Etikett: vänner

Män som sviker.

En intressant grej på temat snubbar i allmänhet men snubbvänner i synnerhet är vilken oerhörd brist på ryggrad de ofta har. Jag tror seriöst aldrig att jag varit med om att en manlig vän till mig försvarat mig när jag blivit utsatt. När det kommer till manliga partners har det hänt men inte alls i den utsträckningen en skulle önska.

Detta är lustigt med tanke på vilken oerhört stor grej snubbar gör av att ”ställa upp” för sina vänner och så vidare. Vet ej om detta bara gäller deras manliga vänner eller om de är lika patetiska och fega när det kommer till dem också. Jag har fått intrycket att det är så.

Det är inte alltid att kvinnliga vänner ställt upp heller, men de som stått mig nära har i princip alltid gjort det. Om inte annat så har jag kunnat räkna med deras stöd efteråt, något som inte varit fallet med män. När det kommer till manliga vänner har även de som jag räknat till mina närmaste svikit. Jag har inte kunnat räkna med något stöd från det hållet, varken öppet i en pågående konflikt eller emotionellt när jag vill prata om saker och ting.

Mer om tjejer som umgås med killar.

Kvinnor som pratar om kvinnlig konkurrens och att det är så mycket jobbigare att umgås med tjejer än killar på grund av allt skitsnack är fan alltid de som själva är värst. När jag funderar lite på det så har samtlig kvinnor jag träffat som varit så varit otroligt duktiga på att själv gå bakom ryggen och baktala andra kvinnor. Däremot brukar de ha en extremt förlåtande attityd mot precis alla män i sin närhet.

Tanja Suhinina skrev något intressant apropå detta:

Det som kom fram […] var att snygga tjejer kan lätt få bilden av att killar är enklare att umgås med än tjejer. Varför? Jo, för att vänskap och umgänge är svårt, det kräver ansträngning. Man ska hålla löften, vara trevlig, ställa upp. Som snygg tjej kan man få saftig rabatt på det när man umgås med killar. Man kan häva ur sig saker, glömma tider, strunta i löften – och komma undan med det. Umgås man med tjejer har man inte samma makt över dem och måste anstränga sig och vara hygglig.

Nu gillar jag i och för sin inte konceptet ”kvinnors sexuella makt” men jag tror det ligger väldigt mycket i detta. Kvinnor som är väldigt attraktiva har såklart allt att tjäna på att hänga mycket med heterosexuella män eftersom de kommer ha överseende med det mesta så länge de har hopp om att få ligga, om nu ens det behövs. Dessutom tror jag alltid att man tenderar att ah mer överseende med personer som man inte konkurrerar med på något vis. Om vi utgår från att dessa personer följer sina könsroller, vilket de oftast gör, så har en man och en kvinna knappt några områden där de behöver känna att de konkurrerar om samma saker.

Däremot tror jag att även attraktiva män åtnjuter samma fördel i kvinnligt sällskap. Jag har flera gånger sett det med egna ögon, att snygga killar förlåts både det ena och det andra av kvinnorna i deras omgivning. Ändå ser jag inte dessa män tala om att kvinnligt sällskap är så mycket bättre.

Jag tror alltså att det finns andra faktorer med i spelet också. Män kan mycket väl dra fördelar ur sitt umgänge med kvinnor men de har inget behov av att alltid skryta om att de har så mycket kvinnliga vänner. Vad beror det på? Mitt svar är att det fortfarande är mer statusfyllt att ha manliga vänner för en kvinna än tvärtom. Men jag tror absolut Suhinina har helt rätt i att det ställs mycket mindre krav på attraktiva kvinnor som hänger med killar än i deras vänskaper med andra kvinnor, och då upplever man det såklart som jobbigt när någon plötsligt kommer och tycker att man inte kan bete sig hur som helst.

Bara vara vänner.

Jag har lyckligtvis aldrig blivit utsatt för det själv men detta med att ”bara vara vänner” är ju något som folk ofta drar till med när de inte vill ha en fortstat sex- eller kärleksrelation. För att slippa smärtsamma och bråkiga uppbrott så skiljs man åt som ”vänner”, bara det att denna vänskap aldrig tas i bruk i form av till exempel fysiska möten. Det bara rinner ut i sanden, men givetvis på ett planerat sätt.

Visst kan det finnas situationer där man faktiskt blir vänner men i majoriteten av alla fall verkar det vara en ursäkt för att slippa ”göra slut” på en kontakt, för att kunna låtsas som om man visst vill ha en relation med personen ifråga, bara inte just en kärleksrelation.

Vissa människor klamrar sig verkligen fast vid relationer eller åtminstone vid att rubricera saker som relationer även fast det inte är det i någon praktisk mening. Att säga att man ska vara vänner kan vara ett sätt att slippa ta en konflikt som annars uppstår vid uppbrott.

