kvinna – Fanny Åström

Kön som identitet är essensialistiskt, och könsessensialism är misogynt.

Om en menar på att en inte är kvinna för att en helt enkelt inte ”intentifierar” sig som en sådan har en en del att förklara. Vad är det som gör kvinnor till kvinnor egentligen? Finns det en kvinnlig ”essens” (alltså en inneboende kärna) som gör kvinnor till kvinnor? Jag anser att den här typen av resnoemang implicerar just det, och att detta inte bara är felaktigt utan även djupt problematiskt och misogynt.

Att vara kvinna är inte någonting utöver det faktum att en blir behandlad som kvinna. Kvinna är en politisk position, ingenting en är. Om en av något skäl innehar positionen kvinna så kan en i en politisk kontext räknas in i kategorin kvinnor. Det innebär inte att en är kvinna, utan att en blir placerad i det facket i samhället. Det innebär inte heller att en alltid kommer att placeras i det facket, men så länge en blir det så är en relevant som revolutionärt subjekt i feministisk kamp.

Vi är över huvud taget inte män eller kvinnor. Vi är mänskliga varelser, vilket innebär att vi bland annat är könsvarelser, det vill säga varelser som begär, vill bli begärda, som törstar efter närhet och kärlek på våra egna villkor. Vi har alla olika upplevelser av detta. Men dessa personliga upplevelser är någonting annat än de politiska kategorier samhället struktureras efter.

Samhället struktureras efter kön. Det och ingenting annat är skälet till att ”kvinna” är en politisk kategori och att det är relevant att definiera sig som kvinna i en feministisk kontext. Att prata om kön som en identitet förutsätter en inneboende essens, och att prata om könade essenser är misogynt. För vad är det egentligen för essens jag förväntas ha? Vad är det som gör mig till kvinna?

När människor pratar om att de har en politisk position som kvinnor, alltså utsätts för samma förtryck som kvinnor utsätts för, men inte är kvinnor för att de inte identifierar sig med kvinnorollen så är det att säga att kvinnor i allmänhet skulle vara just kvinnor för att de identifierar sig med kvinnorollen eller är bekväma med att behandlas som kvinnor, alltså att bli förtryckta. Vad är kvinnorrollen? Det är att vara underordnad män. Det detta resonemang implicerar att det finns personer som skulle vara tillfreds med underkastelsen, som skulle ha vilja till underkastelse som en inneboende essens. Detta är i mina ögon misogynt.

Jag har ingen föreställning om att alla kvinnor har samma upplevelse som jag har av att vara kvinna. Jag inser att det är mycket som skiljer oss åt, såväl andra politiska positioner som personliga skillnader. Alla människor är mer än sitt kön. Kön är en avgränsande kategori som vi delas in i när vi lever i detta samhälle som är strukturerat kring två binära kön som anses vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Alla kvinnor har inte samma upplevelse av denna position, däremot tror jag att vi har något gemensamt politiskt, inte för att vi inte är män utan för att vi är just kvinnor, för att vi har en könad position som kvinnor i patriarkatet.

Som sagt, den som tänker göra anspråk på att inkluderas som utsatt i patriarkatet som något annat än kvinna har en del att förklara. Jag behöver förstå vad det är som gör en identitet unik och relevant som politisk position för att kunna ta med den i beräkningen. Om det inte är det så får folk väl för all del identifiera sig på det ena eller andra viset, men jag har svårt att se varför jag skulle ha någon skyldighet att anpassa mitt politiska skrivande efter det. Jag anser att det är ett sätt att prata om saker som har mycket misogyna implikationer som jag inte kan ställa upp på.

Den som inte kan prata om sig själv som kvinna i politiska termer göre sig icke besvär i ett rum som är till för kvinnor. Jag skriver om mitt liv som kvinna, som könad varelse i ett patriarkalt samhälle.

Den kvinnliga essensen finns inte.

Ibland får jag frågan vem jag anser vara kvinna/man och ibland blir jag rentav ”ställd mot väggen” med invändningar i stil med typ ”men vem är du att avgöra vem som är kvinna/man”, när jag inte ens försökt säga något om det på en individuell nivå.

