Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Feminismen idag.

Det är vanligt att folk kommer med svepande uttalanden om ”feminismen idag” och hur den är och inte är. Även människor som själva kallar sig feminister gör ofta detta. Men när de ska tala om vad feminismen idag faktiskt är, då förundras jag över endögdheten.

”Feminismen idag” brukar sammanfattas i ett par punkter. Först ut har vi ”hen”, som människor älskar att lyfta upp som en onödig feministisk fråga. För det första är detta en mycket viktig fråga för många rent konkret, eftersom alla inte passar in i tvåkönsmodellen. För det andra är det såklart en relevant feministisk frågeställning att diskutera kön, hur det konstrueras och så vidare. Faktum är dock att de som vill använda ”hen” använder ”hen”, så det skulle inte vara någon större svårighet i att bara lägga ner tjatet om ordet.

Sedan brukar folk snacka om ”manshat” och hur dåligt det är. Vet inte riktigt var de hittar det här manshatet, men jag tänker mig att det åtminstone inte är särskilt omfattande om en jämför med feminismen som rörelse i stort. Den absoluta majoriteten av all feministisk aktivism har inte ”manshat” som någon slags ideologisk grund. Snarare handlar det om upphävandet av patriarkala strukturer.

Det är inte heller ovanligt att klaga på ”elitfeminsim”, ett ord som är oerhört flexibelt och kan betyda lite vad som helst. Ena stunden är den Sveland, nästa stund är det de som kritiserar Sveland, nästa stund är det rasifierade feminister som pratar om vikten av att de också inkluderas i det feministiska projektet. Så fort någon försöker lyfta en diskussion till en högre nivå, ta in lite nya perspektiv, så är det elitism. Lustigt nog kommer denna kritik ofta från människor som faktiskt innehar verklig makt i samhället.

Feminismen är en diversifierad och väldigt väldigt bred rörelse. Ett av de vanligaste feministiska engagemangen är fortfarande kvinno- och tjejjourer, som samlar en massa olika typer av kvinnor som kämpar emot mäns våld mot kvinnor genom konkret feministiskt arbete.

Det känns som att det är ganska vanligt, och detta tycker jag exemplifieras utmärkt med ”hen”-debatten, att de som vill kritisera feminismen hakar upp sig på någon skitsak och debatterar det hela tiden, och i sin iver får för sig att det är den debatten som är ”feminismen”, att deras fåniga gnäll på något sätt är representativt för en så bred rörelse som feminismen. Jag kan försäkra er om att den största majoriteten av feminister inte sysslar med någon ”hen”-debatt. Det är helt enkelt inte representativt för feminismen idag, det är en kamp vi har bedrivit och vunnit ja, men det är långt ifrån det enda.

Jag får också känslan av att många som har känt sig hemma inom feminismen tycker att det är jobbigt när andra vill lyfta in sina perspektiv och kräver att bli inkluderade, då passar det att börja snacka om elitism istället för att försöka ta till sig av det som sägs.

Personer som kallar sig feminister men agerar såhär har jag mycket låg respekt för. Du kan inte både vara en del av den feministiska rörelsen och stå utanför som någon slags betraktare som ska recensera ”feminismen” som helhet, som om en själv inte hade någon makt att påverka det hela. Om du väljer att lyfta fram typ ”hen”-debatten som representativ för ”feminismen” idag, men ger blanka fan i det idoga arbete som dagligen utförs av volontärer inom kvinno- och tjejjourer, då misskrediterar du en rörelse väldigt allvarligt. Om du fokuserar på att folk använder ”svåra ord” i sin internkritik av feminismen, men helt glömmer att diskutera vad kritiken går ut på eller vad alla dessa ord betyder, då har du en mycket ignorant inställning till en väldigt viktig diskussion.

34 kommentarer till Feminismen idag.

  • Helene skriver:

    Hej Fanny!
    Jag diskuterade patriarkatet igår med en bekant. Hen tror inte att patriarkatet finns. Personen kunde endast ge få argument för att patriarkatet inte skulle finnas. Det första var att kvinnor inte alltid är förtryckta. Inom vissa områden gynnas kvinnor mer än männen. Hen tog upp exempelvis domstolen; att kvinnor får lättare straff. Själv vet jag dock inte om det är så, om en kvinna bestraffas lättare än en man som begått samma brått. Men hur som helst, om det nu är så, kan det verkligen vara något som motbevisar patriarkatet? Hen tog också upp ett annat exempel som handlar om yrket barnskötare. Hen sa att män sällan kan arbeta som barnskötare eftersom dem riskerar att bli betraktade som pedofiler, och så är inte är fallet för kvinnor. Just det argumentet tycker jag faktiskt är något som inte motbevisar utan snarare spär på vetskapen om att det finns ett patriarkat. Med tanke på hur låg status och låg lön yrket barnskötare har, och därför är det kvinnor som är ”hänvisade” till det yrket, och män ska istället hålla sig därifrån. Det hade ju varit skillnad om t.ex. kvinnliga läkare haft större legitimitet än manliga läkare, eller kvinnliga advokater, eftersom det yrkena ger mer status och makt.

