Tänker på när jag började må dåligt i en relation jag hade. Bränd som jag var av erfarenhet från tidigare relationer så förklarade jag att det finns en risk att jag skulle bli alltför krävande och söka för mycket bekräftelse i relationen, vilket skull förstöra relationen. Som svar fick jag att det inte var någon fara och att han skulle vilja vara med mig ändå. Eftersom en gärna vill tro på den typen av saker så gjorde jag till slut det, men precis som jag hade befarat så gick saker och ting dåligt, men detta utan att han någonsin tog initiativ till att prata om det som inte fungerade. Det var alltid alltid jag som initierade diskussionerna, under vilka det emellertid mycket ofta kom fram att han upplevde en massa grejer som problematiska.
Det som stör mig i detta är den där passiviteten han uppvisade inför problemen i relationen. Det gjorde ju att jag hela tiden blev tvungen att dra i allt arbete för att lösa problem som var gemensamma. Ofta så bromsade han rentav detta arbete genom att förneka att problemen existerade eller genom att mena på att hans så kallade ”kärlek” skulle lösa saken (paus för rått och cyniskt manshatarskratt).
När han sedan till slut började påtala problem och mena att det inte var en bra grej att vi var tillsammans blev jag oerhört ledsen. Inte för att han inte ville vara med mig utan för att han hade varit så oerhört passiv inför detta problem innan, att han hade låtit saker bero. Han lade ingen energi på att lösa problemet när tid fanns, han bara lät skiten rinna ut i sanden istället. Jag hade verkligen ansträngt mig för att försöka förstå vad som pågick och förändra saken, men det var ingenting värt eftersom han aldrig tog mina farhågor på allvar. Det var tvunget att gå helt åt helvete för att han skulle inse att jag hade haft rätt, och då var det såklart försent.
Jag kände aldrig att han faktiskt ansträngde sig för att få förhållandet att fungera, och det fick mig att känna mig så jävla värdelös. Han kunde säga att han älskade mig tusen gånger om, men han kunde aldrig agera kärleksfullt genom att faktiskt bry sig om mig eller relationen, genom att faktiskt angripa de problem som fanns. Hans enda strategi var förnekelse, och han förnekade och förnekade tills problemen var omöjliga att undvika även för honom.
Den här grejen, att inte ta ansvar för relationer, är verkligen vidrig. Jag förstår inte hur en kan rättfärdiga det moraliskt för sig själv att vara i en relation en inte tar något som helst ansvar för. Relationer kräver arbete, och är en inte beredd att utföra detta arbete bör en inte ha några relationer. Det är inte okej att ockupera en annan människa i en relation en inte är villig eller kapabel till att arbeta med.
Känns som att det oftast (i heteroförhållanden snackar jag om nu) blir tjejens ansvar att prata om relationens problem och hålla reltionen på banan, för vi är förväntas vara typ experter på förhållande, relationer, känslor ”och sånt” för att vi är tjejer. BS! Det är så jävla svårt för en går lätt in i den rollen som tjej, medveten om det eller ej, där en funderar och analyserar och hittar olika strategier för att förhållandet ska fungera medans killen bara blir någon sorts åskådare, som ju iof vill att det ska fungera (”klart jag vill, jag älskar ju dig”) men inte är redo och faktiskt göra något aktivt.
Har du läst ”Fröken Livrädd och kärleken”? Tycker den illustrerar detta väldigt träffande.
Det stämmer verkligen det du säger, att en inte bör ha relationer om en inte är beredd att utföra det arbete som krävs.
Jag har varit i båda sitsarna, dels varit den som försökt kommunicera men inte fått något gehör, men jag har också varit den som undvikit att prata och ta upp sådant som jag egentligen vet är problem, och överlämnat detta till min partner. Tyvärr så är det något som verkar finnas kvar i mig, men jag har insett vilken stor skada det gör mot den jag har en relation med. Därför undviker jag nu att ge mig in i romantiska relationer, jag vet att jag inte kommer kunna ta det ansvaret som jag behöver ta.
Jag befinner mig just nu i lite av en kopia av det förhållandet du beskriver. Men istället för att han är passiv och säger att hans kärlek ska lösa problemet så går han helt enkelt med på lösningarna jag kommer fram till, utan diskussion, och säger bara okej. Han säger det han tror ska göra mig ”nöjd”, och gör liksom ingenting mer än så. Vi kommer överens om vad vi ska jobba på i vårt förhållande och jag kämpar på på mitt håll och han gör inte så mycket själv utan att jag behöver påminna honom konstant för att han ”har dåligt minne”, vilket kanske är en okej ursäkt en gång och inte varannan gång.
Just nu har vi en typ av paus, för att han ska få fundera på hur han ska utvecklas, han har vad jag brukar kalla Peter pan-komplex, han vill liksom inte växa upp för att det är så nedrans trevligt att bara vara lat, både rent praktiskt och när det kommer till känslor. Jag är den som gör allt känslomässigt arbete, och jag har blivit helt less på det, jag är den enda som tar ansvar och beslut och pushar för att få det här jävla förhållandet att fungera. Det enda han har bidragit med är att skrika på mig när han är full. Sen har jag tagit upp det dagen efter, för att han inte orkar/kan/vill. Det är en stillastående relation.
