En grej som är så jävla tröttsam är brudar som måste skryta om hur många killkompisar de har och hur tighta de är med dem och hur kul de har och hur mycket de kan kommunicera på samma nivå.
Man ba: du är över tio år gammal, du borde ha kommit ifrån uppfattningen att kön är en avgörande grej i vänskapsrelationer.
jag kan till och med tycka det är irriterande att man kallar det killkompisar. är de inte kompisar som alla andra?
Ja, det med. Fy.
(blondinbellas inlägg om san diego-resan är det senaste exemplet i raden)
”Asså, man kan ju inte vara kompis med tjejer. De bara snackar skit hela tiden.” Sagt av för många tjejer. Ibland undrar man.
Det är dessutom jäkligt svårt att vara kompis med killar som är jätte sjysta för det där (ni vet vad jag menar) kommer nästan alltid emellan. Men det kanske bara är jag. Ska man vara på samma nivå känns det ofta som om man måste bete sig som en kille och om man nu inte känner sig som en kille ska man ju inte behöva göra sig till.
För övrigt kan skryt vara riktigt obehagligt, särskilt när det kommer från fel källa.
Jag har aldrig känt att något har kommit emellan eller att jag har behövt vara annorlunda för att umgås med killar. Jag har dock förstått att jag är ganska ensam om det, och att det kanske ligger en prestige i att ha killkompisar som bara är just vänner, och att det kanske är det som är grejen.
Jag har själv aldrig haft problem med att umgås med killkompisar p.g.a. vad jag antar är sex eller känslor för personen. Visst har det funnits killkompisar jag haft sex med & det har senare blivit strul, men då har det berott på att DE inte kunnat hantera det &/eller fått känslor för mig som inte är besvarade (jag kan ha sex utan känslor, även om jag tycker att sex med känslor är bättre, så är sex utan känslor fortfarande jävligt skönt för mig). Så jag tror absolut inte att du är ensam om det problemet, men för egen del är det inget jag känner igen mig i. Jag har inte haft några problem med killkompisar för att JAG blivit kär/attraherad eller för att vi haft sex.
Det kan vara så att det är jag som är ett ufo, många av mina tjejkompisar kan ha ”killkompisar” utan att problem uppstår, själv så har jag bara två nära vänner av det manliga könet. Och det är nog någon form av rekord.
Candy: Klart man kan ha sex utan känslor och precis som dig har jag upplevt att killarna har svårare att acceptera att det inte är mer än så. Egentligen spelar det ingen roll vem som blir kär i vem, man gör bäst i att ha sex med sina kompisar. (Jag brukar ju inte ha sex eller hångla med tjejkompisar även om de är snygga och jag inte skiljer mellan könet något nämnvärt.)
Haha, eller hur. Precis som Lovisa tycker jag också att varför kallar man det egentligen för killkompisar? Eller ens tjejkompisar? Jag kan själv falla in i den fällan ibland, men jag är i alla fall medveten om det & tycker att det är onödigt. Ärligt talat, vad spelar det för roll hur många ”killkompisar” jag har?
Hahaha så jävla sant, åååååh som jag stör mig!
Det blir ju så sjukt tråkiga kommentarer av mig men ändå: AMEN! Att killkompisar är så himla schyssta och mycket lugnare att vara med än tjejer, jag har så himla många killkompisar men jag kan nästan inte bli kompis med tjejer, jag hatar tjejer, vi är så falska och yadayada. Det har jag hört alldeles för många gånger. Oftast av tjejer som i alla fall utåt sett verkar ha en massa kompisar av båda könen. Och när de sitter och outar sig på det viset är det ju till MIG de gör det till, och jag är ju en tjej och att öppna sig för mig är ju en vänskapsgest och då litar de ändå på mig så mycket, trots att jag är en tjej, att de kan säga allt det här.
Blöh. Och ja, allt det du skriver om i inlägget också.
Herregud, har du träffa folk som gör så (dvs betraktar det som en ”tjänst” från dem till dig att de anförtror sig trots att du har ”fel” kön)? Det är ju fruktansvärt!