    Det andra argumentet personen hade köper jag inte. Det första vet jag inte hur jag ska tänka om. En annan sak hen sa var att hen inte kan tro på patriarkatets existens eftersom alla kvinnor inte alltid är förtryckta. Det gjorde mig förvirrad. Jag vet inte. Är alla kvinnor alltid förtryckta i alla situationer? Och om dem inte är det, betyder det att patriarkatet inte existerar? Jag svarade hen att förtrycket kan se olika ut för olika kvinnor i olika kulturer och tider, men just olika situationer/områden (ex yrken). Det vet jag inte vad jag ska tro om. Önskar att jag frågat personen om denne kunde ge något mer exempel där kvinnor i så fall inte skulle vara förtryckta. Hen nämnde endast domstolen och barnskötare.

    Jag läste ett inlägg om patriarkatet du skrev i maj 2013: http://www.arsinoe.se/patriarkatet/
    Det var till stor hjälp och jag ska mejla personen jag diskuterade med en länk till det inlägget. Dock tycker jag att det fanns en viss motsägelse i början av inlägget. I dessa meningar:

    ”Detta innebär inte att alla kvinnor diskrimineras i alla sammanhang, inte heller innebär det att alla män privilegieras i alla sammanhang.”
    ” Men på en arena, den könsliga, så är kvinnan fortfarande underordnad.”

    Betyder inte det då (citat nr 2 i åtanke) att kvinnor alltid är förtryckta? Ex: Om en man och en kvinna möts där kvinnan har en högre position inom områdena klass, etnicitet och sexualitet, men faktum kvarstår att hen är kvinna. Betyder inte det då att kvinnan ändå är förtryckt i det sammanhanget? Eftersom hen fortfarande kan känna press att uppföra sig som en kvinna, även om hen har högre status inom övriga områden än mannen hen möter. T.ex. att bära kvinnliga kläder, sitta kvinnligt, föra sig kvinnligt, osv. Olika ”sammanhang”/maktordningar kan förstås verka samtidigt. Alla har både klass, etnicitet och kön. Bara för att en individ har hög status inom ett område så kan personen ändå ha låg status inom ett annat. Hen kanske är överordnad inom ett område, men förtryckt inom ett annat. Nu känns det som jag riktigt snurrat till det… Men, betyder inte detta att kvinnor faktiskt ALLTID är förtryckta. För, hur hög status dem än har inom andra områden, så är de ju ändå kvinnor – och därmed förtyckta.

    Kanske har det bara med mitt sätt att tyda ordvalen att göra. Jag blandar nog ihop ordet sammanhang (typ yrkesområde) med maktordning (kön, klass).

    • Fanny skriver:

      Jag anser att kvinnor alltid är förtryckta av manssamhället ja, men kanske inte i varje givet möte med en man. Det beror ju på vad en menar med förtryck. Jag tänker mig att män alltid har et manlig privilegium över alla kvinnor, men om kvinnan har makt på en massa andra sätt kanske han inte kan använda det. Han har dock fortfarande ett privilegium på den givna arenan. Förstår du vad jag menar?

      • Helene skriver:

        Jag kanske förstår… Att mannen alltid har makt genom att vara man, men pga sin eventuella låga status inom område x så kan han inte utöva sin makt.

        Fast han kan ändå utöva viss makt över en kvinna med högre status inom område x. Om det t.ex. är en kvinna med hög klass som sitter mitt emot en man med låg klass på tunnelbanan då kan t.ex. mannen ändå utöva makt genom sin manlighet genom att t.ex. sitta bredbent och på andra sätt sprida ut sig och ta plats som män ofta gör. Alla män gör förstås inte det, men majoriteten (av vad jag sett då jag åker tåg), och majoriteten av kvinnorna sitter ihoptryckt och spänt, ofta med armarna tätt intill kroppen eller vilandes på väskan i knät.

        Jag försöker tänka ut något exempel där män inte kan utöva makt genom sin manlighet, men jag kommer inte på något…

        Eller. Det skulle väll vara i de situationer där det är tvärt om. Där t.ex. kvinnan sitter bredbent på tåget och ”ramar in” mannens ben med sina. Det har jag dock aldrig sett. Men antar att det kan förekomma.

