Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Ett inlägg om feministiskt debattklimat som var väldigt jobbigt att skriva.

Läser på kvinnopartaj om den ”nya coola” feminismen med asheta brudar som kör över alla snubbar som är douchebags, här exemplifierad med Quetzala Blanco. Och jag tänker på hur Quetzala agerade rörande Cissi Wallins historia i samband med #prataomdet, där hon var extremt föraktfull och nedtryckande när Cissi Wallin gick ut med sin berättelse om ett övergrepp hon blivit utsatt för. Cissi nämnde inga namn eller så, ändå kände sig Quetzala tvungen att gå ut och ironisera, säga att Cissi är blekfet och gud vet allt och att hon minsann inte alls kan ha blivit våldtagen eftersom Quetzala kände den här personen som Cissi skrev om.

Och så tänker jag på hur hon agerande inför Blodinbellas tidning egoboost, där hon gick på hårt som fan, var extremt taskig och nedtryckande och tyckte att det skulle finnas utrymme även för tjejer som inte mår så bra. I samband med detta skrev jag om att ta fram feminismen bara när det passar.

Detta, och framförallt #prataomdet-incidenten var ju länge sedan men jag kan säga att jag aldrig sett Quetzala be om ursäkt för det hon skrev om Cissi. Inte på riktigt. Detta trots att det var ett extremt grovt övertramp. Nåja, det skulle såklart kunna vara så att detta var två olyckliga undantag och att det som är den ”nya coola feminismen” är en mängd andra saker, men det verkar inte riktigt vara så. Detta baserar jag på ett antal diskussioner och uttalanden jag har observerat. Jag orkar inte gå igenom allt, dels för att mycket så såpass subtilt att jag inte riktigt kan förklara det. Ni får helt enkelt lita på mitt ord (eller skita i det om ni har en annan uppfattning).

På sista tiden har jag även noterat en viss trend. Det är uttalade feminister som trycker ner andra kvinnor så det svider om det, så länge dessa personer är övre medelklass/lite korkade/banala/osäkra eller bara inte helt konsekventa, eller så kanske de är för konsekventa. Eller: präktiga. Det är nog framförallt präktighet det handlar om. Om en annan kvinna är präktig, då är det banne mig illa. Präktig som UnderbaraClara med sitt bakande, eller Blondinbella med sin ickerökning och sitt entreprenörsskap, eller jag (jag tror i alla fall att jag ganska ofta uppfattas som präktig). Det är en slags väldigt aggressiv attityd som åtminstone jag upplever som skrämmande. Och framförallt: det sker alltid i grupp. Och om någon trampar över gränsen, gör fel säger fel så skrivs det om den personen i tredjeperson på ett väldigt förlöjligande sätt.

Jag är inte en person som ryggar för debatt, jag kan står upp för mig själv och har inga problem med att någon tycker att jag är eller kallar mig idiot. Herregud, det är okej och det är sånt man får ta. Vad jag däremot tycker är obehagligt är känslan av att folk pratar om en. Eller egentligen inte att folk pratar om en, för jag utgår från att folk snackar om mig, det är ju något man får räkna med om man lägger sig i samhällsdebatten. Men det är det här öppna bakom ryggen-snack som jag får obehagskänslor av. Jag har ännu inte sett det riktat mot mig, men jag har kommit på mig själv med att tänka mer och mer på vad jag skrev för att jag inte ska bli nästa ”offer”.

Jag tycker att det inlägg Ellen skrev om Lady Dahmer är ett himla bra exempel. Det är en sak att skriva direkt till en person, eller direkt om en person, och liksom förklara vad fan det är man lackar satan på och öppna upp om inte för diskussion så i alla fall för något slags öppet gräl. Liksom vara tydlig med sina intentioner. Men att på det där sättet blotta någon utan att över huvud taget redogöra för kontext, för sitt syfte med det hela eller något annat ger helt andra känslor. Man känner sig, precis som Lady Dahmer skriver, som en person som får stå där med dumstruten på. Vara det stående skämtet alla skrattar åt, utan att man liksom får chansen att förstå varför. Det är en helt annan känsla av utsatthet än att bli konfronterad direkt, som en värdig motståndare. Känslan av att inte ens vara värd att försöka förklara grejen för, inte ens värd att försöka få ett svar från.