Men precis sådär!!! Alltså mitt ex gick ju också med på mina lösningar men han försökte ju liksom aldrig själv.
Är det ok om jag använder din kommentar i ett inlägg?
Känner så otroligt mycket igen det där – att man tar upp någonting och partnern går då direkt med på vad en än föreslår. Det en vill ha är ju ett samtal mellan två människor som tillsammans ska hitta en lösning, men det en får är en situation där en part inte bidrar med någonting, inte tar något ansvar för det som bestäms och som dessutom gärna påpekar efteråt att ”du fick ju precis som du ville”.
Det är ok!
Gjorde slut med mitt ex. Sen kom känslorna tillbaks och vi började umgås igen. Då fattade han att det var tvunget att bli en massa jobb för att fixa förhållandet och dumpade mig trots att vi båda var kära. Jag trodde han var den ultimata jämställda killen, men efter att jag begått ett misstag började han utnyttja patriarkatet jättemycket för egen vinning eftersom han visste att han kunde komma undan med det.
Enorm igenkänning. Du sätter ord på det jag känt och tänkt kring en lång tid.
Känner igen men ser också så tydliga paralleller med arbetslivet. På jobbet jag hade när jag var 25-30 år – alla på avdelningen var missnöjda, killarna klagade aldrig under möten eller till chefen. Tjejerna gav återkoppling till chefen, var aktiva på möten, kom med förslag på åtgärder. Killarna sade upp sig och drog vidare, tjejerna stannade kvar och redde ut soppan. Killarna ansågs duktiga, ”vara värda något bättre” osv. Ingen tackade oss som slet och fick det att fungera. Även på arbetet var vi för krävande och behövande – trots att det var vad som krävdes för att lösa uppgiften!
Kan ej undkomma känslan av att det inte känns schysst att du skriver om ditt ex på dethär sättet. Du är, på sätt och vis, en offentlig person och jag tror de flesta som läser din blogg/följer dig på twitter etc, vet vem ditt ex är. Nu får vi ta del av din version av förhållandet, och det blir självfallet helt enligt dina villkor. Vad han tycker om att få sitt privatliv och sina relationsmönster offentligt omskrivna verkar få läsare reflektera över. Jag tvivlar inte på att du lidit i ditt förhållande, och det delvis pga av de patriarkala relationsmönster som oundvikligen genomsyrar ffa heteroförhållanden, det personliga är politiskt. Just därför bör en försöka lägga sig vinn om att finna andra sätt att skriva om exempelvis relationer och personliga trauman som resultat av patriarkatet, eftersom en annars lämnar ut människor som inte har ett något att sätta emot. Att göra så är en form av maktdemonstration och ett övergrepp, att inte respektera den andres integritet. Sett i ljuset av att vi lever i en tid av sociala medier blir bristen på respekt mot hans integritet ännu större. Det tycker i alla fall jag, jag utgår ifrån att du resonerar helt annorlunda, om du är intresserad och har tid kan du kanske skriva kring hur du resonerar kring att som offentlig person skriva om personliga relationer. Eventuellt har ditt ex okejjat att du skriver om er relation, då är det ju en annan sak.
Vad som är sagt mellan mig och honom ser jag som en privatsak. Jag försöker anonymisera så gott det går generellt, i det här fallet så var det en formulering som jag hade kunnat skriva mer anonymt som jag nu har ändrat efter att du påpekade detta. Däremot så tycker jag att jag har rätt att skriva om hur jag uppfattade relationen och relatera till personliga erfarenheter i mina analyser.
Oj, vilken igenkänning! Inte när det gäller förnekelsen, men den ständiga passiviteten och ansvarslösheten. Vilken tung börda det var att ensam försöka ta initiativ och lösa problem utan att få samma sak tillbaka. Tills det är dags att göra slut, då minsann finns det engagemang. Blir trött bara jag tänker på det.
Jag känner verkligen igen mig i det du beskriver ovan, jag var i en sådan relation ganska nyligen. Jag påtalade problem som fanns (under 2 år) och ville såklart att vi skulle jobba på dessa problem för att relationen skulle bli bättre, min dåvarande sambo ansåg ibland att de påtalade problemen inte existerade eller så gick han med på att jobba på problemen, men ändå var det jag som gjorde allt och han bara struntade i det. När jag dragit många (LÄS i princip alla) lass själv och försökt lösa problemen så gav jag slutligen upp och lät det bara vara. Jag visste att vårt förhållande föll isär på slutet och att mycket var dåligt, ändå lät jag det vara och bara väntade på att han skulle ta upp det och vilja lämna mig och vår relation. Jag gjorde allt för att få vårt förhållande att fungera, men det är inte hållbart att bara en part ska kämpa och jobba med sig själv. I efterhand kan jag verkligen tänka tillbaka och inse hur jag förlorade och tappade bort mig själv i vårt förhållande och jag är glad att jag är ”tillbaka”.
Nu i efterhand inser han själv att han gav upp och inte kämpade tillräckligt. Det är väl ganska vanligt att människor är efterkloka.