Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

Som normbrytande så är det väldigt vanligt att folk ifrågasätter hur det känns ”egentligen” att bryta mot normerna. Är det inte lite jobbigt att inte vara kvinnlig och behagfull, är det inte jobbigt att inte vara monogam, vill du inte egentlige ha barn innerst inne och så vidare. Det är inte helt ovanligt att framstående feminister, som Beauvoir, får utstå påhopp som bygger på att de egentligen inte är/var lyckliga i sitt normbrytande liv. Normbrytandet framställs här som en hopplös kamp mot den egna naturen, en kamp en inte kan vinna; antingen får en resignera inför de naturliga drifterna eller så får en leva ett liv i olycka.

Att alla människor någon gång är olyckliga anses inte relevant. Personer som följer alla normer är såklart också olyckliga, men då det sker så skylls olyckan inte på att de följer normerna utan på något annat. Det är först när en normbrytande person är olycklig som det används emot denne. Som mot Beauvoir.

Alla större val en gör i livet är såklart förenade med viss vånda. Såväl att skaffa barn som att inte göra det, att leva monogamt och att inte göra det och så vidare. Det är klart det är jobbigt att ta beslut, risken finns ju alltid att en gör fel. Men när våndan kommer över val som följer normen så härleds inte våndan till att valen kan vara fel, utan till att det är så det liksom känns lite till och från här i livet, vanlig nervositet och så vidare.

Sedan finns det såklart en extra vånda i normbrytande val, nämligen den som påförs en från samhället. Att inte följa normen är förenat med dömande reaktioner från omgivningen, eller åtminstone den ständigt återkommande uppmaningen att motivera och förklara sina val. Det är klart att sådant leder till en större osäkerhet. Att bryta motnormer är alltid en mer aktiv handling än att bara göra vad som påbjuds av samhället, och då blir det mer jobbigt att känna att en har fel. Alternativet till det liv en väljer blir mer närvarande om det finns representerat bland idealen. En personer som väljer att leva normativt kanske inte riktigt förstår vad hen går miste om, eftersom alternativet aldrig var formulerat på samma sätt. En person som väljer att bryta mot normerna vet emellertid alltid vad alternativet hade kunnat vara, eftersom det trycks i ansiktet varje dag.

Ett typiskt exempel på hur olika val värderas olika beroende på om de följer normen eller ej är det om barnaskaffande. Människor som inte vill skaffa barn blir ofta ifrågasatta med att de kanske kan komma att ångra sig, men det borde ju strängt taget även gälla den som skaffar barn. Båda besluten är livsavgörande, men det ena ifrågasätts inte på samma sätt eftersom det följer normen.

Sedan är det klart att det är jobbigt att bryta emot det som har blivit inpräntat i en sedan barnsben. Att som kvinna inte leva upp till sin kvinnoroll är jobbigt, ty samhället utmäter ett straff för den som inte följer normen; straffet att vara udda, att inte passa in, och ibland även straffet att få sina livsval aktivt ifrågasatta. Sådant är såklart smärtsamt.

Jag kan inte säga att jag inte har lidit över att bryta mot normer. Första gången någon kommenterade min orakade bara ben stack det till, och i den ögonblicket önskade jag att de var lika släta som alla andra kvinnors. I sådana situationer är det lätt att resignera och tänka att det inte är värt det. Men på det stora hela känner jag ändå att det är det, för det ger mig så mycket mer. Utöver de uppenbara sakerna såsom pengar och tid så handlar det om att jag tagit makten över min egen kropp och i slutänden också över mitt eget liv. Att jag kan välja själv vad jag ska lägga min kraft på, att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut. Detta är värt den vånda som det också leder till.

Så nästa gång du ser en normbrytande person våndas över sina val så kan du tänka att den här personen trots allt måste ha något större syfte, något som står över alla dessa våndor. Något som uppenbarligen gör det värt det.

15 kommentarer till Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

  • lilla S skriver:

    När jag vill motivera mig själv att vara normbrytande tänker jag på barn. Barn som aldrig sett orakade kvinnoben osv. Och på kreativitet. Att följa normen är fantasilöst.

