Väldigt väldigt ofta när man diskuterar upplopp, plankning, ockupationer och andra typer av civil olydnad så stöter man på argumentet att de som sysslar med detta egentligen inte har någon politiska agenda eller övertygelse utan bara vill bråka alternativt förbättra sin personliga situation. Detta hörde jag bland annat om upploppen som pågick i England i samband med att avgifterna för universitetsstudier höjdes.
Men ärligt talat: vem bryr sig om skälen för en motståndshandling är ideologisk eller bara baserar sig på en vilja att se världen brinna. Faktum kvarstår att människor som är tillfredsställda med sin livssituation och inte känner ilska inför samhället inte går ut och riskerar liv, lem och rent polisregister för att slå sönder skit. Jag skulle troligen inte göra det själv, jag har på tok för mycket att förlora på sådana tilltag i min nuvarande livssituation. Jag känner visserligen ett hat mot samhället, men jag känner mig inte personligen sviken eller chanslös och därför skulle jag inte heller rikta min vrede så.
Det faller sig naturligt att den som inte har samma bildning (vilket ju också är en klassfråga) inte heller har samma kapacitet att formulera sin vrede ideologiskt. Det tar sig istället uttryck i en akut ilska över sin personliga situation, och ett krav efter förändring. Att kräva att dessa personer ska sätta sig in i någon slags politisk ideologi innan de går ut och kräver sin rätt är bara världsfrånvänt. Ska bara den som engagerar sig politiskt kunna ställa krav på sin egen situation? Ett sådant förhållningssätt leder oundvikligen till ett passiviserande av arbetarklassen och prekariatet. Inte för att de är mindre kapabla till att förstå, men för att de för det mesta har mindre tid och resurser att kunna sätta sig in. Speciellt i ett samhälle där skolan bli mer och mer segregerad och folkbildningstanken försvinner mer och mer. I ett samhälle där många inte lär sig läsa ordentligt så kan man givetvis inte ställa den typen va krav på upplysningsgraden hos de som protesterar.
Jag skiter ärligt talat i vad för politisk analys som ligger bakom motståndshandlingarna mot auktoriteter, det viktiga är nämligen just att visa motstånd. Att visa att man är en kraft att räkna med, för makten att vara rädd för. Om man aldrig visar detta så kommer det aldrig att finnas någon politisk vilja att förändra dessa personers situation. Det fungerar ju i regel så att makten behåller sin makt om den inte ifrågasätts och utmanas, man vore ju korkad om man gjorde annorlunda. Människor i regel drivs inte av starka ideologiska övertygelser utan av egenintresse, som man sedan formar ideologier kring för att berättiga.
Allting börjar med att lokalisera de problem men själv upplever i sitt liv. Om man sedan förstår att skulden för dessa inte ligger hos en själv, utan i samhället, och protesterar mot det så har man tagit första steget för en politisk förändring. Man behöver inte ha någon färdig handlingsplan eller ens en fullständig problembeskrivning, det som krävs är att man kan säga: detta ser jag, och jag kräver förändring. Utifrån detta kan man sedan bygga ideologi, men det måste ändå vara sprunget ur en direkt verklighet.
Givetvis finns det folk som även är där de är på grund av tankarbete. Jag skulle se mig själv som ett exempel på just detta, för även om jag till viss del drivs av egenintresse så är min situation knappast prekär. Jag skulle klara mig ganska bra i detta samhälle även om det fortgick. Men framgångsrika progressiva ideologier, som socialdemokratin, hbtq-rörelsen och feminismen, har sitt ursprung i att jävligt många personer personligen upplever effekterna av förtrycket i sin vardag, inte av att någon akademiker sitter inne och filosoferar och sedan lyckas övertyga folk. Därför måste vi acceptera motstånd som just motstånd och något värdefullt i sig istället för att ständigt avkräva att personerna som utövar det ska ha en större tanke eller ideologi bakom den. Egenintresset räcker gott nog.