Jag vet inte hur många här som varit utsatta för mobbing, men det är en fruktansvärt obehaglig känsla att vara den som är föremål för förlöjligande. Ett förlöjligande som är precis så synligt att personen som blir utsatt uppfattar det, men ändå ingen riktig konfrontation. Ett synligt bakom ryggen-snackande som är ämnat för att man ska se det, men som man inte riktigt vågar besvara.

Och nu är jag väl fånig som nämner ordet mobbing i samband med en debatt om saker som sker på nätet. Att reagera på taskig attityd verkar anses fånigt och svagt. Jag kan förstå driften med det, på ett sätt. Jag tycker att det är skitfånigt med folk som alltid ska komma och säga att man ska vara ”trevlig” så fort några personer har en diskussion på internet. Men jag tycker att det är himla viktigt att främja ett schysst klimat. Och med schysst menar jag inte att man aldrig ska använda fula ord, bara vara snäll och visa förståelse fast man inte alls håller med. Men schysst menar jag snarare ärligt. Att inte agera som tuffa gänget i mellanstadiet som stod och pekade lite för tydligt och viskade lite för högt, som liksom ville att man skulle fatta att det var en själv som var föremål för diskussion men fortfarande ha för lite bevis för att kunna säga till fröken.

Både många skribenter på kvinnopartaj, Quetzala och de andra personer jag skriver om har intressanta saker att säga om att vara kvinna och vad feminism är och borde vara. Men jag är samtidigt rädd för dessa personer. Och jag brukar verkligen inte vara rädd. Men det är jag, jag är rädd att vara den som får stå i hörnet och skämmas medan de gör sig lustiga på min bekostnad. Och därför håller jag käft i en massa sammanhang där jag hade velat säga eller skriva något. Inte direkt säga emot, men kanske fråga någon vad som menas eller försöka tillföra mitt perspektiv. Men nu gör jag inte det, för jag är för rädd för att jag ska vara den där präktiga löjliga tjejen som bara är så jävla patetisk och har fel i alla men är för dum i huvudet för att ens försöka förklara för. Jag är inte bekväm med det här, inte alls. Inte bekväm med risken, men inte heller bekväm med att jag själv ryggar för den.

Och då jag ändå ser mig själv som relativt trygg i mig själv och mina åsikter i förhållande till vad jag uppfattar många andra inom samma krets vara så funderar jag på vad detta innebär för dem. Eller så är jag bara mycket osäkrare och töntigare än vad jag intalar mig, fan vet jag. Jag vet i alla fall att jag tycker att det är beklagligt att jag ska behöva känna denna rädsla där jag egentligen borde känna att jag är bland vänner. Visserligen vänner med konflikter, meningsskiljaktigheter och så vidare men fortfarande personer som kämpar för ett gemensamt mål och som borde behandla varandra med respekt därefter.

34 kommentarer till Ett inlägg om feministiskt debattklimat som var väldigt jobbigt att skriva.

  • Dess skriver:

    Ja, det är väldigt obehagligt det där smygandet och fnissandet bakom ryggar, sådär lite subtilt och fegt. Som om några skulle sitta och viska och titta på hånfullt en, och när man frågade dem vad de ville så skulle man få svaret ”Va? Vadå, vi? Vi har inte gjort något, allt handlar inte om dig!” och ett menande flin.
    Jag vet att det är tabu att säga såhär men det där känns fan som fula knep TJEJER använder sig mest av, en sorts psykologisk krigsföring i syfte att göra störst möjligast skada.

  • Anna skriver:

    WORD!!! Du sätter verkligen fingret på ngt som jag har själv har känt på sistone, det här att inte våga säga vad jag tycker av rädsla för att bli dömd och förlöjligad.

