Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.
Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.
Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.
Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:
Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.
Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.
Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.
Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:
Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.
Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.
Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.
Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.
Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.
Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.
Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.
Systraskap: att försvara kvinnor mot sexism oavsett politisk färg, inte att hålla med dem.
Bland feminister talas det ofta om systraskap, och det är inte heller ovanligt att systraskapet efterlyses av feminister. ”Var finns det?”, kan de undra, och peka på när det blivit påhoppade och attackerade av andra feminister eller liknande. Istället för att hacka på till exempel Löwengrip för hens antifeminism ska vi uppmuntra hen för att hen är en ”stark kvinna” och det är också bra för feminismen. Höger- och vänsterfeminister ska samsas under systraskapets tak och kämpa tillsammans fast vi kämpar för helt olika saker och så vidare. Herregud.
Jag är som ni kanske vet engagerad i Uppsalas Tjejjour. Där finns en massa underbara kvinnor engagerade. Jag har ingen jävla aning om deras politiska ståndpunkter i övrigt, och det spelar inte heller någon roll, för den verksamhet vi driver handlar om att stötta tjejer som har problem, och där behövs alla. Jag är till och med okej med att de inte är feminister, om det nu skulle vara så. Samma gäller för tjejerna jag stöttar via jouren, om deras sympatier nu ligger åt höger så gör det inte deras problem mindre värda att hjälpa till med. På samma sätt skulle jag försvara Löwengrip från sexism vilken jävla dag som helst. Det var inte som att jag tyckte att hen förtjänade att bli våldtagen i Italien bara för att hen är borgare, det är givetvis lika jävla vidrigt vem som än drabbas av det. På samma sätt avskyr jag Lööf och hens politik, men jag blir ändå förbannad på människor som misskrediterar hen på grund av hennes kön.
Sexism är fel oavsett vem det drabbar. Hur vidrig jag än tycker att en kvinna är tycker jag inte hen förtjänar att bli våldtagen, sexuellt trakasserad, diskriminerad, får lägre lön eller bli utsatt för press och hets kring sitt utseende. Den politik jag förespråkar ska gälla för alla kvinnor: alla kvinnor ska ha rättvis lön, ingen kvinna ska bli våldtagen eller misshandlad, ingen kvinna ska bli utsatt för sexism. Det är inte bara de kvinnor som erkänner sig till de feministiska värden jag tycker är rimliga ska ska njuta frukterna av dessa framsteg, feminismen för mig är en kamp för alla kvinnor.
Detta betyder dock inte att alla kvinnors åsikter kring hur feminism borde drivas är lämpliga. Att alla kvinnor omfattas av målen är för mig inte samma sak som att alla kvinnor har rätt kring vad dessa mål är eller hur en borde ta sig dit. Jag har vissa idéer om hur detta ska gå till, idéer som skiljer sig mycket från andra feministers (och ickefeministers) idéer. I detta så blir alla kvinnor som motarbetar detta mina ideologiska fiender, även om jag samtidigt har ett intresse i att kämpa för även deras intressen.
Vidare så kan jag fortfarande avsky en kvinna som pesten, även om jag i praktiken också är för att hen ska ha samma rättigheter som män. Det är möjligt att ha en generellt åsikt kring rättvisa och hur samhället ska vara organiserat som omfattar alla och samtidigt tycka att enskilda individer är avskum, utan att för den sakens skull önska dem mindre av denna rättvisa.
Systraskap handlar om att bedriva kamp för alla kvinnor, försvara alla kvinnor mot patriarkalt förtryck. Inte om att tycka om alla kvinnor, tycka det alla kvinnor gör är fett eller dela alla kvinnors feministiska analys. För mig handlar systraskap inte om någon ryggdunkarklubb för kvinnor i allmänhet, utan om att se och motverka sexism var den än dyker upp, även om det råkar vara en ickefeministisk kvinna som råkar ut för den. Feminismen måste kämpa för alla kvinnor, men det är inte samma sak som att ta hänsyn till alla kvinnors åsikter om ens kamp.
Myten om den ursprungliga feminismen.
