Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Feminism och kultur.

Fick denna fråga om feminism och kultur som jag gärna vill besvara i ett inlägg för att jag tycker det är en viktig grej. Tipsar om en del grejer på slutet, och vill gärna att ni fyller på om ni har egna tips.

Jag älskar film, musik, litteratur, teater, ja allt som har med populärkultur att göra. Jag undrar då om du också har ett stort intresse för detta?

Vad väljer du helst att lyssna/se på? Väljer du aktivt bort saker som innehåller ex. rasism och sexism och liknande?
Jag började göra detta för ca ett år sedan men insåg till sist att det var så mycket som skulle ”rensas bort” och slutade efter ett tag. Idag så gör jag det bara med uppenbara saker som att inte kolla på 2 & 1/2 men och att t.ex. använda mig av Bechdel-testet när jag kollar på film.

Jag insåg att det fanns ett stort ”hål” till sist eftersom min vardag går ut på att konsumera musik, film, litteratur osv. och undrar om du har tips på ny musik, film etc som inte innehåller rasism, sexism och som kanske t.o.m. har som agenda att vara feministisk?

Kultur och feminism är ett himla spännande ämne. Så himla mycket kultur är sexistisk eller i alla fall skapad av och för män. Jag väljer i regel inte aktivt bort kultur beroende på sådant. Väldigt mycket kultur innehåller någon form av sexism/rasism, om inte annat genom att inte ha någon representation från kvinnor/Poc:s. Att välja bort allt som inte klara Bechdeltestet skulle göra det svårt att se på film. Dessutom får en inte glömma att film faktiskt kan ha kvinnlig representation och ändå inte klara Bechdeltestet och film som klarar Bechdeltestet men ändå är fruktansvärt sexistiskt. Bechdeltestet är inte ett säkert test för feministisk film utan handlar snarare om att kunna betrakta filmbranschen som helhet. Det viktiga för mig är inte att varje enskild kulturyttring är rakt igenom ”politiskt korrekt”, utan om att det sammantagna.

Jag har dock märkt att i och med att jag blivit med feministiskt intresserad så har jag i högre grad börjat sortera ut det värsta på ren automatik. Jag tycker inte att det verkar spännande och intressant med till exempel en bok som handlar om hur en vit medelklasskille ska finna sig själv eller en manlig ståuppkomiker som ska skämta om hur tjejer ”är”. Det handlar inte om att jag aktivt väljer bort det för att jag inte vill stödja det, utan att jag helt enkelt inte uppskattar det.

Vissa grejer väljer jag dock aktivt bort. Till exempel när jag var nydumpad så pallade jag inte kolla på filmer, serier och liknande som romantiserade tvåsamhet eftersom det bara drog igång min tankar kring att det är så Det Perfekta Livet™ ska se ut. Jag väljer också bort kultur som får mig sugen på att konsumera väldigt mycket eller bli väldigt smal, eller på något annat sätt ändra mitt liv för att bli mer perfekt. Jag har till exempel blockat ett antal bloggar som jag brukade läsa regelbundet på grund av detta, och har slutat se på en hel del Tv som mest fick mig att må dåligt. Jag har också slutat läsa tjejtidningar, något jag innan gjorde halvt ironiskt men som givetvis ändå påverkade mig. Ofta när en stänger av sånt ett tag så förlorar en intresset ganska snabbt, nu tycker jag till exempel att tjejtidningar är helt absurda, och det utan att försöka ”intala” mig att det är så. Mycket av det en konsumerar vet en kanske egentligen är ”skit” men konsumerar ändå, och sådant tycker jag en kan försöka vänja sig av med. Ser dock inget skäl till att sluta konsumera kultur en ändå uppskattar för att den reproducerar vissa stereotyper, till exempel kollade jag på Gossip Girl så länge den gick.

Sedan handlar mycket om hur en kollar på saker. Till exempel Mad Men tycker jag är en grymt bra serie, och även om den så att säga inte är aktivt feministisk så tycker jag att den innehåller många bra tankeställare kring kvinnoförtryck och så vidare. Vissa filmer om parförhållanden blir väldigt intressanta om en ser dem med en feministisk analys i bakgrunden.

För mig handlar det inte så mycket om att välja bort kultur som att välja till. Om jag hör om kultur som ska vara bra ur detta perspektiv så lägger jag till det på min lista. Till exempel Feminist Frequency tipsar ibland om grejer som hen tycker är bra, och det brukar jag lägga på minnet.