  • ladydahmer skriver:

    Nej, quetzala är inte den sortens feminist jag skulle kalla cool. Att håna våldtäktsoffer samt hålla förövare om ryggen TROTS bättre vetande är inte riktigt my cup of tea.

    • Tror att de som anser att tjejer som Q eller t ex Katrin fd Schulman är coola, är samma personer som fnissade nervöst när klassens värstingbrud fällde krokben för nörden i glasögon. De önskar att de hade modet att leka med andras känslor och vara sådär lite rått tuffa, men vågar inte. Förblindade av sin egna osäkerhet m a o.

      Ingen grupp jag aspirerar att tillhöra :)

  • Där kom det, inlägget jag behövde för att känna att jag inte är ensam i mina känslor. Känner verkligen sådär, speciellt att ”jag har ännu inte sett det riktat mot mig, men jag har kommit på mig själv med att tänka mer och mer på vad jag skrev för att jag inte ska bli nästa ”offer”.”

    Inte för att min blogg är all that liksom, jag slinker under radarn rätt lätt, men det finns någon medvetenhet om det ändå. Fantastiskt välskrivet och ärlig inlägg.

  • Ellen skriver:

    Men då har jag en fråga till dig: tycker du att det här känns schysst? Hela det här drevet som har startats mot mig, tycker du att DET känns bra i magen?

    Du och andra tar er friheten att tala om vad min AVSIKT med blogginlägget var. Inte vad jag faktiskt gjorde, utan vad jag ville åstadkomma. Detta trots att jag försökt förklara mig flera gånger. Ni behöver självklart inte köpa min förklaring, och LD har med all säkerhet rätt att vara upprörd även om jag inte hade blivit det, men det här att bara bestämma hur och varför och ta patent på sanningen, känns det så himla ärligt tycker du?

    Oavsett om man köper min förklaring eller ej, det är rätt irrelevant för just den här diskussionen nämligen, har jag alltså gjort ett fel: döpt en fil till ett otrevligt namn. Att publicera mail har LD också gjort, så att jag skulle veta att hon skulle ta illa upp av det är rätt förmätet att tycka. Ja, man kan självklart hävda att det är en helt annan sak med annan kontext eller liknande, men kontentan i kritiken har till syvende och sist varit: man publicerar INTE privata mail. Men det har vi som sagt båda två gjort, så.

    Utifrån denna premiss har folk länkat till mig och framställt mig som en elak mobbare, skrivit riktigt elaka saker om och till mig och ingen har någon gång ens låtsats om att jag har en annan bild av händelseförloppet. Man behöver inte köpa det, återigen, men att inte låtsas om? Att säga ”så här menade hon” och sedan använda det som en utgångspunkt för övrig debatt? Nej, det är inte renhårigt.

    Om vi nu ska gå till skoltiden och mobbning så kan jag också dra såna paralleller, men jag ser det snarare som att en pluggis har vågat säga något dumt till den populära tjejen och därför ska hängas. Så upplever jag det. Hejduk på hejduk kommer fram och trycker till och trycker ner. Och när det lugnat ner sig sprider sig skvallret till nästa och det börjar om igen. Ja, jag hade kunnat ta bort inlägget direkt LD länkade, men jag tycker att det hade varit oärligt och oärlig är jag inte. Så jag får uppenbarligen ta att människor ska skicka vidare om och om igen, trots att till och med LD (utifrån vad jag förstått, men jag kan ju ännu en gång ha tolkat fel) har kunnat ta till sig i alla fall lite att jag kanske inte menade det på det sätt hon uppfattade det.

    Och präktigt? Tillåt mig småle. Jag är präktig så det skriker om det. Högsta betyg i allt, har aldrig rökt, prettomorsan nummer ett. Dessutom har jag svårt att se konsekvensen i kritiken; ena sekunden är jag en elitistisk subba som hatar arbetarklass, i nästa är jag en del av några som förtrycker övre medelklass och hatar präktighet?