I ljuset av min Pm om kvinnors motstånd mot kvinnlig rösträtt så vill jag ta upp en grej som jag tycker är väldigt vanlig i feministisk debatt, nämligen idén om den ursprungliga feminismen. En vanlig kritik som dyker upp mot nutida feminism är att ”extremfeministerna” har alienerat det stora flertalet kvinnor från feminismen. När detta sägs får en lätt intrycket av att det en gång i tiden funnits en feminism som stötts av alla eller i alla fall en merpart av alla kvinnor, och att feminismen sedan ”förvandlats” till att endast omfatta en liten del av alla kvinnor. Personer som säger detta hänvisar ofta till tiden då kvinnlig rösträtt var den viktigaste frågan på den feministiska agendan, och menar att detta minsann var på tiden innan feminismen blev vad den är idag. En tid då feminismen omfattade alla kvinnor, och alla kvinnor kunde ställa sig bakom det.
På detta sätt var det emellertid inte alls, utan den kvinnlig rösträtten var en fråga som merparten av den kvinnlig befolkningen hyste ett väldigt lågt intresse för, och som dessutom stötte på motstånd från kvinnligt håll. Det var liksom inte så att det var en massa kvinnor som mobiliserade sig i denna fråga från första början, utan det var en kamp som till stor del sköttes av ett fåtal kvinnor. Vid tiden för rösträttens införande hade såklart ett visst stöd mobiliserats, men det var långt ifrån någon massrörelse bland samhällets alla kvinnor. Detta är spekulationer, men en kan absolut tänka sig att det var många som tyckte att kravet på rösträtt var hade lite att göra med deras egen verklighet.
Att rösträtten sedan har kommit att bli en politisk självklarhet betyder inte att den alltid har varit det. En måste förstå olika politiska förslag i den samhällskontext de kom, kvinnlig rösträtt uppfattades på tiden det begav sig som något ganska löjligt och extremt. Vissa verkar resonera som om det politiska klimatet var precis identiskt med hur det ser ut idag, förutom att sakfrågan kvinnlig rösträtt inte hade genomdrivits än. Så var det såklart inte. Synen på kvinnor och kvinnors roll i samhället var helt annorlunda. Även de som var för kvinnlig rösträtt menade att kvinnans plats var i hemmet och så vidare.
Feminismen har såklart alltid varit en diversifierad rörelse, precis som varje politisk rörelse som någonsin existerat. Det har aldrig funnits en feministisk agenda som alla kvinnor har kunnat ställa sig bakom. Det har alltid funnits de kvinnor som ställer sig bakom det mesta som skett i feminismens namn, men som inte vill gå längre, eller de som tycker att vissa feminister är för ”extrema” och såklart de som står längst ut. I takt med att feminismen gör framsteg så uppfattas positionerna som en gång var extremistiska som mer och mer naturliga, till slut som självklarheter. En sådan fråga är den kvinnliga rösträtten.
Jag skulle säga att denna idé är en slags ideologisk fantasi; drömmen om tillbakagången till den ”sanna” feminismen, den som alla kvinnor kunde ställa sig bakom. Det tas i resonemanget för självklart att detta har varit ett stadium i historien som vi nu har passerat. I själva verket har denna feminism aldrig funnits. De enda feministiska frågor som alla (eller nästan alla) kvinnor kan ställa sig bakom är saker och ting som redan har uppnåtts, och det verkar ju som en ganska meningslös rörelse.
När jag utformar mina åsikter så spelar det ingen roll hur stor del av kvinnorna som ställer sig bakom dem. Feminism för mig är en ideologi, inte någon slags sammanslagning av vad kvinnor generellt har för åsikter i olika frågor. Det är ett teoretiskt arbete att komma underfund med vad som ligger i det kvinnliga kollektivets intresse och hur en ska komma dit. Mitt svar på frågan är jämställdhet i samhällets alla sfärer. Jag är övertygad om att kvinnor som grupp kommer tjäna på jämställdhet, men detta betyder inte att alla nödvändigtvis ställer sig bakom de konkreta åtgärder som krävs för att nå dit, i alla fall inte till en början. Det är inte så konstigt att det är så, för idéer fungerar knappast på det viset att alla plötsligt slås av en tanke, utan det är något som utvecklas och sprids långsamt i takt med samhällets utveckling. Vissa idéer får såklart inget fotfäste alls, men att en idé är ovanlig är i sig ett uselt argument för att den skulle vara felaktig. Alla idéer har varit ovanliga en gång i tiden.