När det kommer till konkreta tips så radar jag bara lite grejer som dyker upp i huvudet nu. Den som har ett eget får gärna lägga till det i kommentarsfältet.

Film/Tv-serier:

Winters Bone – fick tips på denna från Feminist Frequency. Väldigt bra film med en kvinnlig huvudperson som kämpar för att familjen ska få behålla sitt hus.

Girls – många har hört talas om denna antar jag. Kul serie. Dock är första säsongen sjukt mycket bättre än andra.

Studio Ghibli – en japansk filmstudio som gjort bland annat Spirited Away och Det Levande Slottet. Har nästan alltid bra kvinnlig representation och gör i övrigt fantastisk film.

Bridesmaids – en film där kvinnor får vara roliga. Inget mästerverk men ganska kul.

Melancholia – fin film om jordens undergång, med två systrar i huvudrollerna. Överlag tycker jag att Von Trier, som gjort denna film, gör väldigt bra grejer, men vissa verkar tycka att hen kan vara ganska sexistisk, som i filmen Antichrist som mycket handlar om den kvinnliga naturen och så vidare. Vet inte om jag håller med om detta, tycker att hen gör bra och sevärd film.

Girl, interrupted – handlar om en kvinna som sitter på behandlingshem tillsammans med en massa andra kvinnor. Lite Gökboet över denna, fast med kvinnor istället.

Böcker:

Våtmarker – älskar denna bok! Läs den! Handlar om en tjej som ligger inne på sjukhuset på grund av en skada hen fått när hen rakat sig i röven och tänker på sitt liv och så vidare. Väldigt roligt avmystifierande av kvinnokroppen, som dessutom är lättläst.

Alla kvinnor som ger ut grejer på Galago förlag. Som typ Johansson, Strömquist, Ackebo och Hansson. Älskar alla. Har ju tjatat sönder boken Prins Charles känsla av Strömquist, det är en fantastisk ögonöppnande bok. Rekommenderar generellt att prenumerera på Galago om en är sugen på vänsterserier.

IMG_20130429_112005

Sedan finns det ett gång mästerverk som mer går under reportage/facklitteratur. Till dessa hör Varat och Varan av Ekis Ekman (denna bok är en sto del av skälet till att jag numera är vänster), Det kallas kärlek av Holmberg, Den endimensionella kvinnan av Power, Under det rosa täcket av Björk, Gilla läget och Barskrapad av Ehrenreich och No Logo och Chockdoktrinen av Klein. De fyra sista är inte feministiska böcker, men däremot väldigt bra böcker skrivna av kvinnor.

Scummanifestet – en kan såklart inte glömma denna lysande uppgörelse med manssamhället. Går även som teater i Stockholm, se den om du har möjlighet.

Kärlekens förvandling – handlar om en kvinna som går igenom ett uppbrott, skriven som ett brev till mannen som lämnat henne. Bra om hur kärlek kan vara en kamp.

Musik:

Jag lyssnar nästan uteslutande på kvinnliga artister, inte för att jag valt det utan för att det blivit så. Kvinnor är väl bättre helt enkelt 😉

Pj Harvey – vad kan en säga? Älskar denna kvinna. Lyssna på Let England Shake och låt dig förföras (kan krävas lite tid att ta till sig, men det är fantastisk musik).

Diamanda galas – cool kvinna som sjunger skrikopera och spelar piano. En del är väldigt jobbigt att lyssna på, annat är fantiskt. Rekommenderar skivan Malediction and prayer.

The Knife – de flesta känner väl till denna syskonduo som gör bra musik och videos som brukar vara normbrytande. Även Fever Ray, som är den kvinnliga halvan av duons soloprojekt, är mycket bra.

Övrigt:

Brukar lyssna på Tankesmedjan i P3. Bra kvinnliga komiker och samhällsanalys.

18 kommentarer till Feminism och kultur.

  • Lo skriver:

    Jag vill än en gång tipsa om ”My mad fat diary” (Hela serien finns på youtube).
    Handlar om en ung tjej som kommer ut från en psykiatrisk klinik och hennes liv och problem med relationer, kärlek etc. Dvs allt det där vanliga som brukar finnas i ungdomsserier.

