Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

feminist

Tvinga inte fram feministstämpeln.

Ganska ofta så hör en folk säga att om en är ”för jämställdhet” så är en feminist, och sedan använda den här definitionen för att ställa folk som inte kallar sig feminister ”mot väggen” och ba ”men vadå, är du emot jämställdhet eller vad?”. Väldigt få personer är såklart ”emot jämställdhet”, vilket gör att vissa känner sig pressade att kalla sig feminister. Jag tycker den här grejen är jättekonstig. Att vara ”för jämställdhet” en asbred definition av feminism, och den inkluderar till exempel personer som Ström som också är ”för jämställdhet” men tycker att mansförtrycket är det stora problemet. Är det rimligt? Jag tror inte att någon skulle tycka det. För att vara feminist behövs det uppenbarligen också en adekvat verklighetsbeskrivning, det vill säga en som bygger på att samhället i nuläget är ojämställt och att det främst är kvinnor som förlorar på detta.

Jag fattar inte behovet hos vissa av att få alla att kalla sig feminister. Vad skulle det vara bra för? Om människor kallar sig feminister utan att ha en feministisk analys på plats så är det knappast positivt för rörelsen, det gör bara att den förlorar i teoretisk udd. Det finns inget egenvärde i att så många som möjligt kallar sig feminister, det finns däremot ett värde i att feministiska idéer får spridning och fotfäste, vilket görs bäst genom att sprida just idéerna och inte själva ordet.

Vad är syftet? Att få folk att erkänna sin tro vid det feministiska altaret för att de sedan ska få syssla med jämställdhetspolitik eller något? Spela roll vad de sedan tycker, bara de kallar sig feminister.

Det är så onödigt att hetsa fram den här kategoriseringen och få feminismen att framstå som en fullkomlig självklarhet. Feminism är uppenbarligen ingen självklarhet eftersom vi fortfarande lever i ett patriarkat. Att få den att framstå som okontroversiell genom att sänka kraven för vad som är feministiskt kommer bara att vattna ur feminismen på innehåll. Det är ingen vinst att begreppet betyder så lita att vem som helst kan klä sig i det.

Sänk inte ribban så lågt att praktiskt taget vem som helst kan kalla sig feminist. Och framförallt: hetsa inte folk till att kalla sig feminister med argumentet att det bara handlar om att vara ”för jämställdhet”. Det är såklart bra om människor gör det, men det borde ske på eget initiativ och inte för att det anses obligatoriskt. Och det finns ingen mening med att bredda definitionen bara för att nå ytliga vinster i antal som väljer att kalla sig feminister.

Menssektens första möte.

Jag är ju usel på att skriva om min vardag och så, men i helgen så sov i alla fall Owc-Hannah hos mig och vi träffade Lady Dahmer och Apan för att dricka öl. Det hela var mycket trevligt och vi har bestämt oss för att gå på Blog Awards tillsammans.

Lady Dahmer klippte ihop en liten film av vårt möte, jag pratar om min menssekt i slutet för den som är sugen på att hata mig för att jag är feminist helt utan tanke på att jag kanske kanske inte var helt allvarlig.

Vaddå, är du feminist eller?

Det värsta, det är när folk frågar en: ”vaddå, är du feminist eller?”. Den frågan innehåller i sig så många värderingar, så mycket förutfattade meningar, och jag är så jävla trött på att behöva svara ”ja” och få den där menande blicken. Den där som säger ”jaha, där har vi förklaringen”. Jag är så trött på att man aldrig får den om man säger att man är moderat eller miljöpartist, socialist eller liberal, trots att dessa ideologier kan vara minst lika rabiata. Möjligen får man samma reaktion om man säger att man är kommunist eller nazist, men det får väl ändå anses vara motiverat med tanke på att dessa ideologier är extrema. Det är inte feminism. Vissa feminister och falanger inom feminismen är extrema, men absolut inte alla.

Ja, jag är feminist och det är jag glad för. Det är nog den enskilda ide i mitt liv som gjort mig mest gott, ärligt talat. Den har fört mig bort från en massa känslor av skuld och skam, den har fått mig att sluta ägna tid åt onödiga saker, den har fått mig att sätta ett större värde på mig själv och lättare kunna se igenom skitstövlar som bara vill trycka ner mig. Tack för det, feminismen!

Skriv om era uppvaknande.

Hannah vill samla ihop historier från både feminister och antifeminister/maskulinister (vägrar kalla er jämställdister, sorry) om hur man fick upp ögonen för de frågorna. Detta för att hon ska teckna en samling seriestrippar om det. Kul projekt som jag själv tänkte skriva min berättelse till. Jag tror att det kan vara intressant att se varför andra människor engagerar sig i vissa frågor och att det kan leda till en vis förståelse. Här är strippen om hennes eget uppvaknande.

Så jag tycker att alla ska vara med, helt enkel och berätta om varför ni kallar er som ni gör. Vill även påpeka att det var Hannah som ritade av mig såhär snyggt, så hon är ju duktig på det där liksom.

Det skulle fan kunna vara på allvar.

Grej jag älskar: när man under signaturen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny postar detta här:

Och folk tror att man är allvarlig:

Visserligen kan det vara befriande med människor som tar saker på allvar. Det tycker jag. Men jag tycker ändå att det är underhållande med folk som bemöter uppenbar ironi seriöst.