Men framförallt tycker jag att folk ska sluta dilla om någon slags ursprunglig feminism som minsann hade med alla kvinnor på tåget. En sådan har aldrig funnits, utan alla framsteg som har gjorts har först varit marginaliserade ståndpunkter som vunnit mer och mer mark på grund av idogt arbete från feminister som kämpat på även då merparten av alla kvinnor varit emot dem eller bara inte brytt sig. I framtiden kommer saker och ting som idag ses som extrema att vara ideologiskt allmängods. Detta är politisk utveckling. Men aldrig någonsin kommer det att finnas en enhetlig feminism som alla kvinnor ställer sig bakom.
Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.
Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.
Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.
Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.
Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.
Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.
Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.
På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.
Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.
Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.
All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.
Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.
Övertron till Diskussionen™.
Något väldigt frekvent förekommande idag är övertron till Diskussionen™ som alltings lösning och det rätta sättet att komma fram till åsikter. Det anses liksom fint och rätt att istället för att känna efter liksom väga olika åsikter och argument för eller emot varandra och sedan komma fram till det rätta, på rationell väg.
Detta är en inställning som innehåller en rad olika problem. Ett av dessa har jag snuddat vid redan innan, nämligen att vissa grupper har en ideologi som bättre stämmer överens med de idéer som råder i samhället i stort, och därmed får ett övertag i alla diskussioner, vilket i princip omöjliggör att ha en diskussion på lika villkor. Detta kallas att ha en hegemonisk position, vilket i korthet kan beskrivas som att ens sätt att se på världen är det som tas för självklart, medan folk som företräder andra perspektiv direkt blir ifrågasatta. Idag kan en säga att individualismen och kapitalismen är ideal som innehar hegemoniska positioner. De tas för självklara som grundförutsättningar och politiska förändringar ska ske inom dess ramar. Den som företräder andra idéer ses som löjlig, tokig eller i värsta fall farlig.
Ett annat problem är att rationalitet också är ett värde som konstrueras socialt. Vad som är rationellt, alltså ett korrekt sätt att tänka på, har genom historien formats av människor i enormt privilegierade positioner. Det finns ju knappt en filosof (som fått inflytande) som inte är både man och vit. Det faktum att dessa personer utformat vad vi ser som rationellt gör såklart att rationaliteten är formad efter deras världsbild. Mannen har här en hegemonisk position, som gör att det manliga tas för det mänskliga. Det manliga perspektivet anses allmänmänskligt, medan kvinnliga perspektiv är ett specialfall, trots att det omfattar halva mänskligheten!
Ett tredje problem är idén om att en skulle kunna nå någon slags objektiv kunskap om ur världen är förskaffad utan att tolka den ideologiskt, för att sedan utifrån denna ”rena” information forma sig en ideologisk uppfattning. Alltså att det skulle vara möjligt att objektivt väga för- och nackdelar med olika ideologiers tillvägagångssätt emot varandra, utan att på förhand ha några slags värderingar kring vad en vill uppnå med samhället eller några slags ramar att tolka information genom.
För det första är det inte möjligt för en enskild person att tillgodogöra sig så mycket information. För det andra så tolkar en alltid information en får på olika sätt. Dels så drar olika människor olika slutsatser om vad som ligger bakom olika fenomen. Även om vetenskapen givetvis kan hjälpa oss på traven i detta så kan den aldrig undersöka precis alla faktorer som skulle kunna ligga bakom något. Det kommer alltid att finnas utrymme för alternativa förklaringsmodeller, och sådana kommer också att dyka upp på politiskt känsliga områden.
Vidare så är vilka orsakssamband som undersöks, vilken vetenskap som bedrivs och så vidare i sig politiska eller i alla fall ideologiskt präglade beslut. Det handlar ju om vilka problem vi tycker att det är viktigt att lösa i samhället, och det beror ju på vilka grupper som anses viktiga och vilka problem som över huvud taget identifierats.