    Jag har inga problem med att diskutera vilka elakheter som är renhåriga, vilka som går över gränsen och vad som är okej i en debatt och inte. Men det här, de stora, många, mot mig ensam (och i förlängningen kvinnopartaj)? Nej, det tycker jag inte är ett dugg renhårigt eller fint. Oavsett vem som började. Som sagt: populära tjejens gäng mot den ensamma pluggisen.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Fast jag nämner dig i en del av detta inlägg. Hela är absolut inte riktat emot dig. Hur du är som mamma, vilket betyg du har etc vet jag inget om. Jag förstår om du tycker att du blivit påhoppad orättvist mycket för detta, men mitt inlägg kommer inte utifrån just det utan handlar om en större trend jag sett i det feministiska samtalet som jag tycker är olycklig, och jag tar upp ditt inlägg som ett exempel i mängden.

      Jag förstår att det känns jobbigt att man får så många och hårda reaktioner, men det du gjorde från början var fortfarande otroligt oschysst. Jag kan såklart inte veta vilka dina intentioner bakom det var, du skrev ju ingenting som hjälpte en att tolka det. Ld kan måhända ha gjort samma sak, jag har inte sett det själv. Jag reagerade på det du gjorde, och det i en större kontext.

      Detta är för övrigt inget försvarsinlägg för LD, som du verkar tolka det som. Trist att man inte ska kunna skriva utan att ingå i den ”populära tjejens” gäng. Jag är absolut ingen trogen Ld-anhängare men jag kan tycka att detta hat mot henne som vissa uttrycker är lite obehagligt och det gynnar inte direkt en vettig diskussion. Speciellt inte när den som försvara hennes blir reducerad till en av hennes fans.

      • Ellen skriver:

        Fast du exemplifierar med tre saker, varav jag är delaktig i två. En är dessutom min privata blogg med ytterst lite relevans i debatten i övrigt. Du tycker att det var otroligt oschysst gjort, jag tycker fortfarande inte det. Du får självklart tycka det, men det är ditt och andras sätt att förklara att jag gjorde det FÖR ATT vara elak jag vänder mig emot. Eftersom du säkert har läst både kommentarerna under det inlägget och hos LD så har du sett hur jag har förklarat mig. Och som sagt, jag kräver inte att någon ska köpa det, det är inte min invändning.

        Jag tolkade det inte som ett försvarsinlägg för LD (extremt få har ju ens insett det olämpliga i hennes beteende), utan som ännu ett inlägg som väljer att rikta strålkastaren mot mig (mfl). Du hade kunnat föra den här diskussionen utan att uttala dig om mitt syfte, men du valde ändå att lyfta det.

        Dessutom använder du ”blotta” för att beskriva vad jag gjorde. Om du ursäktar att jag trots allt trillar in på förklaringar så är det just det jag har så svårt att förstå? Är det PINSAMT eller SKAMLIGT att ha skickat ett sånt mail? Det är väl bra och fint gjort enligt alla? Hur kan man då bli blottad? Är det för att hon ändrat sig? Att hon ”erkänner” att jag är smart och vettig? Det är den delen jag verkligen inte förstår och du behöver inte svara, för jag ville ju själv egentligen inte diskutera just inlägget utan snarare efterverkningarna, men jag kom att tänka på det nu med tanke på ditt ordval.

        Jag har dessutom inga problem med att få hårda reaktioner om jag varit medvetet elak. Det kan jag ta. Det tråkiga här är att reaktionerna får mig att önska att jag hade varit elak med flit; hånat eller lagt ut på Kvinnopartaj (där jag inte har skrivit ett enda hånfullt inlägg om någon bloggare) eller raljerat eller vad som helst. För ska jag bära hundhuvudet som internets största mobbare ska jag ha gjort mig förtjänt av det också och nej, det tycker jag inte att jag har gjort nu.

