Etikett: egenintresse

Alla människor försöker tillgodose sina intressen, men vissa gör det på ett vidrigare sätt än andra.

Ibland talas det om egoism och vad egoism och altruism är. Vissa människor försöker driva ståndpunkten att allt mänskligt agerande på ett eller annat sätt är egoistiskt, alltså något en gör främst för sin egen skull.

Jag tänker på ett seminarium jag hade med ett gäng ekonomer där de framförde precis denna tes. Seminarieledaren drog sedan ett exempel med buddhistiska munkar som tänder eld på sig själva. Hur skulle de förklara detta utifrån den här teorin? Klassen blev helt tyst, det gick inte att foga in i deras teorier om egenintresse. Som politisk aktivist hade jag inga problem med att förstå hur en kan hålla ett ideal så högt att en är villig att dö för det, även om jag tycker att det är meningslöst att i pacifistisk anda tända eld på sig själv. Det märktes dock tydligt att det var svårt för de närvarande ekonomerna att greppa vilka krafter det är som är i rörelse.

Visst kan en hävda att även att hålla ideal högt handlar om egenintresse, kanske någon slags egoistiskt bekräftande av den egna personen. Det kan hända att en på något slags abstrakt plan kan fastslå att allt i grund och botten handlar om egenintresse, frågan är vad det säger oss om samhället och om politik?

Såsom denna ”insikt” brukar användas brukar det vara frågan om att alla handlingar på sätt och vis är lika goda eftersom alla handlingar drivs av egoism. Då spelar det ingen roll om en är vänsteraktivist eller om en lever på att exploatera andras arbetskraft, för det grundläggande motivet är fortfarande detsamma.

Jag tycker att idén om att politiska ideals giltighet skulle avgöras av någon slags bakomliggande ”ond” eller ”god” intention är märklig, speciellt då jag inte riktigt anser att det finns ”onda” och ”goda” människor. Det är väl ändå hur en viss politik påverkar samhället som måste räknas? Jag är helt med på att människor drivs av egenintresse, men jag ser också att vissa människors egenintresse skadar andra jävligt mycket mer än andras.

Jag tycker inte att alla människors egenintresse är lika mycket värt. De människor som med hjälp av ojämlika egendomsförhållanden skor sig på andras arbete har ett intresse i att kunna fortsätta göra det, och de människor vars olycka det profiteras på har ett intresse av att detta upphör. För mig är det självklart mer legitimt att de som vill att deras olycka ska upphöra har en större ”rätt” att driva igenom sitt egenintresse än de som vill kunna fortsätta profitera på andras olycka.

Men det handlar inte om någon idealistisk ”god” position, det handlar om en politisk kamp. Det handlar inte om att plocka fram några slags moraliska ideal som sedan ska gälla för alla, utan det handlar om att se att det finns en konflikt i samhället och sedan alliera sig med den sida vars anspråk en tycker är mest legitima, eller troligare: vars anspråk en själv delar.

Människor som försöker resonera sig fram till vad som är evigt ”rätt” och ”fel” när det kommer till moral och politik kommer att hamna i en återvändsgränd, för i grund och botten handlar det inte om vem som är mest egoist och inte utan om intressekonflikter. Alla människor försöker tillgodose sina intressen, det är bara det att vissa människor gör det på ett jävligt mycket vidrigare sätt än andra.

Till egoismens försvar.

Folk tycker att de har genomskådat mig när de förstår att jag bara vill att andra ska betala för mina kollektivtrafiksresor. Well, grattis till dig för att du förstått något som från första början var uppenbart? Jag har aldrig förnekat att jag är med i planka av egenintresse, så jag förstår inte varför det ses som ett avslöjande. Jag är helt öppen med att jag inte har någon lust att betala för mina resor utan tycker att det borde tas via skattesedeln istället.

Vissa menar att det ändå skulle kosta lika mycket bara det att kostnaden skulle tas någon annanstans ifrån men det är ju inte sant. Själva biljettsystemet kostar nämligen en massa pengar att upprätthålla, vilket man skulle kunna strunta i om kollektivtrafiken var avgiftsfri. Dessutom skulle det troligen leda till en långsiktig samhällsekonomisk vinst eftersom rörligheten i samhället skulle öka.