Mitt svar på detta är att det inte är särskilt intressant ur ett feministiskt perspektiv att definiera vem som ”är” kvinna eller man. Jag tror inte att vi har några könade ”essenser” på det sättet, och i den mån vi har det så tycker jag inte att det är intressant att utforska exakt hur dessa ter sig. Det som är relevant för mig som feminist är att kunna göra något slags överslag på vem som är relevant för feministisk kamp, och i detta räknar jag in människor som utsätts för förtryck som kvinnor.

Problemet som många invänder här är att en i så fall låter patriarkatet definiera vem som är kvinna. Det är delvis sant. En köper inte den patriarkala bilden av vad en kvinna ska vara, däremot utgår en från vilka personer som av patriarkatet utsätts för dessa krav. När jag säger att den som är kvinna är den som drabbas av förtryck som kvinna så utgår jag ju även ifrån de som inte anses leva upp till att vara ”riktiga” kvinnor i patriarkatet, då dessa i precis samma utsträckning åläggs de krav och förväntningar som är förenade med att vara kvinna.

Att försöka göra en exakt definition tycker jag inte är särskilt meningsfullt, och ställer till en rad problem. En sådan definition kommer alltid att vara exkluderande på ett eller annat sätt, och jag tror inte heller att kategorin ”kvinna” är något självklart relevant bortom patriarkatet. Även om så nu vore fallet så kan vi inte veta vad denna kategori skulle innebära i ett postpatriarkalt samhälle nu.

Varför någon ingår i gruppen ”kvinna” är inte särskilt intressant för mig. Om jag kan konstatera att någon drabbas av förtryck som kvinna så är hon relevant för feminismen. Det är inte min uppgift att gräva i hur hon upplever sitt kön på en personlig nivå, det är på den politiska nivån vi har anledning att vara solidariska och det är således den jag tittar på. Vad vi drabbas av som könade varelser i detta samhälle.

Att könas är en process som sker oavsett om en vill det eller inte och oavsett hur en definierar sig, och hur människor könar en spelar roll på en politisk nivå. Detta innebär inte att en har någon slags ”essens”. Idén om en essens som gör en till det kön en är är i sig patriarkal, och diskurser som upprätthåller denna idé är patriarkala. Att ålägga feminister krav på att gräva efter denna kvinnliga essens och definiera den är att tvinga in dem i att anpassa sig efter ett patriarkalt sätt att prata om kön.

Vi behöver inte klistra på oss själva någon essens, vi behöver inte tillskriva oss mer än vad patriarkatet redan gjort. Vad vi kan se är att det finns en kategori människor som på grund av sina kroppar drabbas av ett specifikt könat förtryck, och feminismen är kampen för dessa människors frigörelse. Att avgöra i varje enskild individs fall om den platsar eller inte platsar i denna kategori är irrelevant, speciellt när en håller sig på en strukturell nivå i sina resonemang.

Att avbryta konversationer om detta förtryck genom att gå in i diskussioner om exakt vem som är kvinna/man blir att skifta fokus till något som egentligen inte är så relevant. Vi behöver inte veta exakta gränser i varje enskilt fall för att kunna diskutera detta på en strukturell nivå. Vi behöver inte ålägga enskilda individer med något krav på att göra ”kvinna” på något särskilt vis för att kunna konstatera att hon är relevant för kampen.

Vem är kvinna/man?

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad avgör vem som är man och vem som är kvinna i din politiska analys? Vem är i kategorin kvinna på vilka grunder, och vem är i kategorin man på vilka?’

Detta är en intressant och viktig fråga som verkligen skapat mycket debatt och förvirring inom feministisk teori. Jag kan inte säga att jag har något perfekt svar, men typ såhär brukar jag tänka:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.

Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag intresserar mig för dessa kategorier eftersom jag intresserar mig för feministisk kamp, inte för att jag tycker att det är meningsfullt i sig att dela upp världen i kvinnor och män. en kan tydligt se att dessa kategorier inte är meningsfulla, eftersom de inbördes skillnaderna är mycket stora. Däremot kan en se att det finns en grupp som konsekvent underordnas med avseende på kön. En kan se att kön är en viktig faktum i hur vi organiserar vårt samhälle, och att kategorin ”kvinnor” är underordnade i detta. Exakt vad som definierar en enskild ”kvinna” är svårare att säga, och frågan är om det ens är meningsfullt att göra en sådan definition. Kvinna/man är patriarkala kategorier som vi i dag helt klart måste förhålla oss till både individuellt och politiskt. Detta innebär dock inte att vi behöver befästa dem ytterligare genom att ”definiera” dem.

När jag säger ”jag är kvinna” så är det inget jag finner inne i mig, det är snarare ett konstaterande av min situation så som jag finner den i detta samhälle. Jag kan helt enkelt klart och tydligt se att ”kvinna” är ett relevant ord för mig när det kommer till att beskriva min verklighet. Jag ses som kvinna, jag förtrycks som kvinna och så vidare. Detta gör att jag i en feministisk kontext beskriver mig själv som kvinna, eftersom det på ett meningsfullt sätt speglar min position i patriarkatet. Däremot är ”kvinna” inte någon stark del av min identitet i andra sammanhang, det är en av många kategorier jag befinner mig i i detta samhälle.

Kategorin ”kvinna” är för mig något ofrivilligt som tvingas på mig, men när den väl gjort det är det en kategori min analys och kamp utgår ifrån. Precis som alla andra kategorier jag befinner mig i i detta samhälle. Det är inte jag som har valt att kategorisera mig, hade jag fått välja hade jag bara varit och inte brytt mig om vilket ”kön” jag tillhörde. Jag hade bara begärt de jag ville begära, varit intim på de sätt jag ville var intim och så vidare.

Jag kan i givna situationer konstatera att någon innehar positionen ”man” gentemot mig, om i sådana fall behandlar jag också den personen som ”man” politiskt. Detta innebär inte att jag anser att personen ”är” man, eftersom jag inte tycker att kön är någon essensiell inneboende egenskap hos en person, men däremot att det är en terminologi som är meningsfull att använda för att beskriva en given situation.

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:

Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?

Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.

Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.

När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.

Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.

Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.

Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.

Funktionalism och att erkännas som kvinna.

I sexualpolitiken av Millet finns det ett kapitel om funktionalism. Funktionalism är kortfattat en sociologisk skola som handlade om att komma fram till vilka könsroller som var ”funktionella” – till allas stora förvåning visade det sig vara traditionella könsroller! Det hela verkar bygga på något slags cirkelresonemang där en dels hävdar att dessa ”roller” är biologiskt tvingande, men där det också anses mycket angeläget att TVINGA in människor i dessa. Typ; kvinnor ska inte tro att de kan komma och ta plats i offentligheten som männen, det blir bara konflikter och förvirring.

Såhär resonerar ju folk fortfarande, jag får ofta frågan/påståendet att folk kanske är ”lyckligare” när män och kvinnor gör olika saker, har olika ”roller” och så vidare. Vissa vill ”bevisa” detta genom att påstå att kvinnor som försöker frigöra sig ofta är olyckliga. För det första handlar ju detta ofta om att dessa kvinnor faktiskt vågar berätta om hur de upplever saker och ting, för det andra är det klart att det kan vara jobbigt att frigöra sig. Det finns andra värden i livet än att leva ett bekvämt, behagligt eller konfliktfritt liv. För mig är frihet viktigare. Vidare så är det helt meningslöst att ens diskutera eftersom vi uppenbarligen inte har prövat motsatsen.

Ett annat påstående som är förkrossande vanligt är ju det om att den så kallade ”spänningen” försvinner om det inte finns några könsskillnader, vilket i förlängningen antas omöjliggöra till exempel sex, parrelationer, familjer, barn och så vidare. Detta bevisar väl egentligen bara vilken otroligt svajig grund hela heterosexualiteten står på, om den KRÄVER att folk ska fostras in i några slags binära komplementära människokategorier. Nåväl, för den som är så fantasilös att den inte kan se att det finns något annat sätt att organisera samhället på än kärnfamiljer framstår detta såklart som ett utmärkt argument.

