Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.
Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.
Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.
Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.
Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.
Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.
Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.
På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.
Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.
Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.
All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.
Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.
Fjantig kritik mot vänstern.
Detta är en kritik av vänstern som brukar dyka upp lite då och då som jag tycker är så sanslöst fjompig. Vissa personer tycker att wallstreetprotesterna saknar legitimitet för att de utförs av medelklassungdomar som själva är privilegierade. För det första undrar jag hur mycket sanning det ligger bakom detta påstående, jag har inte sett någon ordentlig genomgång av demonstranternas ekonomiska status. Jag kan dock gå med på att det troligen inte är de absolut fattigaste som deltar eftersom de antagligen har andra, mer akuta, saker att fundera på. Det borde inte heller komma som någon större överraskning att de som engagerar sig politiskt ofta är personer med både bildning och fritid. Klassamhället har ju, så att säga, gjort sitt i fråga om att frånta arbetarklassen och prekariatet sina möjligheter att agera.
Av någon anledning har produkter från Apple, som Iphones och Ipads, blivit någon slags symbol för detta. Jag antar att det beror på att det är så kallade hipsterprodukter. Det anses, av dessa människor, vara typ det absolut mest kontrarevolutionära man kan göra att äga en Ipad. Nu håller jag förvisso med om att dessa produkter ofta är signifikant för personer med en ganska hög position i samhället, men det är samtidigt väldigt populära produkter som många personer äger. Dessutom kan man ju dels ha fått en annan ekonomisk status sen man köpte prylen eller förändrat sina politiska åsikter. Ska man då strunta i att använda den?
Av någon anledning får man inte vara vänster samtidigt som man konsumerar vissa produkter. Jag blir inte klok på detta. Jag håller med om att det går dåligt ihop med vänsterideologi att konsumera väldigt mycket men jag fattar inte varför man inte skulle kunna köpa en produkt man faktiskt använder och har nytta av. Dessa kritiker vet ju ofta nada om dessa personers konsumtionsvanor. Om jag nu sparat i ett halvår för att köpa en dyr grej som jag kommer använda mycket och dragit in på annan konsumtion för det, är det fel då? Skulle jag istället skänkt alla pengar till välgörenhet?
Nåja. De flesta vänsterpersoner tycker ju, till skillnad från de marknadsliberaler som brukar vädra denna kritik, inte att samhällsproblemen blir lösta genom konsumentmakt. Det är klart att det är en del i det hela, men kampen mot orättvis fördelning i samhället är inte något man framförallt sköter genom konsumtionsmakt utan genom politisk press. Konsumentmakt är liberala personers lösning. Dessutom kan man, hör och häpna, även som vänster tycka att vissa uppfinningar är himla bra och vilja använda dem.
Vidare så tycks denna bild vilja säga att de som demonstrerar själva ska börja med att dela med sig av sitt överflöd. För det första kan man ju ifrågasätta hur priviligerad man är bara för att man äger en Ipad. Det är ganska vanligt i fattigdomsdebatten att ta upp att de flesta fattiga hushåll i västvärlden har diskmaskin, tv och så vidare. Bara för att man lyckats skrapa ihop pengar nog till en ganska dyr produkt betyder inte det att man lever i något ekonomiskt överflöd. Klass handlar knappast om att kunna köpa enskilda produkter, utan om att ha medel för att förändra sin situation, typ skaffa en utbildning.
Hela iden med begreppet ”99 %” är ju att peka på hur otroligt mycket tillgångar som samlas hos en extremt liten grupp i samhället och i förhållande till denna snedfördelning så spelar det ganska liten roll att en person har pengar till att köpa en Ipad. Snedfördelningen i samhället är så mycket större och går så otroligt mycket djupare än så. Det handlar ju liksom om att några få personer genom ett otroligt omfattande ägande lyckats ansamla makt över väldigt många andra. Det är det wallstreetrörelsen vänder sig emot. Sedan är det väl skitbra om man dessutom inte matar företag som Apple med sina pengar, men i förhållande till den snedfördelning man protesterar emot är det ett yttepytteproblem.
Vänsterns hat är inte finare, men det är mer legitimt.
Har vänstern en finare sorts hat frågar sin Claes Arvidsson på SvD och det känns liksom lite krystat och fånigt eftersom det han skriver redan har sagts i flera gånger och dessutom bättre i denna debatt som pågått under flera månaders tid. Jag förstår ärligt talat inte varför SvD valde att publicera texten men nu när det är gjort känner jag ändå ett visst behov av att besvara idiotin.