  • Av vilket skäl bör feminismen & kritik av tvåkönsmodellen tvunget strida i samma ’kamparena’? Jag är medveten om att det i mångas blick kan tyckas vara en dum fråga & jag är medveten om att allt förtryck är sammanlänkat men jag har än inte lyckats förstå varför – vad det tycks – alla frågor som rör kön (för att använda den formuleringen) kokas i samma gryta.

    Behöver en vara kritisk gentemot konstruktionen av kön för att vara kritisk gentemot att det ena könet inom tvåkönsmodellen ej respekteras likt det kön som ses som norm, gör? Nog går det väl lov att bara handla om kritik av att kvinnan ses som avvikande, nog är det väl feminism även fast kritiken inte rör hur kvinnan skapas?

    Hen _är_ en viktig fråga. Det är vansinne hur ett så stort antal människor tar så hårt på kön & sedan avfärdar betydelsen för den som ser sig vara varken han eller hon utan hen. Jag kan bara inte se varför det är feminism.

    • Fanny skriver:

      Alltså det finns väl folk som tar upp dessa frågor utan feministisk perspektiv, men de flesta som gör det har ett sådant. Ser det som en del i den feministiska kampen. Sedan behöver alla inte skriva under på allt, men det som sker här är att en liten grupp och ett perspektiv tillåts representera feminismen idag.

      • Tack för att du förtydligade, jag kan förstå att ex. hen är en betydande fråga för stora delar av människor inom vissa delar av feminismen & att den i dessa fall är en självklar ingrediens i grytan av kritik & om det får lov att vara både så & inte så hoppar jag på tåget. Detta är ett _stort_ problem & en kan ha olika idéer om vad det beror på. Då jag bär tillräckligt mkt foliemössa för att tro att media önskar skapa interna konflikter mellan människor (om vi slåss mot varandra kan vi inte slåss mot makten då detta kräver att vi går samman) så är det vad jag nappar på. Denna enögda fokus är skadlig för kvinnor, män, hens: människor.

  • Blaha skriver:

    Jag har tidigare haft problem med att relatera till feminismen, helt enkelt för att jag inte hållit med om allt, inte kunnat relatera till allt eller haft ett annat synsätt i en fråga. Detta har lett till att jag känt mig rädd för att bli utesluten och försökt hålla mig utanför.

    Det är på senare tid jag har börjat omvärdera, utvidgat antalet feministbloggar jag besöker och hittat inlägg som ibland på pricken beskriver hur jag känner i en fråga. Feminismen är väldigt mångfacetterad, och det finns många röster att lyssna på. Inte heller behöver man hålla med om allt som sägs, det viktiga är att se feminismen i sig. Inte haka upp sig på detaljer och sakfrågor som man inte håller med i och utifrån det ta avstånd, vilket jag märkt att många gör.
    Hen, som du lyfter i inlägget, är en sådan sak som många hakat upp sig på och använt som ett sätt att avfärda feminismen. Det många glömmer här är att man behöver inte vara en förespråkare för ordet hen för att vara feminist. Det finns inga strikta mallar och roller man måste leva upp till för att få vara med, det är inte det feminism handlar om. En person blir inte en sämre feminist för att de rakar sig under armarna, bär klänning, jobbar inom vården eller vad det nu kan vara. Inte heller kommer någon tvinga en annan att använda ordet hen, byta klädstil eller kalla sig manshatare.
    Feminism handlar inte om att cementera saker och ting, det handlar om att förändra och motarbeta förtryck.

  • Fröken B skriver:

    Jag antar att du såg Belinda Olssons program igår så jag väljer att hänvisa till programmet.
    För sådana som mig som är en ej uttalad feministkvinna som kämpar mot förtryck av olika slag på olika sätt, främst kvinnoförtryck eftersom det ligger mig närmast hjärtat av förklarliga skäl, så tycker jag att det är underbart befriande att se en feminist ta upp ämnet om vad feminismen är idag. Anledningen till detta är att för en sån som mig så ÄR feminism idag hen, orakat, genusdagis, visa brösten ”bara för att” etc. Och de allra allra flesta kvinnor som jag känner eller läser om (som inte är uttalade feminister) har precis den uppfattningen. Jag blev förvånad igår när jag hörde feminister som inte la vikt på hen (uttjatat ord jag vet) för jag trodde att det var det som var feminism. Jag tror tyvärr att när dessa ytliga frågor, som säkerligen är viktiga för vissa, får så stor uppmärkshet av de som jag kallar extrem eller radikalfeminister så blir vi ”vanliga” kvinnor avskräckta och kritiserar feminismen. Vi vill liksom inte vara en del av det. Vi vill kämpa emot förtrycket, inte mot ett kön.
    Detta är ingen kritik mot hen-sägare (det är en annan diskussion) utan snarare kanske mot media, vissa bloggar samt de feminister som faktiskt syns idag och inte ger sken av den feminism som jag och väldigt många kvinnor (och män) med mig hade vilja varit delaktig i.
    Nu beskriver ju flera feminister här på din blogg och i gårdagens program att feminism inte bara är detta men tyvärr så är det fortfarande vad den vanliga svenssonkvinnan tror att feminism är idag och därför tar man avstånd från rörelsen.