    Samtidigt kan jag tycka att det är svårt ibland. Hur vet jag att jag faktiskt inte kämpar mot min egna natur, och mår dåligt pga att det faktiskt inte är bra för mig? Man kan bara känna efter.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tror det går att särskilja vad som är en egen vilja och vad som är pådyvlat från samhället ganska bra med analys och eftertanke. Jag känner mig ganska säker på mina normbrytande val i alla fall.

  • Finns ingenting som jag har fått försvara så mycket och ofta, som att jag är barnlös. Per val. Idag får jag inte riktigt lika mycket frågor, eftersom jag är singel, men då vänds det ofta till ”men alltså, hur kan du INTE leta efter någon vid din ålder….” osv. Oerhört tröttsamt.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Kan tro. Heteronormen gör ju också att det faktiskt blir mer smärtsamt att vara singel, eftersom tvåsamhet är en sådan grundpelare i hur folk får närhet och bekräftelse. När alla bildar familj kan det ju bli svårt att stå ensam kvar.

      • Jo, men samtidigt så känner jag också ju äldre jag blir, att jag får mindre och mindre behov av att passa in. Det känns inte som en trots-handling. Det bara är hur jag är, numer. Och då blir det lättare. När en börjar acceptera sig själv, på allvar, blir det också lättare att ta folks kommentarer. Men tröttsamt likväl. Har de inget bättre att fråga om?

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Tänker att frågorna är en del och den eventuella ensamheten en. Tror att det är delvis rädslan för ensamhet som skapar behovet hos folk att stadga sig, så att de sa ha partner och barn att umgås med.

  • Elsa skriver:

    Jag har inte visat mina ben för allmänheten ännu, men jag har ändå kommit en liten bit på vägen. För jag har nämligen börjat acceptera min kroppsbehåring och det kommer nog inte dröja länge tills jag faktiskt tycker om den, och vill att den ska vara där.

    Förut så ville jag inte veta av mitt hår på benen, jag tyckte det var äckligt och ville absolut inte se mina stubbiga ben i dagsljus. Nu kan jag göra det utan att känna sådär.

    Varför får inte jag tycka om HELA mig? Varför måste jag ta bort en del av mig själv för att acceptera mig själv och bli accepterad av andra?

    Nu vill jag inte raka mig för stubb är inte favoriten, och det har tagit skitlång tid för mitt hår att växa ut. Men samtidigt vågar jag inte visa mig orakad ännu heller. Är rädd för att andra ska finna mig oattraktiv.

    Det är befängt.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Förhoppningsvis går det över tills bara ben-säsongen kommer. Jag gjorde så: vande mig själv under vintern och kände mig sedan trygg nog till sommaren. Lite jobbigt de första dagarna, men nu tänker jag inte på det öht.

  • ”Det är först när en normbrytande person är lycklig som det används emot denne.”

    Ska det inte stå olycklig? Eller det kanske är jag som fattat fel? Vart lite förvirrad.

    Iallafall, det här inlägget va så jävla skönt att läsa. Känner precis likadant.

  • Fille sans coeur skriver:

    Jag mår aldrig dåligt över att jag bryter en norm, jag mår bara dåligt av hur andra reagerar på att jag bryter normen.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Precis. Det är ju knappast mina håriga ben i sig som ger mig ångest över att inte passa in.

  • Ooopa skriver:

    ”…att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut.”

    Det där har jag svårt för, det i slutet av meningen. Välja själv hur jag ska se ut. Jag kan inte göra det, för jag vet inte vad som är min egen vilja och vad som är påverkan från uppfostran och samhället runt mig. Jag förstår och håller med det du säger. Men jag tycker hår under armarna ser och känns äckligt och fult, samma sak med könshår (hår på benen har jag inga problem med, jag har faktiskt aldrig rakat mina ben. orkar inte). Men är det möjligt att jag faktiskt tycker så, att det inte har med patriarkala strukturer att göra?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv