När blev svaghet att stå upp för sig själv?
Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.
Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.
Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.
Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.
Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.
En rörelse kan inte enbart bygga på idealism, det måste finnas egenintresse också.
Igår hade jag och min far en lång diskussion kring planka.nu. Min pappa ansåg att det inte alls var någon politiska aktivism av värde eftersom det hela bara grundade sig i egenintresse. Till saken hör att min pappa var väldigt politiskt engagerad i sin ungdom, och att han både då och nu är vänster.
Men min pappa växte upp på 70talet. Då var det enkelt att vara ung, ty det fanns mycket pengar i samhället, mycket jobb, en stark tillväxt och goda framtidsutsikter. Det var billigt att plugga och man fick plugga mycket längre än idag, och man slapp hela tiden bli inpräntad med budskapet att alla är kört, som vi blir idag.
Ungdomar idag har det inte lika enkelt. Vi har en hög arbetslöshet, det är dyrt att plugga, de få som har jobb har skitpissiga villkor och så vidare. De flesta här känner nog till läget ganska bra.
När min pappa var ung kunde han unna sig att vara idealist, att kämpa för det han ansåg rätt bortom sitt egenintresse. Men idag handlar det politiska engagemanget bland unga allt mer om deras egen situation och att förbättra den. Planka.nu är ett uttryck för detta. Jag erkänner absolut att det är av egenintresse man inte betalar sitt Sl-kort, för så är det ju. Folk som plankar gör det för att de inte har råd, eller i alla fall känner att de inte är intresserade av att prioritera det framför chips. Sen backas detta upp av ett bredare ideologiskt resonemang och ett allmänt avgiftsmotstånd men i grund och botten handlar det om att det saknas medel eller vilja för att betala.
Detta tycker många är fult. Man ska inte ägna sig åt aktivism och politik av egenintresse utan av godhet.
Men en rörelse kan i grund och botten aldrig någonsin få sin drivkraft från idealism. För att en rörelse ska få kraft så måste det finnas många personer som tjänar på den. Det är därför arbetsrörelsen har varit så framgångsrik; inte för att folk har varit snälla mot alla stackars arbetare, utan för att arbetarna har varit många och haft det jävligt uselt. De har tjänat på sin kamp.
Sedan finns det alltid teoretiker och idealister som personligen inte tjänar på det hela, men som håller med ändå. Och det är bra, men det är inte de som gör en rörelse uthållig. För idealisterna kan lämna en ideologi, men de som tjänar på den ideologin och vet om det gör inte det, de fortsätter kämpa.
Därför är det helt jävla omöjligt att bygga en politiska rörelse på bamseretorik, idéer om att man ska vara snäll mot de svaga. Förr eller senare vinner egenintresset och därför måste man vara jävligt tydlig med att förklara varför en viss ideologi är bäst för ett flertal, inte bara för dem som råkar drabbas av hemska sjukdomar eller annan nöd.
Jag erkänner att jag står där jag står politiskt för att det är vad jag tjänar på. Jag tjänar på att studiemedlet höjs, att man får plugga mer, att anställningarna blir säkrare och att slbiljetten blir billigare. Jag och en massa andra personer, framförallt unga. Sen har jag massa andra skäl till att jag står där jag står också, men i grund och botten handlar det om mitt egenintresse. Och det finns inget fult med det, företag och arbetsköpare agerar utifrån sina egenintressen varenda jävla dag, så varför skulle då inte jag göra det? Bara för att jag är vänster betyder inte det att jag är ointresserad av mig själv och vad jag tjänar på.
Och om alla gjorde så, om alla agerade upplyst efter vad som var bäst för dem, så skulle vi till slut ha ett samhälle som är bäst för flest. Men det kräver att folk vet vad de tjänar på, och därför måste vi börja förklara det. Förklara varför just personen som står framför oss skulle tjäna på vår idé, istället för att snacka en massa om att man ska vara snäll.
Kommentarer.