        Det är den här oviljan att ta till sig diskussionen som jag tycker är märklig. Flera har dessutom länkat EFTER att jag och LD kommit till någon slags konstruktiv diskussion, vilket dessutom blir kontraproduktivt. Återigen inte specifikt du, men jag spinner vidare här bara.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Visste inte att du var en skribent på Kp. Mitt syfte var inte att hänga ut dig personligen alls. Nu råkade det bli så.

          Det olämpliga i vilket av hennes beteende?

          Jag tänker att även om man står för det i mejlet så är ett privat mejl privat av en anledning. Jag tycker att det är blottande, ja. Även om jag står för det jag skriver till andra personer även privat så vill jag inte att min privata post till andra ska printscreenas och visas upp.

          Men det jag egentligen har problem med är inte att du gör det utan att du visar upp det på ett sätt där man får känslan av att du talar till en grupp redan invigda som liksom automatiskt ska förstå grejen. Om du hade skrivit en förklaring till, någon slags kontext eller vad vet jag, så hade jag tyckt det kändes mycket bättre. Nu fick jag, som jag skrev i inlägget, bara känslan av folk som står och viskar bakom ryggen, tillräckligt högt för att ”offret” ska förstå att det är hen som är föremålet för viskningarna. Det är där mitt problem ligger.

          Som sagt å har jag inget problem med hätsk debatt så länge den sker på ett ärligt sätt. Det är detta bakom ryggen-viskande jag har svårt för. Jag tyckte jag gjorde det ganska tydligt.

          • Ellen skriver:

            Okej, mitt fel. Jag trodde alla var insatta hit och dit.

            Det är det som blir så vanskligt också, för jag ville just inte skriva något för att inte börja konflikten igen. Uppenbarligen HELT fel tillvägagångssätt, men ändock. Jag tänkte typ: ha, kul att till och med de som hatar mig fattar att jag är smart, och bloggade det som just det och tänkte att folk skulle uppfatta det så. Det olyckliga filnamnet till trots. Vilket i alla fall mina bloggläsare verkade ha gjort, eftersom det var först när LD länkade som de negativa reaktionerna kom. Och det tror jag inte beror på att mina läsare automatiskt förstår kontexten, eller alla hatar LD, för så är det inte. Utan att man blir färgad utifrån hur man presenteras för ett inlägg. Och mina bloggläsare känner mig och vet väl att om jag vill vara elak så är jag det. Och då inte särskilt subtilt.

            Men för att försöka förstå här tycker du alltså att det var lika illa av LD att blogga mailet hon fick av UC? Om vi bara ser till ”blotta”-perspektivet och inget annat.

            Jag tycker fortfarande inte att det är att viska bakom ryggen, men jag förstår hur du menar. Det jag inte förstår är hur folk kan bli ”rädda” för att säga något, för att bli tilltryckta av… mig? KP? Quetzala? Jag vet inte riktigt vilka du syftar på utöver det? Jag har svårt att förstå det just pga stormen som blivit i detta lilla vattenglas, där alla förutom några få undantag helt är på LDs sida och drar enorma växlar och skriker mobbning om varje inlägg de kan hitta som vågar andas något negativt (nej, jag syftar inte på dig). Jag ser inte alls den här mobben av tuffa tjejer som hånar andra, utan snarare tvärtom som sagt.

            (Det olämpliga i LDs beteende är för mig detta: flera gånger då jag har kritiserat henne, eller hon TROTT att jag har kritiserat henne, har hon valt att hänga ut mig på twitter eller sin blogg på ett rätt oärligt sätt. En gång valde hon att citera folk på FL som kritiserat henne i en debatt. Alla var anonyma förutom jag, som fick både mitt nick och länk till min blogg samt en felcitering utskrivna, samt blev kallad diverse saker av henne i kommentarsfältet. ”Bajsnödig elitist” om jag inte minns helt fel. Jag skrev inget värre eller osakligare än de andra som fick förbli anonyma. Jag tycker inte det är helt schysst men fattar självklart att hon har en annan bild av förloppet.)

            • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

              Jag vet inte vilket mejl du talar om. Kan du länka?