Arvidsson frågar sig hur detta skulle ta sig ut om man bytte ut de olika grupperna mot varandra, alltså bytte ut överklass mot arbetarklass, högerpolitiker mot vänsterpolitiker och så vidare. Nå, om någon skulle göra en vänsterpartipiñata så skulle jag inte protestera även om jag kan tycka att idén faller lite platt eftersom tanken med piñatan är att illustrera djävulen som snott skatter från folket. Men det skulle helt klart fungera ur till exempel en nyliberal synvinkel, där människor ju tycker att skatt är stöld, och jag skulle inte blir mer arg på detta politiska läger än vad jag är redan idag på grund av en sådan aktion. Jag hatar dem för deras idéer som de kämpar för att realisera, inte för att de uttryckssätt de låter idéerna ta.
Nej, vänsterns hat är inte på något vis ”finare” än motsvarande hat från högern, men det är mer legitimt. Eller snarare: det är mer legitimt för arbetarklassen att hata överklassen än motsatsen. Det är alltid mer legitimt för en förtryckt att hata sina förtryckare än det motsatta.
Detta är såklart en ideologisk ståndpunkt. Jag antar att Claesson inte tycker att det finns något strukturellt förtryck av arbetarklassen i samhället. Eller så tycker han det, men tycker att man ska ”skynda långsamt” i bekämpandet av orättvisor. Fan vet jag. Eller så är han helt enkelt bara ”emot hat” och ser detta som viktigare än något slags bekämpande av orättvisor i samhället. Det är så fruktansvärt viktigt att samhällsdebatten är ”trevlig” att om någon uttrycker att de faktiskt hatar de personer som de tycker för en destruktiv politik så ska hela jävla samtalet handla om det. Eller så är det bara ett sätt att för bort fokuset från de frågor som faktiskt diskuteras.
Det är i alla fall på grund av detta jag tycker att vänsterns ”hat” är mer okej, inte för att det är ”finare” men för att jag anser dem har rätt i sak i det dem uttrycker. Om någon högerperson väljer en liknande metod för att uttrycka sina idéer så kommer jag inte opponera mig emot själv metoden, utan mot idén.
Det är väl naturligt att hata en samhällsordning som man upplever sig själv, personer i sin närhet eller samhället i stort skadas av, och alltså också de krafter som upprätthåller denna samhällsordning. Jag känner ett brinnande hat mot såväl patriarkatet och klassamhället. Jag tycker att det är en fullt berättigad och rimlig känsla, eftersom detta är samhällsordningar som jag upplever som djupt destruktiva och förgörande både av samhället i stort men också av alla de människor som ingår i det. Hur kan man se något sådant utan att känna hat, är mina fråga.
Sedan kan man ju fundera på vilket uttryck detta hat tar sig, och vilka uttryck som är konstruktiva för att driva sakfrågan. Jag tror att få personer ur vänstern idag skulle vilja se en utrotning av överklassen, lika lite som feminister vill se en utrotning av män. Däremot vill man krossa den samhällsordning som ger överklassen makt och privilegier enbart på grund av sin härkomst, på samma sätt som man vill utrota den ordningen som ger män makt och privilegier enbart på grund av sitt kön.
Och ja, detta kan ta sig uttryck i ett hat mot män som saknar insikt om sitt privilegium och dessutom utnyttjar det. Men jag hatar ingen på grund av personens bakgrund eller vad hen har mellan benen, utan för vad hen gör med allt detta. Om hen bara vilar i känslan att allt är precis som det ska vara och vägrar ta ansvar för sin överordnade samhällsposition så hatar jag. Det är ett hat jag tycker är både berättigat och nödvändigt.
Att jag utstrålar ”vänster”.
Igår fick jag höra att jag utstrålar ”vänster”. Det har jag väl egentligen alltid gjort, men innan har jag kunnat förneka att jag är det. Nu kan jag inte det längre, för jag har fan gått och blivit jävligt vänster.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att folk kan ana min politiska tillhörighet på utsidan. Kanske borde jag köpa en pikétröja så att jag blir lite mer moderatliknande.
Det är skillnad på några extremister som sitter och skriver arga bloggposter till att flera tusen personer går ut och uttrycker sitt missnöje med våld.
Johan Lundberg beskriver hur man legitimerar det vänsterextrema våldet som pågår i Storbrittanien med att det företräder folkets vilja och att det är ett tecken på ett orättvist samhälle med stor klassklyftor. Han menar att man inte ska skylla våldet på David Camerons politik, utan betrakta det på samma sätt som men betraktar Breiviks terrorism.
Givetvis är jag en aning partisk eftersom jag anser att Breivik hade fel och att vänstern i Storbrittanien har rätt. Men det är dessutom en jävla skillnad på att flera tusen människor går ut med budskapet att det här samhället inte har plats för dem, och på att en person (visserligen med ideologisk uppbackning från andra men fortfarande en person) går och skjuter ihjäl en massa ungdomar för att utrota nästa generations socialister. Massiv folklig resning och terrorism är helt enkelt inte samma sak, och jag tycker att det är en smula ohederligt att hävda det. Jag skulle inte tycka att det var ett uttryck för folkets vilja om en vänsterextremist drog till MUF:s sommarläger och sköt ungdomar. Verkligen inte.
Jag tycker inte att våld är rätt. Men när folk tar till våld kan man inte lösa det genom att gång på gång upprepa hur fel det är, man måste lösa det genom att förändra samhället. Utbrett missnöje med samhällsordningen kommer aldrig att kunna slås ner med fler poliser, förr eller senare måste grunden till missnöjet bort. David Cameron försöker få bort det genom att censurera facebook och stänga av twitter, jag anser att det är precis lika fel som att försöka mota bort högerextremismen genom att stänga av högerextrema forum.
Om man ska ägna sig åt politik måste man lyssna på folket. Inte bara en gång var fjärde år när de röstar, man måste kunna förmå lyssna på folket året om, och även på dem som inte ingår i ens primära väljargrupp. Om frustrationen över rådande samhällssystem är såhär stor så måste man ta det till sig. På samma sätt tycker jag att man ska försöka förstå varför ett parti som Sd har fått genomslag och göra något åt det. Inte genom att genomföra deras politik, men genom att försöka förstå varför olika kulturer skapar ilska hos folk. Troligen beror det på att något inte fungerar.
För det finns en gräns när något går från att vara några extremister som sitter och skriver arga anonyma bloggposter till att flera tusen personer går ut och uttrycker sitt missnöje med våld.
En rörelse kan inte enbart bygga på idealism, det måste finnas egenintresse också.
Igår hade jag och min far en lång diskussion kring planka.nu. Min pappa ansåg att det inte alls var någon politiska aktivism av värde eftersom det hela bara grundade sig i egenintresse. Till saken hör att min pappa var väldigt politiskt engagerad i sin ungdom, och att han både då och nu är vänster.
Men min pappa växte upp på 70talet. Då var det enkelt att vara ung, ty det fanns mycket pengar i samhället, mycket jobb, en stark tillväxt och goda framtidsutsikter. Det var billigt att plugga och man fick plugga mycket längre än idag, och man slapp hela tiden bli inpräntad med budskapet att alla är kört, som vi blir idag.
Ungdomar idag har det inte lika enkelt. Vi har en hög arbetslöshet, det är dyrt att plugga, de få som har jobb har skitpissiga villkor och så vidare. De flesta här känner nog till läget ganska bra.
När min pappa var ung kunde han unna sig att vara idealist, att kämpa för det han ansåg rätt bortom sitt egenintresse. Men idag handlar det politiska engagemanget bland unga allt mer om deras egen situation och att förbättra den. Planka.nu är ett uttryck för detta. Jag erkänner absolut att det är av egenintresse man inte betalar sitt Sl-kort, för så är det ju. Folk som plankar gör det för att de inte har råd, eller i alla fall känner att de inte är intresserade av att prioritera det framför chips. Sen backas detta upp av ett bredare ideologiskt resonemang och ett allmänt avgiftsmotstånd men i grund och botten handlar det om att det saknas medel eller vilja för att betala.
Detta tycker många är fult. Man ska inte ägna sig åt aktivism och politik av egenintresse utan av godhet.
Men en rörelse kan i grund och botten aldrig någonsin få sin drivkraft från idealism. För att en rörelse ska få kraft så måste det finnas många personer som tjänar på den. Det är därför arbetsrörelsen har varit så framgångsrik; inte för att folk har varit snälla mot alla stackars arbetare, utan för att arbetarna har varit många och haft det jävligt uselt. De har tjänat på sin kamp.
Sedan finns det alltid teoretiker och idealister som personligen inte tjänar på det hela, men som håller med ändå. Och det är bra, men det är inte de som gör en rörelse uthållig. För idealisterna kan lämna en ideologi, men de som tjänar på den ideologin och vet om det gör inte det, de fortsätter kämpa.
Därför är det helt jävla omöjligt att bygga en politiska rörelse på bamseretorik, idéer om att man ska vara snäll mot de svaga. Förr eller senare vinner egenintresset och därför måste man vara jävligt tydlig med att förklara varför en viss ideologi är bäst för ett flertal, inte bara för dem som råkar drabbas av hemska sjukdomar eller annan nöd.
