Citatet ovan kommer från SCUM-manifestet under rubriken ”[mannen är ansvarig för] förhindrandet av vänskap (kärlek)”. Det här är något av det absolut sorgligaste jag vet, och tyvärr helt sant. Det är ovanligt med djup vänskap kvinnor emellan, troligen mycket på grund av att kvinnor aldrig lär sig att prioritera relationer med varandra över relationer med män.Jag vet själv hur jag försvunnit från umgänget med vänner för att jag har haft relationer med män och prioriterat dessa relationer över mina vänskapsrelationer. Jag har distanserat mig mentalt från krävande vänskapsrelationer för att jag behövt all min energi till att fokusera på relationer med män. Jag har liksom lärt mig att relationer med män är viktigare för mig, och därmed viktigare att ta hand om, än relationer med kvinnor. Detta trots att jag genomgående fått ut mer av umgänge med kvinnor och kunnat lita mycket mer på mina kvinnliga vänner.
På senare tid har jag börjat prioritera relationer med kvinnor allt mer, men det är fortfarande inte helt enkelt. Det är ingenting jag har lärt mig att göra.
Jag känner likadant, och jag blir less på att jag gång på gång gör om misstaget att prioritera mina relationer med män. Trots att jag VET att jag kommer ångra det sen. Jag vet att jag och mina kvinnliga vänner connectar på ett helt annat sätt och att det finns kvar senare i livet.
Tror du verkligen att det är så? Jag vet att min upplevelse är helt annorlunda (inte för att min upplevelse reflekterar allas). Dom djupaste vänskaper jag har är med kvinnor och dom har funnits kvar genom flera relationer med män som kommit och gått. Dom (få) jag litar på mest i min värld är mina bästa kvinnliga vänner. Men jag får även intrycket från kvinnliga kollegor att deras djupa vänskaper är med andra kvinnor, och inte deras manliga partners.
Jag vet inte hur det ser ut generellt, och har kanske aldrig reflekterat så mycket över det egentligen. Får mig att undra lite om jag bara levt i en bubbla? Det är ju verkligen jättesynd om det är sant…
Måste vara lyckligt lottad isf, eftersom jag också upplever det motsatta. Det jag har ”lärt” mig är att relationer med andra kvinnor är mycket mer givande och stabila än de med män, och jag skulle ex. aldrig välja bort min bästa (kvinnliga) kompis för att umgås med en kille. Sen ligger det säkert en del bakom det hela, MEN de ”vänner” som ständigt prioriterar killar över andra vänskapsrelationer ser jag inte heller som människor som adderar något vidare värde i mitt liv.
Älskar din blogg. Hoppas fler kommer att inse det du ser nu.
Usch, det där är så himla sorgligt men samtidigt så sant. Nu är jag en ganska osocial person men jag borde verkligen umgås mer med kvinnor, när jag väl gör det känner jag hur bra jag mår av det.
Jag håller med men har också en annan tanke med det hela. Som skrivits ovan så är vi nog ganska överens om att våra djupaste och mest trygga relationer är till våra kvinnliga vänner, men det jag ser som underliggande budskap är ofta hur mycket en försummar dessa vänner sekunden en man träder in i ens liv. Det är stor skillnad på mängden tid och engagemang som läggs ner på kvinnlig vänskap om en är singel eller i ett förhållande, enligt min erfarenhet i alla fall. Så även om mina absolut djupaste och bästa relationer var till kvinnor när jag var i ett förhållande, så lade jag mindre tid och engagemang på dem och desto mer på en knasig karl som nu i efterhand enbart var slöseri med tid. Som kvinna ger en så otroligt mycket i en relation till en man, men får inte alltid det tillbaka, vilket gör att en som kvinna lägger ner så mycket av sig själv och sin själ i ett förhållande. Kvinnliga vänner är det bästa, då en får tillbaka med råge allt en själv ger.
Har upplevt att jag i kärleksrelationer (uppfattar att det är dessa som beskrivs som ”då en man kommer in i ens liv”) blir som andra här skrivit, men att det gäller lika mycket i kärleksrelationer med män som med kvinnor. Förälskelse kan leda till viss isolering från omvärlden, oavsett könet på den en är förälskad i.
Jag har nog mest haft problem med att behålla mina kvinnliga vänner. Själv har jag nämligen aldrig satt en, för mig främmande man framför min ”ursprungsfamilj”, tex mina syskon och föräldrar eller mina kvinnliga vänner. Om mina väninnors män har fått för sig att jag inte är bra för dem på något sätt eller de helt enkelt säger sig inte gilla mig, har jag alltid vetat att det finns större risk för att mina väninnor väljer sina män framför mig, än tvärtom.