ganska vanlig när det kommer till text, foto, måleri och andra konstnärliga sysslor är att folk hånar de personer som är kassa och ändå lägger upp sina alster. Det verkar finnas någon slags ide om att man måste vara fullärd innan man visar upp något för världen. Tråkigt tycker jag, för en väldigt stor del i att lära sig är ju att försöka skapa, visa upp, få kritik och köra vidare. När man skriver på en blogg eller publicerar sina bilder så tvingas man också att slutföra saker och ting på ett helt annat sätt. Det funkar inte att skriva en halvfärdig text utan man måste helt enkelt se till att bli klar, även om man inte är 100 % nöjd med resultatet.

Jag är väldigt glad att jag började blogga för jag har alltid haft en talang för att skriva men om det inte var för att jag publicerade regelbundet så skulle jag inte ta mig för det ens i närheten av så ofta som jag faktiskt gör och då hade talangen stannat i sin vagga. Jag skriver dagligen, även när jag mår skitkasst och verkligen inte känner att jag har något vettigt att komma med. Jag tar tag i att skriva texter jag funderat på länge även när jag egentligen saknar all form av inspiration och det har verkligen gjort mig bättre.

Ofta tänker jag att jag är för trött eller okoncentrerad för att ta mig för ett tungt ämne. Sen gör jag det ändå och det blir nästan alltid ett bra resultat. Som inlägget jag skrev om ”Size me” igår som jag är sjukt nöjd med trots att jag var bakis som fan och mådde riktigt illa när jag skrev det. Det kom ut ändå.

Jag tror aldrig att man kommer vara 100 % nöjd med vad man presterar. Man kommer aldrig att bli fullärd. Därför är det bättre att våga visa upp vad man gjort direkt istället för att vänta tills man är nöjd nog. Att håna personer som man inte tycker är duktiga nog för att visa upp sina alster är så otroligt okänsligt tycker jag. Det är modigt att våga visa vad man gjort även fast man är en nybörjare. Och framförallt; alla är nybörjare någon gång, om man inte är det så kommer man aldrig att lära sig.

Sedan kan man såklart ha andra skäl till att inte vilja visa upp det man gjort men att strunta i det för att man tycker det är för dåligt och vill vänta tills man är bättre tror jag är dumt.