Ibland tänker jag på hur det vore att leva ett liv utan ständig oro och rädsla. På hur det vore att ständigt slippa tänka på min framtid, hur den kommer se ut. På hur det vore att slippa höra om hur många i mina ålder som är arbetslösa, lever ur hand i mun, har osäkra anställningar, slavar på bemanningsföretag för skitlön.
Jag tänker på hur det vore att leva i en värld utan att i princip alla ens vänner var arbetslösa, deprimerade eller sönderstressade. Där det inte var vardag att höra om hur förnedrande någon blivit behandlad av arbetsförmedlingen eller socialstyrelsen.
Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slipper gå omkring och vara rädd för att bli sjuk, inte för sjukdomen i sig utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna få den hjälp jag behöver av varken vården eller försäkringssystemen. Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp vara rädd för att behöva hoppa mellan osäkra anställningar långt efter 30, där jag slapp vara rädd för att aldrig kunna stadga mig, aldrig kunna bli vuxen på riktigt, aldrig få leva ett värdigt liv.
Jag undrar hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp känna ständig oro över nära och kära, över att de ska få sin ekonomi att gå ihop, att de ska ha någonstans att bo, få den hjälp de behöver, slippa bli förnedrade av de människor som ska hjälpa dem. Jag undrar hur det vore att träffa vänner utan att överlevnad, oro och ångest var det ständiga samtalsämnet. Jag undrar hur det vore att slippa upprätthålla upp en mur av känslomässig distans till människor jag älskar för att jag inte orkar axla deras omöjliga livssituationer, inte orkar axla deras ångest över att inte ha några vägar ut.
Det vore så skönt att bara kunna lita på att saker fungerar. Kunna lita på att jag kommer få hjälp när jag är sjuk, kunna lita på att jag kommer slippa svälta, slippa vara bostadslös, slippa förnedras, slippa förvägras det jag har, eller borde ha, rätt till. Det vore så skönt att slippa oroa mig för hur det ska bli när jag blir gammal, om jag kommer ha pengar nog att leva på eller få värdig vård.
Jag skulle så gärna vilja leva utan denna ständiga känsla av osäkerhet som tränger sig in i mig, ger mig ångest och gör mig handlingsförlamad. Jag skulle så gärna vilja lägga den energi som nu går åt till sömlösa nätter och ångestattacker på att göra något av värde. Men det går inte, för samhället omöjliggör det. Det finns ingen trygghet här för mig, och jag vet om det. Jag vet att enda sättet är att hålla sig frisk som fan, ha besparingar.
Jag skulle så gärna vilja vara något värd som människa, inte bara så länge jag är produktiv.
Prick så. Och jag tänker också på hur konkurrensutsättninen tävlingsmentaliteten människor emellan nästan har gjort något så oerhört viktigt som politisk aktivism till ett självändamål. Jag är aktiv i Vänsterpartiet, har kommunala uppdrag, står på gator och torg osv. Men jag kan ärligt säga att det inte är det roligaste jag vet. Jag hade faktiskt gärna sluppit den ständiga pressen och prestationsångesten det innebär. Jag hade hellre lagt tid på att odla själen istället för att kämpa, men just nu behövs organisation mer än någonsin. Dock tycker jag mig se en skrämmande utveckling här. Många ( framförallt unga) människor verkar tävla om utrymmet, tävla i vem som kan vara mest radikal, vem som gör den mest intelligenta analysen och om vem som slutligen kammar hem flest hyllningar i medierna. Jag tycker att det känns tomt och ihåligt och vet inte riktigt längre vad syftet är. Är det att verkligen uppnå förändring eller att framstå som så grym som möjligt och därigenom vinna cred, kärlek och en känsla av sammanhang i en i övrigt sammanhangslös tillvaro? I ett samhälle som gör människor till rivaler snarare än samarbetare är nyckelorden profilering, positionering och karriär, och jag tycker att det är en mycket tråkig tendens.
började gråta när jag läste detta pga känner ju såklart igen mig i allt. <3
Åh, jag började &så gråta… Allt i kroppen, hjärnan, tar liksom bara -BLANK- stopp när jag inte kan hålla igen portarna att börja tänka på allt det där, oroa mig, men man förstenas inte bara, det är &så som att den frysta kroppen slungas in i en återvändsgränd & blir trapped där inne. Det börjar liksom pirra av obehag & stress i hjärtområdet & hjärnan liksom vibrerar så att det känns som om den blir kantstött & får sprickor av att dunsa mot sidorna av skallen.
& detta borde väl högermänniskor tycka är oroande om inte annat för att man inte är produktiv när man är fast i apatiskhet, haha.
Jag känner också ingen oron och rädslan över framtiden. Jag tycker det är väldigt upprörande att de flesta politiska partier, förutom V och F!, talar om att det är viktigt med arbetslinjen men samtidigt sällan/aldrig beror frågor om arbetsmiljö och hälsa. Huvudsaken verkar vara att alla ska ha ett arbete, hur det ser ut där och hur folk mår verkar däremot inte så viktigt.
lever på FK och lever med ständig oro för att bli utförsäkrad,inte få ha kvar lägenheten, inte ha rätt till hjä’lp av min psykolog. denna oro och rädlska är det som förstör samhället och våra nära, detta kväver oss.
Vi äro tusenden – Tältprojektet
(Tyckte musiktipset kändes passande då jag klickade igång denna låt efter att ha läst detta inlägg)
Skulle kunna skriva en massa beröm för att du som vanligt beskriver problem med en fantastisk skärpa, men nu får jag mest en klump i magen och önskar att du hade fel.
Jag själv och nästan alla mina jämnåriga sitter i en mycket osäker sits. T o m en person som är oerhört välutbildad kulturarbetare och som har talang i överflöd lever på 3 stycken kvartsanställningar.
Jag önskar så att jag inte kände igen dessa känslor men det gör jag tyvärr 🙁