Jag erkänner att jag står där jag står politiskt för att det är vad jag tjänar på. Jag tjänar på att studiemedlet höjs, att man får plugga mer, att anställningarna blir säkrare och att slbiljetten blir billigare. Jag och en massa andra personer, framförallt unga. Sen har jag massa andra skäl till att jag står där jag står också, men i grund och botten handlar det om mitt egenintresse. Och det finns inget fult med det, företag och arbetsköpare agerar utifrån sina egenintressen varenda jävla dag, så varför skulle då inte jag göra det? Bara för att jag är vänster betyder inte det att jag är ointresserad av mig själv och vad jag tjänar på.
Och om alla gjorde så, om alla agerade upplyst efter vad som var bäst för dem, så skulle vi till slut ha ett samhälle som är bäst för flest. Men det kräver att folk vet vad de tjänar på, och därför måste vi börja förklara det. Förklara varför just personen som står framför oss skulle tjäna på vår idé, istället för att snacka en massa om att man ska vara snäll.
Politisk läggning: demokratiälskande liberal med förkärlek för maktanalyser.
För ett par dagar sedan fick jag en förfrågan att skriva om var jag står politiskt. Jag skriver ju en del om politik men jag redogör sällan för mig ståndpunkt generellt. Sanning är faktiskt att jag inte riktigt vet själv. När folk frågar mig brukar jag kalla mig liberal, för det är enklast så. Men jag rör mig mer och mer åt vänster.
Mitt stora genombrott politiskt kom när jag läste Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan. Jag har alltid kallat mig feminist men det var först då jag verkligen började anlägga feministiska analyser på det mesta i samhället. I samma veva började jag uppmärksamma fler och fler strukturella orättvisor i samhället. Detta har gjort att jag har börjat anlägga ett klassperspektiv på det mesta, och klassperspektiv är ju som ni vet en vänstergrej.
Jag ligger ofta och grämer mig över att vi hade kunnat ha det så himla bra men ändå har det så som vi har det. Jag tänker mig att samhället skulle kunna organiseras annorlunda; på ett sätt där det finns en större känsla av närhet och socialt ansvar i hela samhället, där fler människor jobbar kortare arbetsdagar och med en mindre grad av institutionalisering. Helt enkelt ett samhälle där människor tar hand om varandra.
Jag är så trött på menlöst politiskt snack om rutavdrag. Jag vill ha visioner kring hur samhället skulle kunna se ut om det faktiskt var annorlunda. Riktiga visioner, inte något om att utöka antalet lagstadgade semesterveckor eller avskaffa dem helt.
Men när det kommer till sakfrågor så är det betydligt enklare. Det jag först och främst slår vakt om är en fungerande demokrati. Detta innebär såklart att grundläggande friheter fungerar som de ska. Yttrandefriheten ska inte solkas ned av några undantag. Det innebär vidare att det finns en konstitutionsdomstol*, vilket det skamligt nog inte finns i Sverige idag. Det är också viktigt att medborgarna aktivt informeras om sina rättigheter och sitt ansvar. De verktyg som krävs för att kunna granska makthavare kritiskt ska ges till alla och envar i skolan. För vad spelar det för roll att man har allmän rösträtt om folk inte vet vad de röstar på?
Nyckelordet i en fungerande demokrati stavas transparens, medborgarna ska veta vad politikerna sysslar med. För detta krävs att det finns en förståelse och media som sköter sin uppgift och granskar makthavare. Jag vill leva i ett samhälle där det finns en tilltro till politik som något som kan förändra, där människor känner att deras röster betyder något och inte bara körs över. Ett samhälle där folket är chef över politikerna, inte tvärtom.
Vidare så tycker jag att det ska finnas en grundtrygghet i samhället som alla medborgare kan förlita sig på. Om man är sjuk ska man få vård, om man behöver socialbidrag ska man inte behöva vänta flera månader på att få det. Man ska inte behöva vara utelämnad till idioter till tjänstemän och otillräckliga budgetar om man befinner sig i en akut situation. Detta är något som måste finnas i ett välfungerande samhälle, alla ska kunna känna sig säkra på att en uppsägning inte gör att dem måste ta sitt pick och pack och sova på gatan. Ingen människa ska behöva känna sig som K, utelämnad i en värld han inte förstår och som ingen önskar förklara.