Ingen vetenskapsperson har förmågan att vara fullständigt objektiv utan drar alltid med sina egna och samhällets värderingar i problemformulering, slutsatser och så vidare. Drömmen om den objektiva och ickeideologiska vetenskapen är naiv och leder endast till att den rådande samhällsideologin präglar vetenskapen, eftersom det är det som händer om en inte problematiserar sin egen ideologiska uppfattning. Vidare så tenderar människor att ha lättare att ta till sig information som fungerar bättre ihop med deras världsbild, och vara mer kritiska mot sådan som säger emot den. Kvinnor är till exempel mer benägna att se och förstå kvinnoförryck, eftersom vi utsätts för det.
Vi har också en tendens att tolka information olika rent värdemässigt, det vill säga att vi tycker att olika fenomen är bra eller dåliga. Vissa tolkar kanske det faktum att kvinnor har betydligt mindre ekonomisk frihet än män på ett annat sätt än vad jag gör. En kanske ser det som ett ickeproblem, medan jag ser det som ett problem. Hur vi tenderar att se på detta har mycket att göra med våra erfarenheter. Det ligger också i vårt intresse att vilja bekämpa detta (detta ligger även i vissa mäns intresse, men inte så samma utsträckning). Få tycker nog att löneskillnader är bra, men olika människor prioriterar frågan olika högt beroende på erfarenheter.
Vad jag vill komma fram till med allt detta är att det inte går att på ett objektivt sätt mäta olika ideologier emot varandra, utan att vår tolkning av de olika ideologierna alltid beror på vår tolkning av världen, som i sin tur beror på vår position i den. Anledningen till att kvinnor oftare är feminister än män är inte att vi är mindre (eller mer) rationella utan att vi har en helt annan beröringspunkt till fenomenet kvinnoförtryck och patriarkatet. Detta är en av en mängd olika faktorer som formar vilka vi är, och därmed också vår världsbild och våra värderingar. Förnuftet kan i allt detta inte stå fritt och söka sanning om världen som den är, oberoende av vår position i den. Denna uppfattning är inget annat än en absurd övertro till förnuftet.
Man behöver inte vara antidemokrat för att vara kommunist.
Sedan frisläppandet av Schibbye och Persson så har det varit lite inne bland borgerligheten att säga att de är ”emot demokrati”. Jag fattar verkligen inte detta. Person och Schibbye är uttalade kommunister om jag förstått det, men att vara kommunist är absolut inte att vara emot demokrati. Den som är någorlunda inläst på kommunismen som politisk idé vet om detta. Alltså, det räcker med att man har varit i kontakt med typ en enda nutida kommunistisk filosof för att känna till detta.
En kan såklart vara emot den politiska ideologin kommunism, typ säga att ”det är en fin tanke men fungerar ej i praktiken” eller liknande populistisk smörja men att hävda att någon är emot demokrati för att hen bekänner sig till en politisk ideologi som handlar om att omkullkasta kapitalismens produktionsförhållanden och ägandeformer är tyvärr inget annat än efterblivet, populistiskt och djupt okunnigt.
Egenintresset räcker gott nog.
Väldigt väldigt ofta när man diskuterar upplopp, plankning, ockupationer och andra typer av civil olydnad så stöter man på argumentet att de som sysslar med detta egentligen inte har någon politiska agenda eller övertygelse utan bara vill bråka alternativt förbättra sin personliga situation. Detta hörde jag bland annat om upploppen som pågick i England i samband med att avgifterna för universitetsstudier höjdes.
Men ärligt talat: vem bryr sig om skälen för en motståndshandling är ideologisk eller bara baserar sig på en vilja att se världen brinna. Faktum kvarstår att människor som är tillfredsställda med sin livssituation och inte känner ilska inför samhället inte går ut och riskerar liv, lem och rent polisregister för att slå sönder skit. Jag skulle troligen inte göra det själv, jag har på tok för mycket att förlora på sådana tilltag i min nuvarande livssituation. Jag känner visserligen ett hat mot samhället, men jag känner mig inte personligen sviken eller chanslös och därför skulle jag inte heller rikta min vrede så.
Det faller sig naturligt att den som inte har samma bildning (vilket ju också är en klassfråga) inte heller har samma kapacitet att formulera sin vrede ideologiskt. Det tar sig istället uttryck i en akut ilska över sin personliga situation, och ett krav efter förändring. Att kräva att dessa personer ska sätta sig in i någon slags politisk ideologi innan de går ut och kräver sin rätt är bara världsfrånvänt. Ska bara den som engagerar sig politiskt kunna ställa krav på sin egen situation? Ett sådant förhållningssätt leder oundvikligen till ett passiviserande av arbetarklassen och prekariatet. Inte för att de är mindre kapabla till att förstå, men för att de för det mesta har mindre tid och resurser att kunna sätta sig in. Speciellt i ett samhälle där skolan bli mer och mer segregerad och folkbildningstanken försvinner mer och mer. I ett samhälle där många inte lär sig läsa ordentligt så kan man givetvis inte ställa den typen va krav på upplysningsgraden hos de som protesterar.
Jag skiter ärligt talat i vad för politisk analys som ligger bakom motståndshandlingarna mot auktoriteter, det viktiga är nämligen just att visa motstånd. Att visa att man är en kraft att räkna med, för makten att vara rädd för. Om man aldrig visar detta så kommer det aldrig att finnas någon politisk vilja att förändra dessa personers situation. Det fungerar ju i regel så att makten behåller sin makt om den inte ifrågasätts och utmanas, man vore ju korkad om man gjorde annorlunda. Människor i regel drivs inte av starka ideologiska övertygelser utan av egenintresse, som man sedan formar ideologier kring för att berättiga.
Allting börjar med att lokalisera de problem men själv upplever i sitt liv. Om man sedan förstår att skulden för dessa inte ligger hos en själv, utan i samhället, och protesterar mot det så har man tagit första steget för en politisk förändring. Man behöver inte ha någon färdig handlingsplan eller ens en fullständig problembeskrivning, det som krävs är att man kan säga: detta ser jag, och jag kräver förändring. Utifrån detta kan man sedan bygga ideologi, men det måste ändå vara sprunget ur en direkt verklighet.
Givetvis finns det folk som även är där de är på grund av tankarbete. Jag skulle se mig själv som ett exempel på just detta, för även om jag till viss del drivs av egenintresse så är min situation knappast prekär. Jag skulle klara mig ganska bra i detta samhälle även om det fortgick. Men framgångsrika progressiva ideologier, som socialdemokratin, hbtq-rörelsen och feminismen, har sitt ursprung i att jävligt många personer personligen upplever effekterna av förtrycket i sin vardag, inte av att någon akademiker sitter inne och filosoferar och sedan lyckas övertyga folk. Därför måste vi acceptera motstånd som just motstånd och något värdefullt i sig istället för att ständigt avkräva att personerna som utövar det ska ha en större tanke eller ideologi bakom den. Egenintresset räcker gott nog.
Därför kan vi aldrig någonsin acceptera hatiska ideologier för att deras företrädare är rumsrena.
Fick en väldigt rimlig (och väntad) invändning emot resonemanget jag presenterar i den här texten:
Ditt resonemang har en stor nackdel.. Man skulle kunna resonera exakt likadant om man var rasist och tycker att man är i underläge mot invandrare, typ ”de tar alla jobben och jag som är arbetslös”. Att detta inte är snt spelar dåmingen roll eftersom rasisten upplever detvså på samma sätt som du upplever klass-samhället.
Ja, så är det. Och just därför tycker jag att det fokus som hamnat på just vänsterns hat är orimligt. Det är nämligen inte hatet man bör vända sig emot, utan tankesättet som hatet syftar till att uttrycka. Jag skulle inte kritisera en nationalist (som ju är rasisternas ideologi) för att hen uttrycker sig för starkt emot invandrare eller mångkultur eller vad det nu rör sig om, däremot motsätter jag mig själva iden hatet grundar sig på.
Men om man nu tror att invandring eller mångkultur är grunden till all, eller åtminstone en betydande del, av alla problem i samhället, gör man inte då rätt i att hata? Det förefaller mig fullständigt orimligt att vara övertygad om att man har hittat lösningen på samhällsproblemen och inte vara extrem i sina uttryck kring det. Det skulle vara väldigt oansvarigt, anser jag.
