Etikett: människan

En början på något.

Tittade runt lite bland utkasten på datorn och hittade denna, om det här med manshat. Säg gärna vad ni tycker.

Livet i det här samhället är, i bästa fall, en ändlös strävan att nå människan inne i mannen. Kvinnor försöker på alla vis nå denna människa. De ingår relationer med män, de pratar om känslor med män, de ber män förklara hur de tycker och tänker och känner.

Att vara kvinna i det här samhället är att vara dömd till det sisyfosarbete det innebär att försöka nå människan inne i mannen. Kvinnor lär sig att längta efter män, att ständigt söka sig till män, i hopp om att kunna komma i kontakt med människan där inne. Den mytomspunna människan, den som bara den skickligaste av kvinnor kan nå. Vi lär oss att vi måste vara perfekta kvinnor för att kunna nå människan i mannen. Vi lär oss att själva spela med i mannens spel, själva ta på oss en patriarkal mask och göra oss till kvinnor, för att nå människan.

Det sägs till oss manshatare att vi ska sluta fokusera på masken, det finns ju en människan därunder, men så länge masken täcker över denna människa så kan vi inte nå den. Vi kan inte ensamma stå för mänsklighetens humanism, det vore att göra våld på oss själva, att acceptera förtrycket för att det inte är det som är mannens egentliga essens. Vi kan inte se män som människor innan de kastat sina patriarkala masker och framträder som sådana.

Det vi måste inse är; det finns ingenting där. Det finns ingen människa inne i mannen så länge han envisas med att vara man, ty en kan inte samtidigt göra anspråk på att vara man, en patriarkal förtryckare som har makt över ickemän, och en människa. Det enda sättet en man kan bli en människa är att sluta vara man.

Men mannen kommer inte på eget bevåg sluta vara man, och det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen. Att sparka sönder hans ruttna ansikte bara för att upptäcka att det är en mask. En patriarkal mask. På samma sätt måste vi krossa våra egna masker, ta av oss dem och kasta dem i marken, stampa på dem, för att kunna träda ur dem, för att kunna mötas som människor.

Men för att kunna krossa den patriarkala masken, för att kunna mötas som människor, så måste vi först mötas som män och kvinnor. Men inte som män och kvinnor i kärlek, utan som män och kvinnor i hat. Vi måste mötas som män och kvinnor på ett slagfält. Vi måste krossa männen som män, som fiender innan vi kan acceptera dem som våra vänner, som människor. Manligheten, mannen, måste krossas, för att människan ska kunna framträda.

Det hat vi känner mot män, mot manligheten, springer ur en kärlek till människan. Hatet kommer ur en längtan att kunna mötas som människor, ur en längtan att krossa den patriarkala masken, befria människan bakom mannen från sitt ruttna manliga ansikte.

Dualism.

I dagens samhälle har vi ett så otroligt ansträngt förhållande till kroppslighet. Inte bara när det kommer till mat och träning utan i största allmänhet. Många ser det som en olycklig omständighet att vi måste leva i en kropp, ett livets gissel som man helst ska frigöra sig från. Och det är just denna tanke, att vi ”lever i en kropp” som är så konstig. Det är en gammal tanke inom filosofin som kallas kropp-själ-dualism. Iden om att kroppen och själen är två från varandra fristående substanser där själen ska och bör stå över kroppen. Kroppen är själens redskap och själen har till uppgift att styra över kroppen, att tukta den och forma den efter sina egna behov och ideal. Tyvärr måste kroppen hållas vid liv, annars dör vi ju.

Vi lever i ett extremt kroppsfixerat samhälle, samtidigt är vi längre bort från våra kroppar än vi någonsin varit. Vi ser kroppen som ett verktyg, vår (själens) egendom, inte som vad den faktiskt är; en del av oss. Eller snarare, den är oss. Vi är inget mer än kropp. Våra sinnen, vårt psyke, våra tankar, allt det pågår i kroppen, i våra hjärnor. Allt det är elektriska laddningar som strömmar inom oss. Visst kan man tro på någon slags odödlig livsande, en själ, men att våra psyken och våra kroppar är sammanbundna finns det inte mycket tvivel om. Dualismen är en gammal ide som vetenskapen övergett för länge sedan, ändå kommer den ständigt åter i vårt sätt att resonera kring vårt varande. Ändå hör man ständigt dessa idéer om att våra sinnen och våra tankar ska ställa sig över våra kroppar. Vi ska ständigt tygla våra köttsliga lustar som anses djuriska till förmån för att bejaka någon slags ”själ”.

Men om kroppen och psyket vore åtskilda, hur kommer det sig då att även våra hjärnor blir trötta av för lite sömn eller mat? Att även vår tankeförmåga är utmattad efter en heldag fysiskt arbete? Hur kommer det sig att vi mår så otroligt bra av beröring från någon vi tycker om eller att vi mår bra när vi tränat?