Visioner sa jag visst. Men samtidigt som jag tycker att politiken är visionsfattig så kan jag tycka att det finns för mycket av dem. Eller, kanske inte visioner, men omöjliga målsättningar. Jag skulle önska att alla alternativ hade en tydlig riktning var man vill komma, en ide om hur samhället ska vara organiserat. Men praktiskt taget onåbara mål kommer som en standardingrediens i det politiska samtalet blir jag ledsen. Jag är trött på menlösa nollvisioner, jag vill att aktuella förslag ska vara förankrade i verkligheten.
Jag är nog lite liberal ändå. För allt jag tycker kokar egentligen ihop till detta: frihet för individen. Fast med frihet menar jag ingen teoretisk frihet att få göra vad man vill med sin egen kropp bara man själv har resurserna till det. Jag vill ha den typen av frihet där människor faktiskt har möjlighet att komma dit de vill. Men jag har en förkärlek för att sätta vikt vid maktstrukturer.
Detta kanske inte bringade någon klarhet i frågan alls. Jag vet inte.
*En konstitutionsdomstol är en domstol där man kan ställa staten till rätta. Den ska även slå vakt om att inga överträdelser över grundlagen görs.
Dagens hat.
Medelklassungdomar som tror att de slår utifrån någon slags underklassperspektiv. Varvar festbilder från coola klubbar och semesterbilder med ”roliga” parodier på moderaterna i sina facebookalbum. Gjorde vid valet statusupdateringar om att Jimmie Åkesson har illasittande kavajer.
Tycker att white trash är det roligaste i världen att skämta om och värderar ”god smak” högt. Om man hatar underklassen är det bara för att de saknar smak. Shoppar ett surdegsbröd för en hundring och tycker att det är okej för att det är ekologiskt. Hånar folk som hellre äter en hamburgare än en schysst surdegsmacka.
Jag hatar sådana här människor så innerligt mycket. Surdegsvänster.
Säg hej till det nya klassföraktet!
Idag blev jag kallad ”medelklass”. Det stämmer, jag är medelklass. Båda mina föräldrar kommer från villaområden i Bromma, själv bor jag i en villa i Enskededalen som vi precis har byggt ut. Jag har aldrig oroat mig för pengar.
Att vara medelklass är att ha levt ett skyddat liv, har jag fått veta. Det stämmer väl det med, jag har varit skyddad från våld och övergrepp. Om man är medelklass så vet man ingenting om lidande eller om livet. Man bara sitter och dricker kaffe i sitt skyddade lilla hus, åker ut till skärgården på somrarna och har det ”trevligt”. Kanske har man fredagsmys med gott och blandat och chips.
Alla hatar medelklassen. Den är ofin och banal. Lustigt att man använder en klass som två tredjedelar av Sveriges befolkning tillhör som ett skälsord. Att vara folklig är ofint. Allsång på skansen är det mest ocreddiga man kan ägna sig åt. Att bara vilja har lite trevligt en helt vanlig helgkväll är dåligt, antingen ska man protestera mot orättvisor eller supa sig full på hembränt för att man ska fira att en veckas slit i kolgruvan äntligen är över.
Jag såg en pjäs av Andreas Boonstra som hette ”ön”. Där stod medelklassföraktet i sin fulla blom. Medelklassbarnen var äckliga, medan Boonstra själv minsann var utsatt och underklass. Alltid är det medelklassen som är sorglig och utmålas som fienden i klasskampen. Man ironiserar över småföretagande, över matchande träningsoveraller och niotillfem-jobb. Det är tråkigt, eftersom medelklassen allt som oftast inte är någon större fiende. Egentligen är det väl de stora företagen man borde gå på, det är ju dem som profiterar på medelklassen. Eller så borde man angripa konsumtionssamhället som sådant. Eller så borde man upplysa medelklassen om hur världen ser ut, utan att ironisera.
Jag tycker det är så jävla löjligt hur man använder medelklass som ett ord för någon som inte vet något om livet. Och vad som gör det ännu löjligare är att människor som tillhör medelklassen försöker verka som om de tillhörde underklassen, försöker få det att se ut som att de delar levnadsvillkor med dem som verkligen har det dåligt. Men dem som ser alla pjäser och läser alla tidningar som ironiserar över medelklassen är allt som oftast medelklassen själv. Det är så löjligt, detta behov av att dela de svagas levnadsvillkor för att kunna driva en kamp emot dessa. Man behöver inte alltid vara en outsider.
Jag kan vara medelklass och ändå medveten om orättvisor i samhället och vilja bekämpa dem. Jag ska väl inte behöva fejka att min pappa jobbar på stålverk för att få uttala mig om livet?
Kommentarer.