Hej Blekk har skrivit om den duktiga flickan inom feminismen. Hon konstaterar att feminismen inte ska få folk att känna sig otillräckliga, och att en måste få känna att en räcker till.
Jag får också ofta frågor i samma stil. Jag brukar tänka att det inte handlar så mycket om att göra mer eller mindre, utan om att lägga fokus på rätt saker. Jag ser till exempel inget större värde i att sluta raka benen om en finner det obehagligt, för patriarkatets handlar liksom inte om behåring utan om fördelning av makt. Att stirra sig blind på hur en framställer sig och vad en signalerar är ett ganska självupptaget projekt. Samtidigt är det där feministisk kamp ofta hamnar, jag tänker att det handlar om att vi i detta samhälle är så oerhört fokuserade på individer och deras identiteter.
Jag förstår poängen med den här typen av resonemang, liksom att lätta på skuldbördan, men samtidigt kan jag känna att nej, vi räcker fan inte till. Vår kamp räcker inte till, för vi lever ju fortfarande i patriarkatet. Och det betyder inte att vi är dåliga människor, för patriarkatet är en svår jävla nöt att knäcka, men det betyder att vi inte på långa vägar är färdiga.
Detta innebär dock inte att en ska göra en massa saker bara för att, det är ju inget personligt projekt för skuldlättnad det handlar om. Snarare handlar det om att finna strategier som är effektiva. Som gör att kampen går framåt, och som inte tar alltför mycket av oss. Jag tycker att en sådan strategi är att försöka leva mer för och genom kvinnor – det är något som både ger mig mycket personligen men också något som leder till feministiska framgångar. Jag tror helt enkelt att det är en effektiv strategi. Det är någonting jag kan leva dagligen, det är en feminism som kan införlivas i min vardag och som också ger mig njutning. Det är inget planlöst självuppoffrande.
Samma sak känner jag inför erfarenhetsdelande – det är en feministisk praktik som ger mig väldigt mycket. Det är inte bara självuppoffring, utan det är något som utvecklar mig. Jag ger och jag får av andra. Det är inte utarmande.
Jag tror generellt att när en känner att en tar sig framåt så blir saker och ting mindre uttröttande. Om en organiserar sin kamp på ett sätt som ger tillbaka, som ger gemenskap, insikter och glädje, så tror jag inte att det kommer kännas lika pressande.
För mig handlar feministisk kamp inte om att göra en massa olika saker, utan om att organisera mitt liv feministiskt. Jag gör ingen skillnad på min aktivism och mitt liv i stort, det faktum att jag är feminist genomsyrar alla mina livsval. Detta innebär inte att jag sitter och självspäker, snarare upplever jag att detta har hjälpt mig att få ett väldigt rikt liv.
Att göra mer innebär inte nödvändigtvis att en gör mer skillnad. Att gå på en demonstration behöver inte vara effektivt, det kan lika gärna vara ett tomt ställningstagande som inte leder någonvart. Inte konstigt att en känner sig utarmad då, när en gör en massa saker som inte nödvändigtvis känns framåtskridande.
Jag tänker att resonemanget som framförs utgår ifrån att vi liksom inte kommer kunna störta patriarkatet, att vi är dömda till att för evigt ägna oss åt lite feministisk aktivism, mest för att skademinimera och lätta våra samveten. Att förbättra på kort sikt är inte fel, men jag tänker att en också måste se hur ens handlingar fungerar i ett större perspektiv. Liksom att hela tiden ha målet i sikte – hur kan detta bidra till att patriarkatets försvinner?
Jag tänkte avsluta med ett citat från SCUM:
SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att försöka uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder. Dessutom är det bara anständiga, renlevande manskvinnor – vältränade i att dränka sig själva i arten – som agerar på mobb-basis. SCUM består av individer; SCUM är inte en mobb, SCUM är en blobb. Bara så många SCUM-are som behövs för ett jobb kommer att göra det. Inte heller kommer SCUM, som är coola och själviska, att gå med på att få batonger i skallen, det är för trevliga »privilegierade, utbildade« medelklassdamer med stor aktning för och en rörande tro på Daddy’s stora godhet och polismäns godhet.
Den här texten är så nyttig.
Jag jobbar i en mansdominerad bransch, där inte bara kollegor är män utan även kunder. När jag påpekar att vissa projekt (är projektledare) stereotypa, heteronormativa osv, ger det litet genomslag i och med att jag är relativt ensam i min åsikt (”det här är det som säljer”, insert: gråtande emoji). Det blir nästan som ”min grej” här på kontoret, istället för allas angelägenhet – så min ”kamp” blir ungefär som att gå på en demonstration utan resultat: jag säger rätt saker men de har ingen påverkan. OBS, tänker inte sluta påpeka och försöka förändra/förbättra projektens natur men tänker sluta må dåligt över de magra resultaten och inte se det som ”det är jag som är dålig på att argumentera”.
Så tolkade jag din text i alla fall, placerad inuti min egen situation. Kanske missförstod, sitter ju ändå på jobbet nu och låtsas jobba.
Jag är relativt ny, och än mer o(ut)bildad feminist. Jag ser det som mitt stora och lilla projekt att fostra min dotter för/i hennes liv. En del saker har jag kanske resignerat för. Men så tänker jag att Nja, jag kan ju inte skydda henne helt för dessa stereotyper vad gäller kvinnlighet, sexualitet, ras etc – men jag kan ge henne Verktyg att se igenom dem, att vara skeptisk, att se alternativ. Jag börjar där.