Att våga visa.

En grej som är ganska vanlig när det kommer till text, foto, måleri och andra konstnärliga sysslor är att folk hånar de personer som är kassa och ändå lägger upp sina alster. Det verkar finnas någon slags ide om att man måste vara fullärd innan man visar upp något för världen. Tråkigt tycker jag, för en väldigt stor del i att lära sig är ju att försöka skapa, visa upp, få kritik och köra vidare. När man skriver på en blogg eller publicerar sina bilder så tvingas man också att slutföra saker och ting på ett helt annat sätt. Det funkar inte att skriva en halvfärdig text utan man måste helt enkelt se till att bli klar, även om man inte är 100 % nöjd med resultatet.

Jag är väldigt glad att jag började blogga för jag har alltid haft en talang för att skriva men om det inte var för att jag publicerade regelbundet så skulle jag inte ta mig för det ens i närheten av så ofta som jag faktiskt gör och då hade talangen stannat i sin vagga. Jag skriver dagligen, även när jag mår skitkasst och verkligen inte känner att jag har något vettigt att komma med. Jag tar tag i att skriva texter jag funderat på länge även när jag egentligen saknar all form av inspiration och det har verkligen gjort mig bättre.

Ofta tänker jag att jag är för trött eller okoncentrerad för att ta mig för ett tungt ämne. Sen gör jag det ändå och det blir nästan alltid ett bra resultat. Som inlägget jag skrev om ”Size me” igår som jag är sjukt nöjd med trots att jag var bakis som fan och mådde riktigt illa när jag skrev det. Det kom ut ändå.

Jag tror aldrig att man kommer vara 100 % nöjd med vad man presterar. Man kommer aldrig att bli fullärd. Därför är det bättre att våga visa upp vad man gjort direkt istället för att vänta tills man är nöjd nog. Att håna personer som man inte tycker är duktiga nog för att visa upp sina alster är så otroligt okänsligt tycker jag. Det är modigt att våga visa vad man gjort även fast man är en nybörjare. Och framförallt; alla är nybörjare någon gång, om man inte är det så kommer man aldrig att lära sig.

Sedan kan man såklart ha andra skäl till att inte vilja visa upp det man gjort men att strunta i det för att man tycker det är för dåligt och vill vänta tills man är bättre tror jag är dumt.

Kreativa frizoner.

Jag ritar ganska mycket. Ibland frågar folk om jag har gått på konstskola eller om jag skulle vilja bli illustratör eller något sådant. Nu tycker jag förvisso att jag är långt ifrån så bra som skulle krävas för en sådan karriär (jag kan t.ex. ej rita armar samt suger på att slutföra) men även om jag vore det så är det inget jag hade velat. Jag har svårt att tänka mig något tråkigare än att sitta och rita dagligen på beställning, allvarligt talat. Däremot att skriva på beställning har jag absolut inga problem med.

Jag tror att det är viktigt att man har kreativa frizoner, saker man gör utan att man känner att man ska ”satsa” på det eller liknande. Skrivandet gillar jag och det är framförallt en hobby men det är också förenat med prestationskrav eftersom jag hoppas kunna ta det vidare någon gång i framtiden.Med ritandet känner jag inte att jag behöver prestera på samma sätt, jag jämför mig inte med dem som är bättre.

Har ni några kreativa frizoner? Eller några andra hobbys som inte är kreativa men fyller samma funktion?

Moleskine.

Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!

Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.

På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.