Om någon någonsin säger så till mig tänker jag göra det klart att jag med ”vän” faktiskt menar någon som jag träffar på en regelbunden basis, inte bara en ytligt bekant eller en för detta kärlek som jag tvångsmässigt kallar min vän bara för att det ska göra mindre ont att vara dumpad. Pallar inte ha en massa ”vänner” som skvalpar runt som en påminnelse om misslyckade kärleksrelationsprojekt.

Vad vi gjort i helgen.

I helgen har Hilda varit på besök och vi har gått omkring en massa på stan. Detta har vi gjort.

Kollat in Justitiepalatset som var helt folktomt.

Kollat på utsikten från Porte de namur.

Varit på en jättestor och jättestökig antikaffär.

Tänt ljus i en kyrka.

Chillat vid kyrkingången.

Kollat på gatukonst.

Kommit för sent till en marknad.

Handlat i konstiga mataffärer.

Köpt fula vykort.

Ätit en våffla tillsammans med Jonas.

Kollat drömskt i fjärran.

Varit vid grand place.

Sen har vi såklart druckit en massa öl, pratat om livet, varit på ett gäng mysiga caféer och så vidare.

Dag 7: Min bästa vän.

Nu har jag stannat upp i den här 30 dagar-listan, men jag tänkte att jag skulle slutföra den.

Jag har kort och gott tre kompisar här i livet. Hilda är nog vad jag skulle kalla min bästis men om man snackar vänner så måste alla nämnas.

Hilda. Hilda är min ”bestis” och har så varit sedan vi båda var 14-åriga emos som hängde på lava. Vår vänskap började på följande vis: jag ringde Hilda och ojade mig över att min bror var gay, varpå vi träffades och åkte till stan. Jag snattade någon ”sprutgrej” som sprutade klet och använde den på Åhléns ingång. Då tog vakten fast Hilda. Och säg mig, vem blir inte bästis med den som tagit skulden för ens vandalism?

Vi har gått igenom alla töntiga tonårshångel, kärlekar och subkulturella uttryck tillsammans. Min favorit är när jag blev mordhotad för att jag spoilade Harry Potter på medeltidsveckan. Då var hon där och tog hand om mig.

Emil. Emil och jag har känt varandra sedan vi gick fyran tillsammans, men blev vänner först i sexan/sjuan. Vår vänskap har gått igenom mycket för att till slut hamna i ett gemensamt intresse för att dissa folk. När alla mina vänner finner sig själva och blir lyckliga och harmoniska så står Emil kvar som min världshatiska klippa i havet.

Jag skulle nog säga att Emil är den som fyller det största ”hålet” i min vänkrets. Jag tror inte jag skulle kunna hitta någon som kunde fylla samma funktion.

Clinton. Clinton och jag blev vänner när vi jobbade på en tidning tillsammans. Vårt första möte bestod i att jag och Hilda låg hemma på hans golv och slog varandra med diskborstar. Sen blev han ihop med en av mina dåvarande bästisar som var en riktig mansslukerska. Sen när hon dissade oss alla för att vi ”knarkade” (faktiskt ett påhitt från hennes sidan) för mycket så förenades vi i gemensamt hat gentemot henne. Vi träffades och bakade och smidde planer på hur vi skulle offentligt förnedra henne. Efter det var vänskapen ett faktum.

Den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.

När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.

Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.

Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.

Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.

Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.

Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.

Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Kenza&Tyra show.

Jag är ju då en ivrig följare av typ alla bloggar som anses keffa av olika anledningar. Jag älskar Kissie, Blondinbella, Tyra och Kenza, tycker de är så himla… lustiga liksom.

Jag tyckte Bella&Tyra show var skitkul, dels för att Bella är fett duktig och dels för att det dem tog upp verkligen intresserar mig. Men det här nya, Kenza&Tyra show verkar faktiskt dåligt, rent av. Det är ju bara ett tv-program som går ut på att dem ”spexar loss” och håller på med en massa ”crazy” aktiviteter. Det känns lite uttjatat.

Det tar tid det här, men vi har så jäkla kul!! :) Nu ska vi filma sista scenen. Ledtråd? Ett badkar och 50 påsar chips. Hahaha. I love my job!

Min gissning: De ska tävla om vem som kan äta mest chips under en given tid, för att bevisa att de är smala och snygga fast de äter onyttig mat som djur som bloggare älskar att göra. Sen kommer de kollapsa i en hög på golvet och skratta och skriva på sin blogg ”vi hade så kul, vi skrattade hela tiden, tihi”.

Gud alltså. Folk som ”skrattar hela tiden” med sina vänner. Vilken normal människa gör egentligen det kan man undra. Jag brukar typ diskutera och prata om livsfrågor med mina vänner. Inte ”skratta”.

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.