    Dock är den här serien rätt annorlunda från det mesta andra i min mening, den är sjukt bra, bra manus, rolig(!), välgjord osv. Kvinnlig huvudroll som inte är jättesmal och snygg utan tvärtom ganska så ordentligt tjock men utan att hon låter det komma i vägen för att ha kul och skaffa relationer (och utan att hon måste banta eller förändra sig själv). Hon får vara kåt och fantiserar mycket om sex på ett vis som annars nästan alltid är förbehållet killar i kulturen. Killarna får lov att visa känslor utan att någon ser ner på dem på grund av det. Huvudpersonen är ganska icke-stereotyp och ofeminin, tar plats och är högljud men blir väldigt omtyckt inte bara ”trots detta” utan PÅ GRUND av att hon är sig själv. Fina vänskapsrelationer som framställs både mellan personer av samma och av olika kön. Ingen av karaktärerna målas ut som perfekta men ingen målas heller ut som genomdålig, alla har fina sidor såväl som mindre fina.

  • Paula skriver:

    Tack för ett bra svar Fanny!
    Ska kolla upp en del av det du skrev som jag redan inte kommit över. Ska bli kul!

  • Erik skriver:

    Bara som detalj: jag vet att det finns en del feministisk kritik gentemot von Triers Antichrist, men min tolkning har varit att den ändå är feministisk i någon mening (och härifrån kanske spoilers följer, varför den intresserade kanske bör sluta läsa). Det är ju först när kvinnan efter sin tid ensam ute på landet får för sig att kvinnan är ond av naturen som hon så att säga ”anpassar” sig efter den föreställningen som hon förlorar förståndet, vilket jag tolkade som en kritik mot könsroller och specifikt idén om att våra könsroller är naturliga och att det därför är bra att bejaka dem. Slutscenen med kvinnorna som vandrar utan ansikten såg jag alltid med tanke på omständigheterna som en slags katarsis, där mannen nu inte läser in någon identitet i det kvinnliga.

    Kan inte Jane Austen och Virginia Woolf lyftas fram i dessa sammanhang? Austen kanske kan kallas proto-feminist i den mening att ingen egentlig feministisk rörelse existerade på hennes tid, men Woolf levde när en sådan började ta kraft.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Ja, tänker detsamma (har dock ej sett slutet eftersom jag inte pallade efter ett tag, jag har väldigt lätt för att bli äcklad). Tycker inte att hens urflippande porträtteras som något naturligt ”kvinnligt”, även om hen själv uppfattar det så.

  • Musik, själv lyssnar jag rätt mycket på hårdrock, kanske inte riktigt din grej, men det har kommit fram jättemånga duktiga tjejer där dom sista åren. Lägger in några länkar i alla fall.
    Sister Sin Svenskt band med fantastisk sångerska.
    http://www.youtube.com/watch?v=vnQZPNkPQl4
    Chrucified Barbara svenskt tjejband
    http://www.youtube.com/watch?v=tjL5apEyiig
    Ett par amerikanska.
    The Donnas tufft och kaxigt men dom har inte släppt något på flera år
    http://www.youtube.com/watch?v=0cO7Cz9J_NU
    Den här måste du bara höra, vilken röst, knep en grammy framför ögonen på Iron Maiden
    http://www.youtube.com/watch?v=YpJAmlnBxoA
    Har sett alla utom dom första live och det är så långt ifrån sockersött frammatchat idolpuder man kan komma.
    Sen när det gäller TV-serier så följer jag The Hour, andra säsongen 22.00 Söndagar på SVT 1
    Handlar om människorna runt ett samhällsprogram på BBC på 50-talet. Kanske inte så typiskt feministisk även om en kvinnlig producent tog för sig rätt mycket i förra säsongen. Men välspelat med parallell politisk handling.
    Hoppas mina länkningar blev rätt och att du hittar något.

  • Rosa skriver:

    Tacktacktack för tipsen! Har försökt hitta själv men det är ganska svårt. Speciellt att hitta något som typ inte var gjort för 20 år sedan eller så. Vore kul om det fanns nån sida som typ bara hade tips på pk-filmer och sånt. Eller typ recensioner med en pk-skala. 10 är jättepk 0 är two and a half men.