Och på ett sätt säger det något om vilket samhälle vi lever i. För helt allvarligt; det skulle kunna vara någon galen antifeminist som har mitt nick för att hen vill driva med feminister som postade det där. Det skulle faktiskt kunna vara så. Och det är ju det som gör det så otroligt sjukt.

Bloggtips: One-way Communication.

Jag tror jag ska börja med det här med att lyfta upp och pusha för andra bloggare. Så kallad länkkärlek. Har hört att det ska vara uppskattat och jag vet ju själv hur otroligt glad man blir när någon ägnar tid och utrymme åt att lyfta upp just en själv. Dessutom orkar jag inte vara bitter längre utan vill kunna lyfta upp folk och se upp till folk, så jag ger det ett försök så får vi se om det funkar.

Mitt första tips är bloggen One-way Communication som skrivs av Hannah. Hon är ungefär lika dedikerad till att dissa Per Ström som jag är till att dissa Mogi, och det är inte lite. Hon har bland annat dragit i gång ett projekt som handlar om att kritiskt granska källorna i Per Ströms bok Sex feministiska myter och dessutom fått gensvar vilket är helt fantastiskt. Bra jobbat!

Jag tycker om när hon är personlig och hennes förmåga att skriva ett kort inlägg som lyckas med att både vara feministiskt och väldigt roligt. Dessutom tycker jag att bloggnamnet är himla lustigt.

Det var någon här som tipsade mig om den här bloggen från början och det är kanske många som redan läser den, men ni som inte gör det bör ge den en chans.

Ge mig bloggtips!

Jag försöker leta upp nya spännande bloggar, men det är fan i mig hopplöst. Alla bloggar handlar om kakor, urblekta foton och frukostar och jag orkar verkligen inte ha en till sådan i min lista hur bra den än är. Har någon här något guldkorn? Kanske en arg feminist eller en putslustig politisk blogg? Eller bara en jävligt rolig. Tipsa på va.

Feminism del två, om varför jag inte tänker kalla mig humanist.

Som feminist hör man ofta att man borde kalla sig humanist och inte feminist. Förutom att humanist kan betyda lite vad som helst och därför inte är något jag är intresserad av att kalla mig, eftersom det kan leda till missförstånd, så är dessa tu på intet sätt utbytbara uttryck. Nu utgår jag alltså från definitionen av humanism som jag antar att frågeställaren för det mesta har: att man tycker att alla människor ska vara lika mycket värda, typ. Personligen tycker jag att humanism i den bemärkelsen är en plattityd som saknar motstycke. Det är väl klart alla är lika mycket värda och ska bli behandlade jämlikt, men hur ska detta uppnås? Var finns ojämlikheterna?

Dessa humanister tycker att alla ska vara jämlika, inte bara män och kvinnor. Gott så. Deras argument brukar vara att man genom att kalla sig feminist dels bara tycker att kvinnor ska ”komma upp” till männens nivå men också att feminister inte vill att de orättvisor som drabbar män ska åtgärdas. Dessutom tycker de ofta att man bortser från andra viktiga strukturer, såsom ojämlikhet mellan olika etniciteter, religioner eller klasser.
Givetvis tycker jag att alla ska ses som lika mycket värda oavsett fysiska och kulturella omständigheter. För att detta ska kunna uppnås så behövs det till att börja med en analys av hur samhället ser ut och vari ojämlikheterna ligger. Det är rimligt att lägga fokus på det man kan bäst och i mitt fall är det ojämlikheter mellan könen. Feminismen och till exempel antirasismen utgår ju båda från att alla ska ha samma möjligheter men lägger fokus på olika maktstrukturer i samhället.

Ingen skulle anklaga Martin Luther King för att ignorera andra ojämlikheter i samhället för att han fokuserade på ojämlikheter mellan svarta och vita. Ingen skulle heller säga att han ville höja svarta ”över” vita för att han ansåg att svarta i dåläget var förtryckta. Men för att bry sig om könsmaktsfrågor måste man tydligen bry sig lika mycket om alla andra existerande maktstrukturer också. Detta är lite lustigt,för feminister är de enda som får höra att de borde bry sig mer om annat också.

Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart. Maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.
För att kunna lösa problemet med ojämställdheter i samhället måste man dela upp problemet. Det inte annat än rimligt att alla kämpar för att rätta till de maktstrukturer de tycker är mest problemetiska. Jag klagar inte på folk som primärt  är antirasister, miljökämpar eller för ett klasslöst samhälle för att de inte lägger tillräckligt mycket fokus på könsmaktsordningen. Jag förstår att de lägger sin tid och kraft där de tycker att det behövs och det är bättre att engagera sig ordentligt i ett projekt än att göra halvdant ifrån sig i alla. Jag önskar inte att alla var främst engagerade feminister, för om alla bara brydde sig om kön så skulle ju andra grupper i samhället ha det ganska tråkigt.
Det behövs också ett ökat fokus på ojämlikhet i allmänhet. Olika maktstrukturer måste undersökas. Hur fungerar de tillsammans? Vilka maktstrukturer är dominerande? Att låsa sig vid en maktanalys är destruktivt, oavsett om det är klass, kön eller ras. Även om mitt huvudsakliga fokus ligger på feminism så tycker jag att till exempel klassperspektivet bör lyftas fram för det är också viktigt. En maktanalys behöver inte utesluta en annan.
Ge mig pengar!
Arkiv