              Det kan vara svårt att begripa den känslan. Jag är nog inte rädd för att bli tilltryckt av just dig på din privata blogg, men av typ kp eller quetzala samt ett gäng twittrare jag ser lite som en del av samma fenomen men inte har pallat nämna här. Det obehag jag känner inför t.ex. kp är att ni har en väldigt intern jargong som jag tycker gör anspråk på att vara ”rätt” på ett sätt som jag inte upplever hos andra. Dessutom är ni en grupp. Och så förlöjligar ni ganska friskt, och det är som sagt det jag beskriver som obehagligt, förlöjligandet. Jag har inget emot kritik, men jag tycker att det är obehagligt att bli förlöjligad.

              Om någon hade publicerat ett privat meddelande från mig utan någon slags kontext eller förklaring så hade jag tagit det som ett förlöjligande. Jag hade tyckt det var obehagligt eftersom man lätt känner sig utesluten ur en kontext där man själv är föremålet för diskussion. Då vore jag mer ok med om ngn publicerade ett privat meddelande men liksom skrev varför eller deras tankar kring det, om du förstår? Det är just det exkluderande, känslan av att alla fattar utom en själv, som är det obehagliga.

              Jag förstår dock helt klar grejen med att Ld:s läsarskara få en vissa presentation av ett sammanhang och sedan bara köper den rakt av. Det är ett stort problem i bloggosfären öht.

              • ladydahmer skriver:

                tillägg: nu försöker jag inte avskriva mig ansvar med mina förklaringar. Svarar bara på påståendena direkt. Jag kan hålla med om att jag inte alltid varit så schysst.

                Men jag känner mig verkligen inte som den populära tjejen som blir ansatt av skolans töntar. Tvärtom. Jag känner precis som Fanny beskriver här.

                • Ellen skriver:

                  Ja, men för att du har en förklaring för ditt agerande betyder det ju ändå inte att det var rätt, eller hur var det nu? Jag har varit oschysst mot dig. Du har varit oschysst mot mig. Det är där vi står.

                  Du har 25 000 läsare i ryggen, jag har några hundra, varav flera inte håller med mig i det här. Ändå får du det gång på gång till att det är mobbning från min sida. Ändå är det jag som får mest skit så fort jag kritiserar dig.

                  När du dessutom använder din makt till att medvetet, gång på gång, hänga ut mig så har jag väldigt svårt att köpa bilden av den stackars ensamma tjejen som blir mobbad av tuffa gänget. KP har existerat i några månader, din och min konflikt går år tillbaka. Enda anledningen till att det är din bild av händelseförloppets som får gälla för sanning är att du som sagt har en enorm skara av hängivna fans och vänner. Vilket liksom sluter cirkeln lite gällande parallellen till skolvärlden.

                  Jag är så trött på diskussionen om konflikter. Jag har varit taskig, du har varit taskig. Det som gör lågstadienivå av det hela är det här att dra paralleller till mobbning, skolvärlden (ffs) och att dra på sig offerkoftan utan att för en sekund reflektera över sin del i det hela. Jag har inga problem med att du säger att jag är dum i huvudet och att du hatar mig om det är så du känner, för det känns ärligare än det här att du går in i en roll somhelt oskyldigt offer och sedan låter andra fördöma ”den dumma mobbaren” medan du mkt väl vet att bilden är mer komplex än så.

                  Dessutom ÄR det förvirrande när du NU säger dig ha känt dig mobbad av KP hela tiden, när du bara för någon vecka sen gillade bilder på instagram, kommenterade trevligt i bloggen, sa att du inte tog illa upp avdet elakaste inlägget osv. Det är inte heller särskilt ärligt gjort, snarare känns det falskt. Är det ngt jag, vi, inte är så är det falska. Och jag är hellre öppen med mitt ogillande än att eftersträva någon slags vänskap för att när vinden ha vänt låta blodhundarna få upp vittringen.

