De ständiga balansgången.

Ofta tänker jag att det mest grundläggande ”kvinnliga” är balansgången. Att alltid tänka på att vara lagom, inte för lite eller för mycket utan behagfull. En ska liksom vara kvinnlig, men inte på ett överdrivet och vulgärt sätt. Inte för mycket smink, inte för utstuderade kläder. En får inte försöka för mycket. Samtidigt är det viktigt att en faktiskt försöker, men det ska vara lagom.

Samma gäller med närhet i relationer: en ska vara tillgänglig, men inte för tillgänglig. En får inte vara desperat och klängig. En får inte uppmuntra till att bli trampad på. Men en får inte heller sitta på glasberget och vara oåtkomlig för då kommer männen att ge upp. Inte för lätt att få, inte för kräsen. Liksom foglig, fast ändå försiktig så en inte får för sig att hon bara lägger sig för första bästa man.

Samma sak väl i relationer; en får inte vara för på så att mannen känner sig kvävd, inte heller får en vara för distanserad för då är en kall och hjärtlös. Han måste känna sig behövd och uppskattad, annars kränks hans manliga ”värdighet” och det är ju typ det värsta som kan hända som vi alla vet. Det är väldigt viktigt att kvinnor upprätthåller mäns värdighet.

Det är en ständig balansgång mellan att vara för svårfångad så att en bli ointressant eller vara för tillgänglig så att en blir utnyttjad och trampad på (vilket en i och för sig alltid blir i relationer med män, men det finns ju grader). Eftersom kvinnans enda valuta är sig själv så måste hon ständigt fundera på hur mycket hon ger. Den som ger för mycket blir lätt utnyttjad, detta är något som alla kvinnor vet. Den som ger för mycket riskerar att sugas ut och kastas bort som ett tomt skal.

Den här balansgången är något som människor ständigt förhåller sig till, såväl kvinnor som män, och särskilt i heterorelationer. Hur kvinnor hanterar denna balansgång är föremål för ständig värdering av dem. Och det verkar lite så att en aldrig riktigt kan göra rätt.