Hemlängtan.

Imorgon kommer Hilda hit och hälsar på över helgen! Jag kan fan inte beskriva hur otroligt skönt det känns att hon kommer mitt i det att hemlängtan börjar bli olidlig.

Men samtidigt är jag orolig. Dels för när hon ska åka igen, för att det kommer kännas mycket värre då. Dels för att det inte ska vara så som det varit innan.

Fan. Jag saknar hemma så otroligt jävla mycket. Jag saknar min familj, Emanuel och mina vänner. Jag saknar tryggheten jag hade där. Jag saknar känslan av att livet inte hade satt igång ”på riktigt” än. Men jaja, det går väl över precis som allt annat här i livet.

Så jävla duktig.

Idag har jag gjort något så revolutionerande som att träna! Jag är fan stolt över mig själv.

Jag har kommit på den bästa träningsmetoden: huset jag bor i har sjukt mycket trappor så jag ba springer i dem till jag är helt slut. Jag är fan stolt över mig själv. Det absolut bästa är att man kan vara stolt över sig själv när man går i trapporna helt vanligt också, eftersom man ser det som sitt träningsredskap.

Som alltid när jag tränat så tänker jag att jag ska bli sinnessjukt fit och träna varenda jävla dag. Som om det skulle hända liksom.