                  Med det sagt så vet jag inte om det ens går att få slut på metadebatten? Du har ett självklart tolkningsföreträde och jag får väl ta på mig rollen som en del i en organiserad mobbning, men det är trist och tråkigt eftersom det försvårar diskussionen framöver. Och jag vill också påpeka att jag inte har sagt art du inte känner dig mobbad, det kan du ju mkt väl göra. Men det innebär inte att det är sanningen. Det innebär inte heller att min version är den enda sanningen, men jag har som sagt ingen plattform där jag kan basunera ut min version heller.

                  • ladydahmer skriver:

                    som jag nyss sa nedan: jag har en viss egenskap och det är att jag sällan sällan sällan är långsint eller bråkig av mig. Inte ens med människor som ogillar mig.

                    Jag utgår ofta från att folk är vettiga och sakliga och det innebär bland annat att jag bemöter dem schysst när det inte finns anledning till tjafs. Att jag kan gilla bilder på instagram eller diskutera trevligt i KP’s (eller din emellanåt, vilket dock alltid bemöts otrevligt) eller t.o.m tycka att vissa inlägg är harmlösa är inte oärligt eller falskt utan snarare öppet och tillmötesgående.

                    men jag ska jobba lite på den där aggressiva otrevliga attityden om du tycker att det känns ”ärligare”.

                    (sen är det inte KP i sig som varit problemet utan de enskilda medlemmarna som i flera ÅR, inte bara du, uttryckt sig negativt och hånfullt om mig i sina egna men också andras bloggar/forum.)

  • Ellen skriver:

    Också det här: jag förstår inte hur man är funtad om man tror att man är en bättre människa när man ser att någon gör något dumt och sedan beslutar sig för att förolämpa och trycka ner den människan. Tror man att man är en bättre människa då?

    Nu syftade jag inte på dig och ditt inlägg, utan främst kommentatorerna i min och LDs bloggar.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är såklart trist. Jag har inte följt debatten i kommentarsfältet.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Sådant är alltid tröttsamt. Har inte läst kommentarerna dock.

  • burgschki skriver:

    Fan postar samma kommentar här som nedan för den passa ju bättre här.

    Jag kan inte annat än att hålla med Jenny lite här, det är dig man inte vill hamna i debatt med för du ger dig inte och du är hård i ditt sätt att argumentera. Själv uppskattar jag det, för det visar på att du har tänkt flera varv INNAN du öppnar munnen och har kött på benen.

    Men gällande debattklimatet jag mest följer i tystnad, jag kan inte låta bli än att älska det. Inte så att jag gottar mig i drama (jo lite faktiskt) utan för att det är kul med en kakofoni av olika feministiska röster. Så skönt att slippa feminister eller kvinnor från en enda mall. Det jobbiga jag tycker är hela det här fördömandet av debatten. Låt folk diskutera HERREGUD. Lady Dahmer kan vara sjukt hård och fördömande mot andra, kan man inte då få utgå ifrån att hon isådanafall kan ta att bli kritiserad innan folk blir helt utom sig och ropar mobbning? Jag tyckte också Ellens inlägg var dumt och onödigt men så himla farlgit var det väl inte? Hon har ju förklarat sig. Jag uppskattar både Kvinnopartaj och LD och din egen blogg och jag är så himla glad över att debatten förs av en brokig skara, det finns plats för både Quetzalas och Blondinbellas liksom.

    Sedan är det många som snackar om att KP är flera och LD bara en men det stämmer ju inte alls. LD har många fler läsare och dessutom har hon allt som oftast Wallin och Fridén med sig i debatter (jag har ofta tyckt att de medför ett obehagligt debattklimat där någon ensam uppstickare får deras outtröttliga högafflar efter sig).

    KP uttrycker sig jävligt klumpigt ibland, men det gör LD också. Skillnaden tycker jag är att KParna står för detta, de ursäktar sig inte medan LD allt som oftast anser att vi ska ha överseende med att hon uttrycker sig illa och ändrar åsikt hela tiden. Sen hajar jag att KP blir irriterade på LDs sätt, för okej nu blir det skitpersonligt här men LD kan vara jättehård mot en ensam uppstickare som hon inte imponeras av men jag får ofta intrycket av att hon ställer sig in hos de med mer ”makt” tex KParna nu när de börjar bli omtalade och Anitha Schulman och liknande. Jag kan förstå att det kan uppfattas som lismande.