Nationalism är fel av en massa olika skäl. Det finns mycket att säga om nationalismens grundläggande ideologi; tanken om att det som enar samhället är den gemensamma ”kulturen” i form av traditioner, religion och seder. Tanken om att det inte skulle kunna existera olika kulturer parallellt med varandra, inom samma samhälle och så vidare. Allt detta förefaller i mina ögon fullständigt orimligt och det är något som jag tycker att man ska argumentera och kämpa emot. Det är helt enkelt inte en vettig ideologi.
Vad jag däremot tycker vore orimligt vore att säga: ”visst, var du nationalist men låt det inte gå över i att hata invandrare/invandringsvänliga” utan att göra någon djupare ideologikritik. Liksom bara nöja sig med att folk tycker som de gör, så länge de gör det inom vissa ramar. Problemet, som jag ser det, ligger ju i själva ideologin. Nationalism är en problematisk ideologi, oavsett om den tar sig uttryck i att heila på något torg eller att stå och debattera rumsrent i riksdagen. Denna inställning, att man får tycka vad man vill så länge man inte visar något öppet hat, är enligt mig djupt problematisk. Den lägger fokuset på ordval och metoder istället för faktiskt åsikter.
Jag tror aldrig vi kommer komma någonstans genom att acceptera nationalismen som ideologi men förkasta vissa uttryck för den. Om en accepterade nationalismen i form av till exempel Sd blir större så kommer även de uttryck vi förkastar att växa sig starkare. Det är därför vi aldrig någonsin kan stanna vid att acceptera hatiska och felaktiga ideologier bara för att deras företrädare är rumsrena, och av samma skäl ska vi inte heller förkasta ideologier för att deras företrädare använder fula ord eller gör piñatas.
Tillväxtkritik.
Jag twittrade lite angående det här att det råder närmast politisk konsensus kring att alla jobb behövs. Jobb är idag någon slags politisk överideologi, där det tas för allmän lag att det är bra med jobb. Villkoren för dessa jobb ifrågasätts från vänsterhåll, men desto ovanligare är det att man talar om nödvändigheten i vad som produceras på dessa jobb. Jag tänker att oavsett hur trygga anställningarna är och hur bra villkoren är så finns det gott om jobb som inte behövs, detta för att det på dessa jobb produceras saker som inte behövs. Ibland, eller ganska ofta, blir det rentav destruktivt, som produktion av saker som håller låg kvalitet och inte skänker särskilt mycket mervärde till någon människas liv utan mest bara används för att konsumera för sakens skull eller visa status. Jag ser inte dessa produkter som nödvändiga.
De kan säkert vara nödvändiga för en speciell person, för att uppfylla ett artificiellt behov, i en given social kontext, såsom vårt samhälle idag där konsumtion används för positionering och dessutom som ett fritidsnöje. Däremot skänker dessa produkter inget mervärde till samhället i stort. Det finns inget samhälleligt behov av leksaker från McDonalds, detta behov skapades av McDonalds. Jag kan å det bestämdaste hävda att ingens liv har berikats i någon väsentlig mening av detta. Ja, någon kan väl säga emot och tycka att ”vem är du att säga vilka produkter som behövs och inte” men jag vänder mig emot sådan relativism. Vissa produkter är helt enkelt inte nödvändiga. Ingen hade märkt om de inte var där.
Att det produceras saker som inte behövs bevisas med den omfattande reklam vi utsätts för i våra liv. Är det någon som tror att vi hade konsumerat så mycket som vi gör om vi inte utsattes för reklam? Skulle inte tro det. Reklamen befäster samhällsnormen som går ut på att befästa sin person och sitt värde medelst konsumtion. Reklamen skapar behov. Därför är även reklam, i stort, ett onödigt arbete. Det finns undantag, som reklam med syftet att föra fram viktiga budskap.
Att det finns en så omfattande produktion av produkter som inte behövs annat än för att uppfylla det socialt konstruerade behovet vi har av att visa vilka vi är genom konsumtion är negativt i min mening. Inte bara för att jag tror att det gör oss olyckliga som människor då vi klär våra kroppar och personligheter i varumärken och låter dem definiera oss, det har också en väldigt markant effekt på miljön som inte riktigt går att diskutera bort. Konsumtionssamhället är helt enkelt en av de största orsakerna till den globala uppvärmningen. Vi köper så otroligt mycket saker, saker som läggs på hög, aldrig används och sedan kanske slängs med prislappen fortfarande kvar. Saker som vi fyller våra hem med, fyller våra liv med när vi spenderar tid på dem i dubbel bemärkelse; när vi väljer ut dem och köper dem och när vi arbetar för att få ihop pengar till dem. Det är även någon stackars människa som spenderar tid på att producera dessa ting.
