Snubbminnen.

  1. När vi inte höll med varandra angående att mänsklighetens existens har något egenvärde och han blev så sur att han vägrade prata med mig. Till slut gick jag därifrån, då kom han ut till mig i hallen och var ”ledsen” över det hela och bad om ursäkt, men absolut inte innan dess. Såpass fånig grej att bli sur och straffa någon över? Jag antar att det var väldigt viktigt för honom att upprätthålla någon slags nyttoillusion med sin tillvaro.
  2. Alla gånger han läxade upp mig för att jag var ”oartig” på något vis. Själv tyckte han såklart att hans beteende var exemplariskt även när jag påpekade att folk blev obekväma av det. ”Artighet” handlar egentligen bara om att köra över andra på ett socialt accepterat sätt, och det är lättare för en man.
  3. Alla gånger han ”hintade” om att han skulle göra det ena eller det andra på kvällen som jag kanske kunde följa med på, men aldrig förmådde sig om att bjuda med mig rakt ut eftersom han ville att jag skulle fråga honom. När jag konfronterade honom så sa han typ ”jag vill inte att du ska känna dig pressad”. Detta trots att jag bett honom att bjuda med mig.
  4. När han var otrogen och Så Himla Ledsen för det. Senare fick jag veta att hon han legat med hade frågat om det var okej, och att han hade ljugit. Tycker synd om kvinnan som fick ta skiten för hans oansvariga beteende, även från mig. Jag var inte klokare än så då.
  5. När han ifrågasatte att jag hade en bild när jag satt i en mans knä på min facebook eftersom ”folk kunde tro att jag var en slampa”.
  6. När jag ringde honom och mådde dåligt och han avslutade samtalet det fortaste han kunde utan att visa någon som helst omsorg.
  7. När han tyckte att jag var otrevlig när jag hade sagt ifrån då en person hade förminskat mig på ett väldigt tydligt sätt. Överlag hade jag ingen ”rätt” att stå upp för min integritet.
  8. När han straffade mig genom att vara grinig för att jag umgicks med en manlig vän till mig, som han väl antagligen kände sig hotad av. Överlag den där tendensen att straffa mig när han tyckte att jag gjorde något fel eller opassande, istället för att ta någon form av ärlig diskussion om det hela. Troligen för att en diskussion hade han kunnat förlora.

P.S: vore kul att få läsa era snubbminnen!!

Minnen.

Tänkte att jag skulle göra ett sånt där ”september 2013”-inlägg, men det känns så konstigt med alla minnen. Ger det ett försök i alla fall:
164Hade långt hår. Saknar denna frilla lite när jag ser den här bilden.

053

Var på ”vattenkrig mot raskrig”, motdemo mot nazistmarsch. Tänker på hur mycket som har hänt politiskt sedan dess och blir rädd. Nu är nazistnärvaro vardag. Det handlar säkert om att min egen politiska medvetenhet höjts också, men det har verkligen varit många många nazistmarscher/torgmöten på sista tiden och polisen har också agerat på ett väldigt aggressivt sätt. På den här demonstrationen var det många som lyckades bygga blockader och blöta ner nazisterna, på den senaste jag var på fanns det inte en chans. Samtidigt känns det som att även motståndet har blivit större. Uppslutningen på den senaste jag var på var enorm.

132

 

125Bodde i Uppsala. Mådde väldigt väldigt dåligt hela sommaren och även under hösten. Hade en panikångestattack i början av sommaren och sedan träffade jag en människa som jag kom väldigt nära väldigt snabbt och som ifrågasatte mycket av det jag innan hade tagit för självklart, och det satte nog igång en jävla massa processer. Processer som var nödvändiga och som jag är tacksam för men som tog väldigt mycket i anspråk. Jag var väldigt olycklig i min dåvarande relation men jag var för känslomässigt beroende och förvirrad för att kunna ta mig ur den. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag behövde.074Gick många promenader. Saknar omgivningarna i Flogsta en del. Saknar inte mitt liv där. Tror jag. Saknar vissa saker. Det är smärtsamt att tänka på det.040

172Det är intressant att kolla igenom gamla foton. Mycket bilder på människor som har försvunnit ur mitt liv. Det är tungt att tänka att en faktiskt hade fina stunder med dem också. Samtidigt; det känns så oerhört avlägset, trots att det bara är ett år sedan. Det har hänt så jävla mycket, varav jag är glad över vissa saker och sörjer andra. Har fått så många insikter, varav vissa har varit väldigt smärtsamma.

Sentimental.

Värmen och lukten just nu, den får mig att bli sentimental. Minnas gamla vårar och somrar och vad jag gjorde då och framförallt hur jag kände då. Jag är lite oroligt inför hemresan just därför, för jag är rädd att alla minnen ska intensifieras och komma åter med full kraft. Det finns så mycket som jag varit med om och som jag varit som jag inte orkar tänka på eller ta ställning till.

Maj 2011.

Jobbade på en supermysig skola ungefär en vecka.

Var med familjen på vår båt.

Och stannade på ett café på vägen hem.

Gömde mig och fotade i skogen bakom en skola jag hade en jättejobbig idrottslektion på.

Gick på promenad i mitt kvarter.

Gjorde en sömnstudie i närheten av Karolinska.

Gick på promenad med Clinton.

Demonstrerade mot prishöjningen på sl-kortet.

Blev full med Hilda.

Hämtade Boel på hennes skola.

Såg en regnbåge.

Fotade blommor på kvällen.

Åkte spårvagn hem från stora Essingen.

Var med Hilda vid ett övergivet hus.

Minnen.

Idag när vi satt i parken på kvällen så var en pappa där med sina två barn. Han hade med sig en stjärnkikare som de kollade i. Jag gick fram och frågade om det var något särskilt och han förklarad att tre planeter står på rad idag: Jorden, Venus och Jupiter. Sedan fick jag titta i hans kikare. Det påminde mig så mycket om min egen pappa för han brukade alltid ta fram stjärnkikaren när man kunde se planeter, en gång kunde jag till och med se ringarna på en (jupiter antar jag). Jag hade säkert en massa annat att tänka på då men det är en sån grej som jag minns från min barndom. Och jag tänker att det är viktigt, att det finns saker som man kan minnas.

Har ni nåt sånt där minne från er barndom som ni älskar? Något som betydde lite sådär extra mycket för er?