Men åter till egenintresset. Jag förstår verkligen inte varför det skulle vara fel att kämpa politiskt utifrån egenintresse. Det är väl tvärtom en av de absolut bästa grunderna man kan bygga sitt politiska engagemang på? De flesta rörelser som haft någon form av sprängkraft politiskt har ju varit byggda på egenintresse.

Om du vill kalla det egoism, kör på, jag bryr mig inte. Att jag avgiftsvägrar beror på att jag dels tycker att avgifterna är på tok för höga för mig personligen men också på att jag motsätter mig det politiskt. Jag tycker att kollektivtrafiken ska finansieras gemensamt och därför gör jag motstånd genom att ingå i organiserat plankande. Det är av övertygelse jag gör det, jag är inte av nöd tvungen att planka, men min övertygelse utgår från ett egenintresse. Från en idé om en bättre värld för mig och många andra att leva i. Och ärligt talat så har jag mycket svårt att se vad som skulle vara fel med det.

Har även skrivit mer om detta med idealism och egenintresse i politisk kamp här.

Egenintresset räcker gott nog.

Väldigt väldigt ofta när man diskuterar upplopp, plankning, ockupationer och andra typer av civil olydnad så stöter man på argumentet att de som sysslar med detta egentligen inte har någon politiska agenda eller övertygelse utan bara vill bråka alternativt förbättra sin personliga situation. Detta hörde jag bland annat om upploppen som pågick i England i samband med att avgifterna för universitetsstudier höjdes.

Men ärligt talat: vem bryr sig om skälen för en motståndshandling är ideologisk eller bara baserar sig på en vilja att se världen brinna. Faktum kvarstår att människor som är tillfredsställda med sin livssituation och inte känner ilska inför samhället inte går ut och riskerar liv, lem och rent polisregister för att slå sönder skit. Jag skulle troligen inte göra det själv, jag har på tok för mycket att förlora på sådana tilltag i min nuvarande livssituation. Jag känner visserligen ett hat mot samhället, men jag känner mig inte personligen sviken eller chanslös och därför skulle jag inte heller rikta min vrede så.

Det faller sig naturligt att den som inte har samma bildning (vilket ju också är en klassfråga) inte heller har samma kapacitet att formulera sin vrede ideologiskt. Det tar sig istället uttryck i en akut ilska över sin personliga situation, och ett krav efter förändring. Att kräva att dessa personer ska sätta sig in i någon slags politisk ideologi innan de går ut och kräver sin rätt är bara världsfrånvänt. Ska bara den som engagerar sig politiskt kunna ställa krav på sin egen situation? Ett sådant förhållningssätt leder oundvikligen till ett passiviserande av arbetarklassen och prekariatet. Inte för att de är mindre kapabla till att förstå, men för att de för det mesta har mindre tid och resurser att kunna sätta sig in. Speciellt i ett samhälle där skolan bli mer och mer segregerad och folkbildningstanken försvinner mer och mer. I ett samhälle där många inte lär sig läsa ordentligt så kan man givetvis inte ställa den typen va krav på upplysningsgraden hos de som protesterar.

Jag skiter ärligt talat i vad för politisk analys som ligger bakom motståndshandlingarna mot auktoriteter, det viktiga är nämligen just att visa motstånd. Att visa att man är en kraft att räkna med, för makten att vara rädd för. Om man aldrig visar detta så kommer det aldrig att finnas någon politisk vilja att förändra dessa personers situation. Det fungerar ju i regel så att makten behåller sin makt om den inte ifrågasätts och utmanas, man vore ju korkad om man gjorde annorlunda. Människor i regel drivs inte av starka ideologiska övertygelser utan av egenintresse, som man sedan formar ideologier kring för att berättiga.

Allting börjar med att lokalisera de problem men själv upplever i sitt liv. Om man sedan förstår att skulden för dessa inte ligger hos en själv, utan i samhället, och protesterar mot det så har man tagit första steget för en politisk förändring. Man behöver inte ha någon färdig handlingsplan eller ens en fullständig problembeskrivning, det som krävs är att man kan säga: detta ser jag, och jag kräver förändring. Utifrån detta kan man sedan bygga ideologi, men det måste ändå vara sprunget ur en direkt verklighet.