Man kan önska bittert att kroppen och själen vore åtskilda, att vi kunde leva endast i våra sinnen och bara kunna uppleva direkt utan att vara beroende av denna kropp. Men det är inte en möjlighet, för vi är våra kroppar. Kanske har vi en odödlig själ som får leva i frihet från kroppens fängelse när vi dör, men det är i alla fall inte en hypotes jag har lust att pröva innan det är dags. Tills döden är vi tvungna att leva i våra kroppar, hur mycket man än tror på en odödlig själ.

Jag tror att det är denna kropp-själ-dualism som ligger bakom många av de problem människor har med kroppslighet idag. Vi ser våra kroppar inte som en del av oss själv, som ska vårdas och älskas och som vi kan känna av, utan som något externt, något i grunden skilt från vad som är oss. Att lyckas ställa sig över kroppens signaler anses hedervärt, som en seger för den mycket finare och renare psyket. Vi får lära oss att vi, för att gå ner i vikt, ska härda ut, härda igenom hungern. Vi uppmanas ständigt till att inte lyssna på kroppens signaler utan tvärtom ställa oss över dem för att forma kroppen till en för psyket tillfredsställande form.

Dessa tankar har även jag gått i år ut och år in tills jag insåg att jag är min kropp, att mitt mående beror på min kropp och att jag måste ta hand om den. Jag insåg att för att mitt psyke ska kunna utvecklas i den riktning jag vill så måste även kroppen följa med, jag kan inte lämna den bakom mig utan jag måste ta den med mig. Eller tja, inte ta den med mig som i att mitt psyke släpar med sin kroppen, utan som i att jag, en människa som är en kropp, inte kan försumma min fysiska hälsa om jag ska nå välmående.

Vi måste överge dualismen och hamra in i våra högst kroppsliga hjärnor att våra kroppar och våra psyken är ett och att det ena inte kan finnas utan det andra. Att jaget inte äger kroppen utan att jaget är kroppen. Vi måste acceptera vår kroppslighet och sluta se den som något fult.

Ofta talas det om att kroppen måste ses som något som är till för en själv och inte för någon annan. Men jag tycker att vi måste dra det längre, vi måste sluta se kroppen som något som är till för oss själva utan istället som något som är oss själva. Om vi inte slutar se våra kroppar som något som ska användas för att uppnå något högre så kommer en sund inställning till kroppen att förbli omöjlig. Människan är en fysisk varelse och inga vetenskapliga framsteg kan förändra det.

Nyliberalismens död.

Den här texten av Göran Greider är underbar. Den handlar om nyliberalismens död.

Jag måste säga att trots att mycket ser hopplöst ut så tror jag ändå på en förändring inom ganska snar framtid. Ett uppsving för strukturalism och vänstertankar. En nedgång för individualism och ohämmad kapitalism.

Framförallt tror jag att nyckeln ligger i ett omdefinierande av människan som varelse. Som Greider tar upp så har man under lång tid påstått att girighet skulle vara en positiv och naturlig mänsklig egenskap. Jag måste säga att det går stick i stäv med min egen uppfattning om människor: generellt tror jag att människor mår bra av att ge och dela med sig. Det är ju klart att för mycket självuppoffrande aldrig är bra, men inte egoism i för hög utsträckning heller. Det är även min fasta ståndpunkt att människor är kollektivistiska varelser; vi mår bra av att omge oss med andra och ta hand om varandra.

Det är sorgligt med ett samhälle där människor tvingas in i individualism och egoism på grund av det samhällsideal som råder. Överklassen har allt att vinna på att organisering, omhändertagande och empati ses som någonting fult.

Jag tänker att om man börjar prata mer om människans natur och diskuterar vilka idéer om människan som ligger till grund för den nyliberala politiska trend som gått så kommer man kunna återta en stor del av det ideologiska utrymmet. Ett stort problem med vänstern är att de idéer man har om praktisk politik helt enkelt inte stämmer överens med väljarnas syn på sig själva. Man är helt enkelt inte bekväm med att erkänna svaghet eller samhällsstrukturer.

En fråga om språk.

Håller nu på att skriva feministskolan och kom på en grej medan jag satt där och skrev, när man talar om hela mänskligheten och använder begreppet ”människan” så titulerar man ju ”människan” som hon. Till exempel ”det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka abstrakt”. Såhär skriver i alla fall jag spontant och det var en glad överraskning i ett annars väldigt mansdominerat språk.

Eller är det så att jag har fel och att man inte alls brukar säga så i regel? Jag tycker i alla fall att det låter rätt. Observera att jag nu talar om vad gängse norm är, och inte hur man önskar att det vore.