Nå, jag tyckte att följande citat var intressant:

Men trots antagandet om det oundvikliga medlemskapet genom födseln […] glider bevisbördan i realiteten över till varje individ. trots att han/hon en gång för alla fötts in i den ena eller den andra gruppen, tvingas envar att i varje ögonblick bevisa att han eller hon verkligen är man eller kvinna, genom att underkasta sig de föreskrivna egenskaper som karakteriserar maskuliniteten och femininiteten.

Och detta tycker jag är så jävla tydligt! Trots att det inte funnits några skäl till att tvivla på att jag är kvinna har jag ändå alltid behövt bevisa att jag är just en sådan, och sättet det ska bevisas på är genom att få eller åtminstone visa mig vara värd mäns bekräftelse och kärlek. Jag har behövt sträva efter att bli bekräftad som könsvarelse. Denna strävan har under sina perioder i livet varit rent absurd – jag minns när jag var barn och tänkte att jag MÅSTE ha en pojkvän, att exakt vilken som helst dög. Eller att jag hade kontakt med män jag inte alls hade något intresse i, att jag låtit mig behandlas oerhört illa och så vidare. Allt detta för att få känna sig begärd av en man.

Jag har också funderat på hur mitt perspektiv på världen i stort och feminism har påverkats av detta. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag varit relativt framgångsrik i att bli bekräftad som könsvarelse – jag har haft tillräckligt många förhållanden, tillräckligt många sexuella erfarenheter och så vidare för att känna mig trygg i att jag kan vara ett föremål för heterosexuell praktik. Jag tänker mig att att detta gjort att jag i högre grad har kunnat släppa den grejen än om jag aldrig hade fått den typen av uppmärksamhet eller ”bekräftelse”.

Det är klart att det inte ”ska” vara så, jag önskar ju att jag slapp resonera såhär, men det är liksom ofrånkomligt i ett samhälle där det är så oerhört grundläggande att bli erkänd som könsvarelse – det är fundamentalt för vår existens som sociala varelser. Jag har insett att det är lättare för mig att vända mig bort från män än för någon som känner sig mindre säker i att bli begärd av dem, och att det är lättare för mig att sluta iklä mig vissa kvinnliga attribut än för någon som inte accepterats som kvinna på samma sätt. Mitt utrymme är större än många andras.

På sista tiden har jag börjat betrakta ”kvinna” mer som en politisk kategori för min egen del. Jag har redan ”bevisat” att jag är kvinna genom att ha förhållanden med män. Jag tänker mig att jag på ett sätt bekräftar mig själv som kvinna genom att ta politiskt utrymme som kvinna. Jag tänker att det är ett privilegium att jag kan betrakta kvinna som en politisk kategori först och främst, att jag inte behöver bekymra mig om att bevisa att jag förtjänar att ingå i kategorin ”kvinna”. För det är liksom ingen som på allvar ifrågasätter det.

Jag funderar på hur en skulle kunna skapa en feministisk praktik kring detta erkännande – hur en skulle kunna göra det mindre beroende av att erkännas som kvinna av män. För så länge det ser ut så kommer ramarna för vår politik sättas av våra motståndare i kampen.

Vad är det att vara Kvinna?

Ibland tänker jag på det här med att vara cis. Vad är det att vara cis? Framförallt handlar det väl om vad det inte är att vara cis. Som cisperson behöver jag inte fundera särskilt mycket över min könsidentitet, eftersom jag aldrig har känt att min kropp har varit fel, att människor har könat mig fel och så vidare.

Men att vara cis innebär ju såklart också att jag på något sätt identifierar mig som kvinna, eftersom den kropp jag har är en kvinnligt kodad kropp. Men vad innebär det att identifiera sig som Kvinna?

När jag tänker på att vara kvinna så tänker jag på att vara förtryckt. att vara kvinna i det här samhället är att vara underordnad, förtryckt av, män. Det handlar om att vara ickenormen i ett samhälle där mannen är norm. Det handlar om att vara ett komplement till mannen. Hela min kvinnlighet avgörs i relation till män, i min underordning.

Jag försöker tänka mig en värld utan män där jag fortfarande är Kvinna, och det är väldigt svårt för mig att tänka mig. Jag vet inte vad det skulle innebära att vara kvinna i en värld där det inte finns en motpol mot vilken jag kan utöva min kvinnlighet. Jag tänker att jag fortfarande skulle ha den kropp jag har, men den skulle inte längre vara kvinnligt kodad. Det skulle istället vara andra egenskaper hos min kropp som avgjorde min identitet, om några alls.

Att vara kvinna för mig är en position, inte en identitet. Jag känner mig inte som Kvinna i mig själv, jag känner mig som Kvinna i förhållande till det som i detta samhälle anses vara min motsats, till männen. Det finns ingenting inuti mig som är kvinnligt, ingen kärna av kvinnlighet som bara finns där, utan det handlar om vad jag konstrueras som i min samvaro med andra. Eftersom jag blir förtryckt som Kvinna så tvingas jag uppfatta mig själv som Kvinna. Eftersom mitt livsöde delvis avgörs av att jag uppfattas som Kvinna, så blir detta också min könsidentitet, då jag inte känner något aktivt motstånd emot den.

Jag tänker att det är svårt det där med fasta identiteter, det är svårt att säga något om vem och vad en är. För det handlar inte om vad en är, det handlar om vad en blir, vad en görs till. Vad vi identifierar oss som, vilka parametrar som anses viktiga, styrs inte så mycket av oss själva som av samhället. I det här samhället så finns det ett tvång på att identifiera sig som antingen kvinna eller man, och om du inte gör det själv så gör någon annan det åt dig. I ett samhälle där kön inte var så viktigt skulle vi troligen inte göra detta i samma utsträckning, vi skulle kanske istället identifiera oss med andra drag vi har.

Jag tänker mig att någon gång i framtiden kommer människor kanske kunna gå genom livet utan att tänka så mycket på om de är Kvinnor eller Män. När könsmaktsordningen inte längre är en av de grundläggande strukturerna i samhället så kanske vi inte alls kommer tänka i de termerna. Jag försöker tänka ett liv utan att behöva förhålla sig till sin könsidentitet, utan att behöva bestämma om en ska vara Man eller Kvinna, eftersom det inte kommer att göra någon skillnad i vilken position en har i samhället.

Det är okej att inte placeras i ett könsfack.

När jag var liten var typ det värsta som kunde hända att någon skulle tycka att jag såg ut som en man. Igår så var det en person som inte sa det till mig för att retas utan rätt och slätt utgick från att jag var man, och jag kände typ… ingenting? Och sedan en förvirring över att det som varit så laddat så länge helt plötsligt var ovidkommande.

Det här att göra kön är helt enkelt inte så jävla viktigt längre. Jag behöver inte gå omkring och vara Kvinna längre. Det är helt okej med mig att folk inte kan placera mig i något könsfack direkt. Och det är faktiskt väldigt väldigt skönt.

Om skönhet och den hegemoniska kvinnligheten.

En av mina favorittwittrare, @Julia_ATC, skrev för några dagar sedan om det här med skönhet inom feminism och hur relationen till skönhet och kvinnlighet definierats av vita kvinnor.

Vi får lära oss att det mest värdefulla vi kan vara som kvinnor är vackra men att vi som rasifierade aldrig kommer att vara just det. Är det rättvist av dig att säga till oss då att vi inte har rätt att kräva detta? Att vi bara ska acceptera läget och ”fokusera på annat”? Antingen ser du inte det självklara: alla kvinnor har ej och kan ej ha samma förhållningssätt till skönhet som koncept. Eller så utgår du 100% från den normativa kvinnan (vit, cis etc) vilket är så jävla bakåtsträvande att I don’t even

Jag tänker på hur kvinnlighet görs i detta samhälle. För kvinnor i patriarkatet är det extremt viktigt att vara just Kvinnor, att bli till Kvinnor. Det är viktigt för att det är så en som kvinna skaffar sin en plats i det patriarkala samhället. För att bli ”godkänd” av patriarkatet måste en göra sig till Kvinna. Det är ingenting som kommer automatiskt med att en definierar sig som kvinna utan det är en aktiv process, som jag kallar feminiseringsprocessen. Jag menar att kvinnor i regel sysslar med ett feminiseringsprojekt, alltså ett projekt där de aktivt skapar sig själva som Kvinnor för att få en plats i patriarkatet. Förutsättningarna för att kunna göra detta är annorlunda beroende på vilken position en har som kvinna.

Olika kvinnor är olika mycket Kvinna i det här samhället. Den kvinna som står högst i kurs är den vita, heterosexuella ciskvinnan. Den här kvinnan är såklart förtryckt, men innehar en upphöjd position i patriarkatet, eftersom hon får står modell för det kvinnliga, på samma sätt som den vita mannen står modell för den mänskliga.

Denna kvinna använder sig av andra kvinnor för att stärka sin ställning i patriarkatet. I sitt femininiseringsprojekt, alltså i sin strävan efter att bli Kvinna, så degraderar hon andra kvinnor. Det är detta som sker när en vita kvinna som till exempel Cyrus eller Allen approprierar rasifierade kvinnors kultur och objektifierar dem i sin musikvideos. Det handlar om att använda dessa kvinnor, objektifiera dessa kvinnor, för att själv bli mer Kvinna i patriarkatets ögon.

Jag tänker att detta ofta sker inom feminismen också. Till exempel när vita feminister dikterar vilket förhållande ALLA kvinnor borde ha till skönhet, precis som Julia tar upp, och därmed också definierar en slags femininet som ”bättre”. Ett annat exempel är när vita feminister talar om att till exempel slöja är en ”symbol för förtryck”. Detta handlar i mina ögon om att framställa sin egen kvinnlighet som mer acceptabel, som mindre förtryckande, och få andra kvinnors kvinnlighet att framstå som sämre. Det blir helt enkelt en del i ens feminiseringsprojekt att få andra kvinnor att framstå som de riktiga offren för patriarkalt förtryck och liknande.

Jag tycker mig också ofta se detta när det kommer till klass. Till exempel att det hos vissa feminister kan rynkas jävligt mycket på näsan åt ”ofina” sätt att göra kvinnlighet på samtidigt som det anses helt okej med mer medel- eller överklasskodade markörer. Typ; det är inte okej med typ chockrosa och hello kitty, men det är helt okej med någon fin liten tunika med diskret blommönster. Det handlar fortfarande om kvinnlighet, men det är bara en speciell sorts kvinnlighet som är okej, andra sätt att göra kvinnlighet på är förtryckande.

Mönstret är tydligt; det finns en hegemonisk kvinnlighet, den kvinnlighet som den vita medelklassciskvinnan står för. Denna kvinnlighet anses acceptabel av såväl patriarkatet som av många feminister. Denna kvinnlighet står helt enkelt högst i kurs. Kvinnor som befinner sig i denna position är inte sena med att trycka ner andra kvinnor för att säkra sin plats i patriarkatet. Vita kvinnor allierar sig med vita män i ett gemensamt förtryck av rasifierade kvinnor, för att säkra sin egen plats i patriarkatet. Detta är något som jag menar att i princip alla vita kvinnor och kvinnor som på annat vis har en hegemonisk position gör i större eller mindre utsträckning. Detta genom att utgå från sig själv som modell för det kvinnliga och för vad en ”god” och ickeförtryckt kvinna är.

Jag tänker att en sant radikal feminism måste kunna se hur rasismen samverkar med patriarkatet. För att vi (riktar mig mot vita kvinnor här, då det är den position jag själv innehar) ska kunna bekämpa patriarkatet på riktigt måste sluta alliera oss med vita män, sluta upp med våra feminiseringsprojekt. Femininet, alltså skapandet av kvinnlighet, är något som stärker patriarkatet oavsett om den är ”fin” och står högt i kurs i eller ej. Att upphöja sin egen femininitet på bekostnad av andra kvinnor är att alliera sig med patriarkatet, det kan aldrig vara att motarbeta det.