Givetvis finns det folk som även är där de är på grund av tankarbete. Jag skulle se mig själv som ett exempel på just detta, för även om jag till viss del drivs av egenintresse så är min situation knappast prekär. Jag skulle klara mig ganska bra i detta samhälle även om det fortgick. Men framgångsrika progressiva ideologier, som socialdemokratin, hbtq-rörelsen och feminismen, har sitt ursprung i att jävligt många personer personligen upplever effekterna av förtrycket i sin vardag, inte av att någon akademiker sitter inne och filosoferar och sedan lyckas övertyga folk. Därför måste vi acceptera motstånd som just motstånd och något värdefullt i sig istället för att ständigt avkräva att personerna som utövar det ska ha en större tanke eller ideologi bakom den. Egenintresset räcker gott nog.

En rörelse kan inte enbart bygga på idealism, det måste finnas egenintresse också.

Igår hade jag och min far en lång diskussion kring planka.nu. Min pappa ansåg att det inte alls var någon politiska aktivism av värde eftersom det hela bara grundade sig i egenintresse. Till saken hör att min pappa var väldigt politiskt engagerad i sin ungdom, och att han både då och nu är vänster.

Men min pappa växte upp på 70talet. Då var det enkelt att vara ung, ty det fanns mycket pengar i samhället, mycket jobb, en stark tillväxt och goda framtidsutsikter. Det var billigt att plugga och man fick plugga mycket längre än idag, och man slapp hela tiden bli inpräntad med budskapet att alla är kört, som vi blir idag.

Ungdomar idag har det inte lika enkelt. Vi har en hög arbetslöshet, det är dyrt att plugga, de få som har jobb har skitpissiga villkor och så vidare. De flesta här känner nog till läget ganska bra.

När min pappa var ung kunde han unna sig att vara idealist, att kämpa för det han ansåg rätt bortom sitt egenintresse. Men idag handlar det politiska engagemanget bland unga allt mer om deras egen situation och att förbättra den. Planka.nu är ett uttryck för detta. Jag erkänner absolut att det är av egenintresse man inte betalar sitt Sl-kort, för så är det ju. Folk som plankar gör det för att de inte har råd, eller i alla fall känner att de inte är intresserade av att prioritera det framför chips. Sen backas detta upp av ett bredare ideologiskt resonemang och ett allmänt avgiftsmotstånd men i grund och botten handlar det om att det saknas medel eller vilja för att betala.

Detta tycker många är fult. Man ska inte ägna sig åt aktivism och politik av egenintresse utan av godhet.

Men en rörelse kan i grund och botten aldrig någonsin få sin drivkraft från idealism. För att en rörelse ska få kraft så måste det finnas många personer som tjänar på den. Det är därför arbetsrörelsen har varit så framgångsrik; inte för att folk har varit snälla mot alla stackars arbetare, utan för att arbetarna har varit många och haft det jävligt uselt. De har tjänat på sin kamp.

Sedan finns det alltid teoretiker och idealister som personligen inte tjänar på det hela, men som håller med ändå. Och det är bra, men det är inte de som gör en rörelse uthållig. För idealisterna kan lämna en ideologi, men de som tjänar på den ideologin och vet om det gör inte det, de fortsätter kämpa.

Därför är det helt jävla omöjligt att bygga en politiska rörelse på bamseretorik, idéer om att man ska vara snäll mot de svaga. Förr eller senare vinner egenintresset och därför måste man vara jävligt tydlig med att förklara varför en viss ideologi är bäst för ett flertal, inte bara för dem som råkar drabbas av hemska sjukdomar eller annan nöd.

Jag erkänner att jag står där jag står politiskt för att det är vad jag tjänar på. Jag tjänar på att studiemedlet höjs, att man får plugga mer, att anställningarna blir säkrare och att slbiljetten blir billigare. Jag och en massa andra personer, framförallt unga. Sen har jag massa andra skäl till att jag står där jag står också, men i grund och botten handlar det om mitt egenintresse. Och det finns inget fult med det, företag och arbetsköpare agerar utifrån sina egenintressen varenda jävla dag, så varför skulle då inte jag göra det? Bara för att jag är vänster betyder inte det att jag är ointresserad av mig själv och vad jag tjänar på.

Och om alla gjorde så, om alla agerade upplyst efter vad som var bäst för dem, så skulle vi till slut ha ett samhälle som är bäst för flest. Men det kräver att folk vet vad de tjänar på, och därför måste vi börja förklara det. Förklara varför just personen som står framför oss skulle tjäna på vår idé, istället för att snacka en massa om att man ska vara snäll.