Den här artikeln handlar om att ”klyftan” mellan singelhushåll och parhushåll har ökat. Den framställer det som att det är en ”vinstaffär” att dela hushåll med någon, när det väl egentligen mest handlar om att det är en förlustaffär att inte göra det och för många helt enkelt ekonomiskt omöjligt. Att framställa det hela som en fråga om att välja levnadsstandard tycker jag är dumt, problemet går otroligt mycket djupare än så. Det är en väldigt viktig jämställdhetsfråga huruvida människor har möjlighet att bo ensamma.
Det är väl allmänt känt att det är dyrare att bo i ensam än med andra människor. Däremot tycker jag att perspektivet singel eller sambo är problematiskt. Som om en bara har dessa tu samlevnadsformer att välja emellan. Det är verkligen en tragisk norm i vårt samhälle att det enda sättet en anses kunna dela sitt boende med en annan människa på är genom att vara tillsammans, eller möjligtvis att ha någon inneboende/vara inneboende (som en såklart alltid har ett maktförhållande till som ofta försvårar rimlig samlevnad).
Jag tänker mig att en viktig del i kvinnors frigörelse är etablerandet av andra boendeformer. Dels av ekonomiska skäl, men också sociala. Det är en skrämmande tanke för många människor att de kanske kommer att var ensamma om de gör slut med sin partner, och förmågan att lämna en man som behandlar en illa är såklart en otroligt viktig del i jämställdheten mellan män och kvinnor.
Detta relaterar också till den här grejen med att folk äger sina bostäder i såpass hög grad som de gör. Jag tror att det har en väldigt negativ effekt på förmågan att bryta upp från sin partner att människor i såpass hög utsträckning äger sina bostäder, vilket såklart är ett symptom på att vi har en bostadsmarknad det det knappt finns några hyresrätter. I och med ägandet så låser en sig till varandra i hög utsträckning, och att skiljas bli ofta en dyr om omständlig affär. Jag tänker mig även att fler tvekar om att gå in i ett gemensamt ägande med till exempel en vän eller en grupp vänner än att dela på en hyresrätt. Ägandet känns permanent på ett sätt som hyrandet inte gör, och jag tror många tvekar inför att gå in i en sådan relation med vänner.
Så länge det för flertalet med nödvändighet innebär stora kostnader och ensamhet att flytta ifrån sin partner kommer det att vara långt kvar till jämställdhet. Får att råda bot på detta behöver vi framförallt en bättre bostadsmarknad, där det är lättare att hitta billiga och bra boenden och där det finns fler kollektiva lösningar. Det är en viktig jämställdhetsfråga att människor har möjligheter att leva även utanför sina parförhållanden, speciellt för kvinnor ur arbetarklassen. Tyvärr är det idag så att dessa möjligheter för kvinnor ständigt begränsas.
Detta håller jag helt med om, men vad är lösningen? Själv så tänker jag att alla konstiga regler om handikappsanpassning, ljusinsläpp, sura tanter som klagar på att de inte får sol och kan överklaga bygglov i 5 år och bullernivåer är sådant som gör att lägenheter inte kan produceras i den mängd som det behövs
Själv tänker jag att vi kan återinföra de räntesubventioner som fungerade utmärkt för att lösa detta problem innan.
”Innan”? Som i när då? Endast ekonomiska förändringar kommer inte heller ändra möjligheten för sura pensionärer att överklaga detaljplaner med hus över fyra våningar :/
Som under miljonprogramsbygget t.ex.
Fast då byggdes det bara hus där det inte fanns tidigare. och med tanken att alla familjer skulle ha varsin bil. Det är därför de ligger så långt ut från staden med skog i mellan. Det måste även byggas mer och högre inne i städerna.
Okej? Vad menar du att det spelar för roll exakt? Det är ju bara att en gör andra detaljplaner liksom, räntesubventionerna är desamma.
Nej det är ju det som är grejen, det är inte ”bara att göra” eftersom vi har de lagar vi har. Det finns massa onödiga regler för hur det får och inte får byggas vilket leder till att det inte byggs i den utsträckning det hade kunnat göras. Det kan ingen detaljplan ändra på.
Grejen är ju också att när det väl byggs nya hyresrätter, så kostar en två typ 7000 kronor i endast hyra. Och på det ska en ung person/student/ensamstående också betala räkningar. Det håller ju inte, det heller.
Bostadssituationen suger, och börjar bli värre även i städer utanför Stockholm, Göteborg osv.
Jag fattar verkligen ingenting. Varför skulle det vara svårare för en kvinna att hitta en bostad? Annars håller jag väl med om att bostadsmarknaden är riktigt värdelös i Sverige.
När det kommer till ägande av bostäder så är det naturligt att de flesta förr eller senare vill gå in i ett ägande eftersom det mer eller mindre alltid innebär ekonomisk vinning.
Kvinnor har generellt mindre pengar och det är oftare kvinnor som behöver för från förtryckande män så det är relevant pga detta.