  • Rörande film kan jag tipsa om följande:

    1, Pam Griers gamla blaxploitationrullar, speciellt mest kända exemplaren FOXY BROWN och COFFY. Pam spelar nästan uteslutande starka, intressanta karaktärer och filmerna är väldigt ofta fullspäckade av andra intressanta kvinnliga karaktärer också, utan det där ”tjejer kan inte komma överrens”-snacket.
    2, FEMALE PRISONER: SCORPION-serien. I första filmen flyr en tjej från fängelset i början av filmen, och hon får sin mens mitt under flykten och fortsätter springa med mensblodet droppande ner för låren. Det är på den nivån. Kick-ass. Faktum är att den japanska genren Pinky Violence nästan uteslutande har fokus på kvinnliga yakuza-gäng eller kvinnliga brottslingar, och här är det lätt att hitta feministiska filmer.
    3, Buñuel gjorde flera filmer med intressanta kvinnoporträtt i fokus, mest välkända är väl BELLE DE JOUR som är skitbra, och THAT OBSCURE OBJECT OF DESIRE som handlar om klasskamp/könskamp mellan en fattig ung kvinna och en rik gammal man.

    • Frida skriver:

      Blir ju inte mer feministiskt än Buffy the Vampire Slayer. En kvinna som inte behöver räddas av någon man… tvärt om, hon kommer till männens undsättning mest hela tiden. Det bästa är att det liksom aldrig riktigt nämns; det faktum att ”vilken stark tjej” hon är. Det är bara självklart. Sen att Willow blir gay och det är den mest naturliga saken i världen, det nämns knappt. Hon bara blir tillsammans med en tjej istället liksom. Willow är också en kick-ass häxsa som ömsom försöker få jorden att gå under ömsom räddar världen.

      Helt enkelt en serie där kvinnan är den självklara hjälten som syns och tar plats! Jag ska indoktrinera mina barn med Buffy från att dom kan gå 😉

  • julia skriver:

    jag vill (faktiskt) tipsa om bokserien A Song of Ice and Fire, alltså böckerna bakom tv-serien Game of Thrones. Bli inte lurade av serien (som är otroligt sexistisk och kvinnoobjektifierande), böckerna är väldigt annorlunda. Jag skulle inte kalla dem aktivt feministiska, men om en läser dem med en feministisk utgångspunkt är de väldigt bra. Hälften av karaktärerna är kvinnor, och det är en otroligt patriarkal värld där kvinnorförtrycket blir väldigt tydligt. Alla kvinnokaraktärerna är väldigt olika och mångfasetterade, men alla av dem möter på något sätt hinder på grund av att de är kvinnor vilket är jätteintressant och otroligt gripande (bland annat så illustreras kvinnans underordnade och extremt utsatta position inom äktenskapet). Rekommenderar dem varmt!

  • Gabriella skriver:

    Vad glad jag blir över att du skriver sådär om Bechdel-testet! Ramlade nästan av stolen häromdagen när någon av Bloggkommentatorerna skrev ”Tycker förresten att det hade varit bra om det stod på omslaget om filmen klarar det där testet för jag inte intresserad av att se fler filmer med karlar som pratar med karlar om jobb, brott och andra karlar.” Känns ju jättekonstigt? Det finns många filmer och tv-serier som har potential att klara testet, där det finns ungefär lika många kvinnliga som manliga huvudrollsinnehavare, men där personerna pratar med ”det andra könet”, så att säga. Kollar hellre på en intressant film som inte klarade testet än en film där kvinnor sitter och glorifierar shopping och utseenderelaterade grejer som klarade det.

    Musiktips: En duo som heter Tikkle Me upptäckte jag förra året. De spelar electropop, en genre jag inte vanligtvis lyssnar på, men jag älskar detta! Mest låtarna Remind the World och Boys vs. Girls (a study).

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Tycker ofta att det kan vara en relevant vägvisare när det kommer till film, och ser det som ett sant tecken på kass kvalitet om en film har många karaktärer, mycket dialog osv och ändå inte klarar det jävla testet. Men nej, det är inget helhetstest på bra film, tråkigt att folk i viss grad ser det så.

      • Gabriella skriver:

        Jo, men precis. Att så många filmer inte klarar punkt 1 (två namngivna kvinnor) tycker jag är förjävligt, rent ut sagt. Då är det absolut relevant. Likadant med att de ska prata om annat än män. Tycker dock att det verkar lite onödigt att de måste prata med varandra.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Tycker det är relevant på större nivå, men inte för att bedöma varje enskild film. Det säger dock mycket om samhället att det är så mycket vanligare med två namngivna män som talar med varandra än att kvinnor gör detsamma.

  • DMO skriver:

    ”Whip it” är en av mina topp100, Ellen Page i huvudrollen. Mamman är besatt av skönhetstävlingar, vilket Ellen, eller Bliss som hon heter i filmen, knappast är, men som hon ändå genomför för att pleasa mamman. Men så en dag upptäcker hon sporten Roller Derby. Hehe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv