Grej jag älskar: när man under signaturen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny postar detta här:
Och folk tror att man är allvarlig:
Visserligen kan det vara befriande med människor som tar saker på allvar. Det tycker jag. Men jag tycker ändå att det är underhållande med folk som bemöter uppenbar ironi seriöst.
Och på ett sätt säger det något om vilket samhälle vi lever i. För helt allvarligt; det skulle kunna vara någon galen antifeminist som har mitt nick för att hen vill driva med feminister som postade det där. Det skulle faktiskt kunna vara så. Och det är ju det som gör det så otroligt sjukt.
Hehe, jo jag log också åt det.
Jag har så svårt för att inte totalt idiot-förklara människor som inte förstår ironi. Okej, jag vet att folk med Aspbergers och en del andra diagnoser oftast inte förstår ironi, men ”vanligt folk”, utan diagnoser, som tar allt allvarligt, alltså jag orkar inte! För mej hör förståelse av ironi ihop med intelligens. Sen behöver man inte förespråka ironi för att förstå den..
Nu ser det förresten ut som att jag hänger hos dej hela kvällen och det gör jag typ. Jag är så jävla uttråkad. Tack för att du uppdaterar. 🙂
Hahahaha!
”MEN HUR TROR DU ATT HON NÅGONSIN SKA KUNNA KÄNNA SIG BEKVÄM I SITT KÖN OM HON INTE FÅR BARBIEDOCKOR SOM PÅ…
Ända DIT hann jag innan jag förstod att det inte var ett identitetsknyckande troll som flamebaitade.
Jag påstår att det inte finns någon uppenbar ironi längre, i varje fall inte i skrift. Det beror inte på att folk blivit dummare, utan på att de gångbara referensramarna i kommunikationssamhället har mångfaldigats. I tal är det lättare att få fram ironi genom kompletterande gester och miner.
Det kanske finns någon sorts gräns även i internetdiskussioner, ungefär vid ett exempel som filosofen Torkel Franzén hade: en person som på kommentaren ”Jaha, allt som står i böcker är ju sant!” svarar ”Jaså, tror du inte att böcker ibland kan innehålla falska påståenden?”
Äsch, man kan väl inte förvänta sig att någon som kallar sig Frdia ska förstå ironi?