Twitter 17/8. Den patriarkala bekräftelsen som härskarteknik.

Alltså hyllandet av starka/självständiga kvinnor som ”sexiga” är så vidrigt. Alla dessa män som objektifierar feministiska kvinnor. Dessa män som i detta hyllande gör anspråk på att själva vara feministiska, men det enda de gör är att exotisera den feministiska kvinnan. En kvinna får såklart inte vara stark och självständig för sin egen skull. Nejnej, då ska hon objektifieras, göras till en mans våta dröm. Att ge kvinnor patriarkal bekräftelse för feministiska handlingar är ett utmärkt sätt att oskadliggöra dem.

Det är intressant hur män använder sin förmåga att ge patriarkal bekräftelse som en härskarteknik. Ett sätt att styra kvinnors handlande. Så många män som skrivit till mig ”du är bra och smart” och sedan följt av ett ”men…”, och sedan kommen en instruktion om hur jag ska göra för att behaga ännu lite mer, för att den mannen ska bli nöjd.

Den patriarkala bekräftelsen används ständigt för att styra feminister, i mäns uppdelande av ”vettiga” och ”ovettiga” feminister. När män ger bekräftelse till kvinnor i egenskap av ”vettiga feminister” är detta inte något snällt utan ett sätt att utöva makt.

Samma sak när män bekräftar kvinnor som i sitt utseende eller handlande strider mot normen om hur en kvinna ska vara. Och nästan alltid bygger denna bekräftelse på att den kvinnan ändå är lagom; lagom feministisk, lagom normbrytande. Aldrig för mycket. Det kan vara sexigt men en kvinna med lite håriga ben, men det får inte bli för mycket. Det kan vara sexigt med en kvinna som tar plats, men bara om hon kan tyglas på släktmiddagarna.

Så fort en kvinna bryter mot normen måste hon ges detta smakprov på patriarkal bekräftelse, för att sukta efter mer. Män måste berömma henne, bedöma henne, för att hon inte ska tro för en sekund att hon finns till för sin egen skull. Den patriarkala bekräftelsen är en härskarteknik. Den kommer nämligen alltid med villkor. Att du ska bli accepterad och bekräftad bara som du är, är såklart otänkbart. Det handlar alltid om förmåga att förbättra. Kan inte män fatta att jag inte behöver deras jävla godkännande eller råd om hur jag ska bli bättre. Att jag är min egen.

Kort om kvinnlighet.

Jag tycker det är fascinerande hur okritiskt människor använder ordet ”kvinnligt”. Jag menar, allting som kvinnor faktiskt ägnar sig åt borde ju per definition vara kvinnligt? Ändå tycker en massa personer att det är lämpligt att använda ordet kvinnlig på ett sätt som genaste utesluter en massa kvinnor som inte beter sig på det sätter. Hur är det ens möjligt att vara okvinnlig som kvinna?

Jag begriper ju att kvinnligt inte handlar om hur kvinnor egentligen är, utan om en socialt konstruerad kvinnlighet. Min fascination handlar om alla som utan eftertanke använder ordet kvinnligt just såhär. Det är så otroligt vanligt förekommande att folk pratar om vad som är kvinnligt och okvinnligt helt utan att fundera på vad dessa ord egentligen ska innebära. Det är bara så en säger, helt enkelt.

Gud, vem som helst som bara tänker ett extra varv till på denna begreppsanvändning måste ju inse det absurda i att kunna ha en definition av ”kvinnligt” som utesluter en massa faktiskt kvinnor. Det faller ju på sin egen orimlighet. Ändå är det en massa ”rationella” antifeminister som tycker det är en helt rimlig begreppsanvändning.

Och nej, att jag inte rakar benen, sällan sminkar mig och så vidare handlar inte om att jag skäms över att vara kvinna utan om att jag tvärtom är väldigt stolt över att vara mig själv, i vilket min könstillhörighet ”kvinna” finns inkluderat. Så det så.