När man säger detta så säger folk: ”men tillväxten då?” och detta är en rimlig invändning ty hela vårt ekonomiska system idag bygger på att människor producerar till stor del onödiga saker som andra människor producerar andra saker för att kunna köpa. Detta måste göras för det är det som får ekonomin, och alltså också samhället och världen, att gå runt.Vi har ett system som bygger på en ständig tillväxt, på ständig produktion och konsumtion av varor. Människor jobbar för att kunna köpa dessa varor, varor som man ofta kan anta egentligen inte skänker deras liv någon djupare mening. Hela vårt samhälle bygger på detta.
Jag är inte nationalekonom, jag vet fan inte ett jota om hur man kan organisera samhällen varken inom eller utanför tillväxt, men jag kan bara inte förstå hur man kan se detta och tycka det är ett rimligt samhällsbygge. Vi lever i ett system där vi antingen har tillväxt, vilket skadar planeten, eller ekonomisk kris, vilket sliter sönder samhällen och skadar människor. Och idag kan man till och med läsa i nyheterna att ekonomin förbättras, att den går uppåt, och detta utan att fler människor ens får jobb eller får det bättre. Vad ska ekonomisk framgång vara till för om den inte gör det bättre för människor? Alltså inte för ett gäng aktiespekulanter och företagsägare, utan för människor i stort. Varför är det ett politiskt mål med tillväxt om den inte tycks lösa de problem vi har?
Det måste skapas en debatt om tillväxt. Eller ja, den finns egentligen redan på en massa olika håll. Det som behövs är att tillväxtideologins klor kring det politiska samtalet bryts. Att man vågar ifrågasätta inte bara arbetets villkor, utan även vad arbetet faktiskt ska vara bra för. Behöver vi dessa saker som produceras, skänker de något mervärde eller är deras enda funktion att ingå som bytesvara i en transaktion av pengar, som vi behöver för att rådande system ska fortsätta snurra? Och i så fall, finns det inga andra, bättre sätt för oss att organisera vårt samhälle på? Något som inte innefattar att människor ska sitta en massa tid på jobb de hatar, för att producera och marknadsföra onödiga saker som sliter på miljön, för att sedan kunna ta sin lön och köpa saker de inte behöver för? Jag tycker att det låter som en rimlig målsättning att utforma ett sådant alternativ.
Nyliberalismens död.
Den här texten av Göran Greider är underbar. Den handlar om nyliberalismens död.
Jag måste säga att trots att mycket ser hopplöst ut så tror jag ändå på en förändring inom ganska snar framtid. Ett uppsving för strukturalism och vänstertankar. En nedgång för individualism och ohämmad kapitalism.
Framförallt tror jag att nyckeln ligger i ett omdefinierande av människan som varelse. Som Greider tar upp så har man under lång tid påstått att girighet skulle vara en positiv och naturlig mänsklig egenskap. Jag måste säga att det går stick i stäv med min egen uppfattning om människor: generellt tror jag att människor mår bra av att ge och dela med sig. Det är ju klart att för mycket självuppoffrande aldrig är bra, men inte egoism i för hög utsträckning heller. Det är även min fasta ståndpunkt att människor är kollektivistiska varelser; vi mår bra av att omge oss med andra och ta hand om varandra.
Det är sorgligt med ett samhälle där människor tvingas in i individualism och egoism på grund av det samhällsideal som råder. Överklassen har allt att vinna på att organisering, omhändertagande och empati ses som någonting fult.
Jag tänker att om man börjar prata mer om människans natur och diskuterar vilka idéer om människan som ligger till grund för den nyliberala politiska trend som gått så kommer man kunna återta en stor del av det ideologiska utrymmet. Ett stort problem med vänstern är att de idéer man har om praktisk politik helt enkelt inte stämmer överens med väljarnas syn på sig själva. Man är helt enkelt inte bekväm med att erkänna svaghet eller samhällsstrukturer.
Kommentarer.