    Nu Fanny vill ju inte jag frånta dig rätten att uppleva ett debattklimat på ett visst sätt, jag håller bara inte med dig och var tvungen att skriva min syn på det hele någonstans.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Tänkte väl det.

      Jag förtydligar mig en del i ett inlägg ovan detta, som jag tycker jag ska läsa också.

      Eftersom jag själv i mångt och mycket själv ingår i denna krets av feminister, dvs ld, hanna och cissi, och känner en uppbackning från dem så är det såklart svårt för mig att se det från utsidan. Jag kommer, nu när jag funderar på det, ihåg hur det kändes innan jag blivit upptagen i denna krets, och då var det lite läskigt att uttala sig negativt om dem med. Sånt glömmer man lätt sedan när man väl är där och kanske fortfarande ser sig som ngn slags underdog fast man egentligen inte är det och framställer sig själv som en sådan. Detta tycker jag mig ha märkt i vissa diskussioner med Ld, och kanske gör jag det också själv.

    • ladydahmer skriver:

      ”ställer sig in”? Vilket märkligt ordval. Men jo jag har fattat att det uppfattas som lismande om man inte är otrevlig och aggressiv hela jävla tiden. Men jag har en viss egenskap och det är att jag sällan sällan sällan är långsint eller bråkig av mig. Inte ens med människor som ogillar mig. Jag utgår ofta från att folk är vettiga och sakliga och det innebär bland annat att jag bemöter dem schysst när det inte finns anledning till tjafs.

      Jag har givetvis helt fel i detta och ska försöka skärpa till mig och bli lite mer aggro på det där sättet som ”uppfattas som rakt och ärligt”.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Problemet som beskrevs var väl snarare diskrepansen mellan hur du agerar mot olika personer beroende på deras ”ställning”, inte att du ställde in dig i sig.

        • ladydahmer skriver:

          fast det har hen verkligen inga belägg för. Jag behandlar inte folk olika beroende på status. Jag är inte trevligare mot KP eller Anitha (say what???) än nån annan.

          • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

            Jag har ingen åsikt i frågan. Ville bara försöka förtydliga vad personen sa eftersom du verkade missförstå det som att det var själva inställsamheten som var problemet, när det personen åsyftade var diskrepansen.

  • Malin skriver:

    Du satte verkligen fingret på det Fanny. Har känt ett sånt obehag av tonen hos framförallt KP men inte kunnat förklara vad det är.
    Ärligt och bra skrivet

  • Det här inlägget, det var så spot on. Den senaste tiden har jag känt att jag inte pallar tilltala en del uttalade feminister eller säga att jag inte håller med dem för att jag ser vad de brukar ge för svar till folk som gör det. Det är skillnad på att ge kritik och på att vara elak för att vara rolig när man ger kritik.
    Och jag hatar den känslan, hur liten den får mig att känna mig.
    Jag vill inte att feminister som tycker de är ascoola för att de vågar vara taskiga ska få anledning att plötsligt dissekera mitt liv för att hitta något att håna om jag skulle säga att jag inte håller med dem och kritisera deras resonemang. DET är en så jävla ovärdig känsla. Att anstränga sig för att inge andra den typen av rädsla för att det är så jävla kul att vara häftig och hård gör mig lite illamående.
    Feminister behöver inte hålla med varandra eller gilla varandra. De kan till och med ifrågasätta om man kan göra vad som helst och kalla sig feminist. Fine. Men att anstränga sig för att skapa ett debattklimat där man bara är barnsligt hångfull och gapig feminister emellan bara för att visa på att kvinnor minsann får vara otrevliga mot varandra…. för att vaddå? Vad ger det? Det ger ju bara den som tycker det är kul att vara elak något? Så sjukt sunkigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv