Igår hade jag och min far en lång diskussion kring planka.nu. Min pappa ansåg att det inte alls var någon politiska aktivism av värde eftersom det hela bara grundade sig i egenintresse. Till saken hör att min pappa var väldigt politiskt engagerad i sin ungdom, och att han både då och nu är vänster.
Men min pappa växte upp på 70talet. Då var det enkelt att vara ung, ty det fanns mycket pengar i samhället, mycket jobb, en stark tillväxt och goda framtidsutsikter. Det var billigt att plugga och man fick plugga mycket längre än idag, och man slapp hela tiden bli inpräntad med budskapet att alla är kört, som vi blir idag.
Ungdomar idag har det inte lika enkelt. Vi har en hög arbetslöshet, det är dyrt att plugga, de få som har jobb har skitpissiga villkor och så vidare. De flesta här känner nog till läget ganska bra.
När min pappa var ung kunde han unna sig att vara idealist, att kämpa för det han ansåg rätt bortom sitt egenintresse. Men idag handlar det politiska engagemanget bland unga allt mer om deras egen situation och att förbättra den. Planka.nu är ett uttryck för detta. Jag erkänner absolut att det är av egenintresse man inte betalar sitt Sl-kort, för så är det ju. Folk som plankar gör det för att de inte har råd, eller i alla fall känner att de inte är intresserade av att prioritera det framför chips. Sen backas detta upp av ett bredare ideologiskt resonemang och ett allmänt avgiftsmotstånd men i grund och botten handlar det om att det saknas medel eller vilja för att betala.
Detta tycker många är fult. Man ska inte ägna sig åt aktivism och politik av egenintresse utan av godhet.
Men en rörelse kan i grund och botten aldrig någonsin få sin drivkraft från idealism. För att en rörelse ska få kraft så måste det finnas många personer som tjänar på den. Det är därför arbetsrörelsen har varit så framgångsrik; inte för att folk har varit snälla mot alla stackars arbetare, utan för att arbetarna har varit många och haft det jävligt uselt. De har tjänat på sin kamp.
Sedan finns det alltid teoretiker och idealister som personligen inte tjänar på det hela, men som håller med ändå. Och det är bra, men det är inte de som gör en rörelse uthållig. För idealisterna kan lämna en ideologi, men de som tjänar på den ideologin och vet om det gör inte det, de fortsätter kämpa.
Därför är det helt jävla omöjligt att bygga en politiska rörelse på bamseretorik, idéer om att man ska vara snäll mot de svaga. Förr eller senare vinner egenintresset och därför måste man vara jävligt tydlig med att förklara varför en viss ideologi är bäst för ett flertal, inte bara för dem som råkar drabbas av hemska sjukdomar eller annan nöd.
Jag erkänner att jag står där jag står politiskt för att det är vad jag tjänar på. Jag tjänar på att studiemedlet höjs, att man får plugga mer, att anställningarna blir säkrare och att slbiljetten blir billigare. Jag och en massa andra personer, framförallt unga. Sen har jag massa andra skäl till att jag står där jag står också, men i grund och botten handlar det om mitt egenintresse. Och det finns inget fult med det, företag och arbetsköpare agerar utifrån sina egenintressen varenda jävla dag, så varför skulle då inte jag göra det? Bara för att jag är vänster betyder inte det att jag är ointresserad av mig själv och vad jag tjänar på.
Och om alla gjorde så, om alla agerade upplyst efter vad som var bäst för dem, så skulle vi till slut ha ett samhälle som är bäst för flest. Men det kräver att folk vet vad de tjänar på, och därför måste vi börja förklara det. Förklara varför just personen som står framför oss skulle tjäna på vår idé, istället för att snacka en massa om att man ska vara snäll.
Första meningen i sista stycket låter ju lockande. Vet inte om du menar att det gäller generellt; studerar man litet spelteori ser man att det inte alltid är så enkelt. Jag har en kamrat vid SU som snart lägger fram en avhandling om varför förtryckta inte alltid gör uppror (fast de har goda förutsättningar att lyckas och få det bättre), och en förklaringsmodell går ut på att det strandar på att det går emot individernas eget intresse att delta, även om de alla skulle få det bättre om revolten lyckades.
Det är ju därför folk måste veta vad de kan tjäna på revolt. Sedan finns såklart andra saker med i kalkylen, som vad den enskilda individen kan förlora.
Ja, i så fall vad de tjänar på att delta i revolten, inte nödvändigtvis vad de skulle tjäna om revolten lyckades. Det man diskuterar här är situationer där vi har en grupp där alla medlemmar skulle få det bättre om de gemensamt gjorde revolt, fast det samtidigt är så att det inte ligger i någon av medlemmarnas välförstådda egenintresse (om de balanserar för- och nackdelar) att delta, oavsett om andra revolterar eller inte (deras individuella deltagande är inte nödvändigt för att den skall lyckas om de andra deltar, det är alltid en viss kostnad att delta och att göra revolt ensam kan få riktigt dåligt resultat för en själv). Men en lösning kan ju vara att lägga till någon sorts extra incitament för att delta.
Att reducera planka.nu till enbart egenintresse är, som jag ser det, ett resultat av att inte sätta in analysen av det s.k egenintresset som anses ligga till grund för engagemanget i en större analys och kontext. Planka.nu började som en kampanj i SUF Stockholms regi 2001. Alltså, det har sitt avstamp i en högst ideologisk grund, ontologi och problemanalys. Kampanjen var så framgångsrik att den till slut utvecklades till att bli en egen organisation. Samtidigt är personerna som är engagerade och drivande inom organisationen i högsta grad fortfarande en del av den utomparlamentariska vänstermiljön.
Budskapet som förs fram, om att man som enskild individ tjänar på gratis kollektivtrafik och att man bör planka för att få det till stånd, bör alltså ses som en praktik, inte som en ideologisk idé. Den ideologiska idén grundas i både ett miljötänk (att vi skulle reducera utsläpp genom att i större grad fasa ut bilism i förmån för kollektivtrafik är ett faktum) och ett klassperspektiv. En gratis kollektivtrafik skulle ge de människor som har störst behov av att bruka den till följd av materiella förhållanden en större rörelsefrihet, samtidigt som det skulle minska segregation, öppna upp staden för folk och i praktiken motverka en kommersialisering av stadsutrummet där staden reduceras till att enbart vara ett räfflat rum som tillgodoser konsumtionsbehov och kapitalakumulation.
För att vidare återknyta till frågan om stadsrummet. Idag ser vi en ökad exploatering av stadsutrymmet, där det i praktiken är omöjligt att vara i staden, utan att bruka pengar. Visst går det att göra, men om man inte vill sitta på en bänk, bli utsparkad från ett bibliotek för att man bara hänger eller sitta på trappan vid Sergelstorg så är det något av en omöjlighet. En fri kollektivtrafik skulle då alltså öka möjligheterna för att röra sig fritt i staden och återta det fysiska utrymmet som en allmänning, för folk att bruka i enlighet med sina önskemål och begär.
Så att enbart reducera planka.nu till egenintressen är att uppvisa en blindhet inför att det i slutändan handlar om hur vi, som kollektiv, vill att vår vardag skall organiseras. Motsättningen står alltså snarare mellan privata kapitalistiska intressen och biopolitisk kontroll och möjligheterna till att skapa möjligheter för en bättre samlevnad.
Dessutom, att prata om egenintresse (som klass) är inget negativt. En politisk analys bör ju ta sin början i de materiella förutsättningar som faktiskt finns och definierar människors liv och möjligheter. Var ska vi grunda en politisk kamp om inte i att skapa verktyg för en omvälvning av de begränsande livsvillkor vi påtvingas idag?
Det här var kanske inte ett direkt bemötande av inlägget i fråga om att ställa sig emot och reagera på det som skrivits, i bemärkelsen att ståndpunkterna skulle stå i polemik gentemot varandra. Snarare en vidare diskussion om frågan.
Det är ju såklart viktigt att sätta rörelsen i en större kontext och backa upp det hela ideologiskt. Däremot hävdar jag starkt att alla politiska rörelser måste tjäna folks egenintresse för att få kraft, oavsett om det är på lång eller kort sikt.
Mitt inlägg riktar sig framförallt till folk som anklagar planka för att vara egoistiskt. Jag tycker att det är efterblivet att anse det vara något fult i att agera efter egenintresse, vad som är fult är när egenintresset skadar andra.