    • Fanny skriver:

      visst, men vems fel är det att folk tror det? Program som dessa är ju de som skapar dessa uppfattningar. Istället för att klamra sig fast vid denna världsbild så kanske det kan vara en idé att kolla runt lite bland feminister.

    • Blaha skriver:

      Tycker det är väldigt bra att du tar upp det här, för det här är något som måste diskuteras i större utsträckning.
      Känns nästan som att många känner att man måste leva upp till en ”feministroll” för att få vara med och låter sig avskräckas. Kan inte svära mig fri där heller, har varit mycket tvekan och jag har känt mig rädd för att bli utesluten eller påhoppad för att jag väljer att raka mig under armarna och andra saker.
      Folk är så vana vid mans och kvinnorollen att jag ibland misstänker att de ser roller överallt, roller man måste leva upp till exakt för att passa in och få vara med. Men det är inte det feminism handlar om, och jag tycker det är viktigt att prata om detta.

      • Fanny skriver:

        Jag det kan jag hålla med om. Brukar själv bli sur när folk ska hålla på och snacka om kroppsbehåring osv som om det vore den viktigaste frågan. Samtidigt så tycker jag sällan att folks förutfattade meningar om vad denna feministroll skulle innebära stämmer, i de flesta feministiska sammanhang jag befinner mig i är folk jävligt piffiga och använder sällan ord som ”hen” eller liknande.

      • Fanny skriver:

        Jag det kan jag hålla med om. Brukar själv bli sur när folk ska hålla på och snacka om kroppsbehåring osv som om det vore den viktigaste frågan. Samtidigt så tycker jag sällan att folks förutfattade meningar om vad denna feministroll skulle innebära stämmer, i de flesta feministiska sammanhang jag befinner mig i är folk jävligt piffiga och använder sällan ord som ”hen” eller liknande.

        • Blaha skriver:

          Fast tyvärr är det nog så i ganska många sammanhang, folk hänger sig fast vid roller som ofta är väldigt felaktiga.
          Jag tänker att detta kan bero på samhället i stort, stereotyperna sprids och visas upp i så många sammanhang, ta bara reklam som exempel. Om personer kanske inte har träffat så många feminister blir det lätt att de bygger upp en bild utifrån enstaka exempel eller utifrån media och blir avskräckta. De vill ju inte bli ”en sådan där som inte rakar sig och hatar män”(notera endast exempel). Och så blir feminism något fult och skamligt som folk inte vill kalla sig själva för.

          • Fanny skriver:

            Fast alltså, vad menar du att lösningen på detta är? Att vi ska rensa ut alla ”manshatare” eller kräva att alla rakar sig? Tror du seriöst att folk kommer sluta sprida dessa myter? Föreslår att du istället slutar legitimera dessa reaktioner.

            • Blaha skriver:

              Lösningen är att media tar sitt ansvar och slutar visa upp dessa stereotyper jämt och ständigt. Less att få dom uppkörda i ansiktet. Men också att folk slutar sprida falsk propaganda och svartmåla feminister och feminismen i sig.

              Någon utrensning tror jag inte på, jag tror på att ta upp den feministiska debatten på fler arenor och i fler sammanhang.
              Jag legitimerar inte deras reaktioner, det här är tyvärr hur jag upplevt att folk har sett på saken.

                • Blaha skriver:

                  Såg nu i efterhand att jag uttryckte mig lite konstigt där, men du förstår menar.
                  Var menat som ett exempel på hur jag märkt att folk resonerat i min omgivning.

      • Fröken B skriver:

        Hej,
        Vet inte om det var ett svar till mig och mitt inlägg ovan men som jag skrev så hänvisade jag till programmet igår och jag kan inte se att de som var toppless eller vad jag ska säga (för att inte skriva de som visade brösten) hade något annat syfte än att just visa brösten. Sen så är ju faktiskt bröst något som i princip alltid är övertäckta, skylda eller dolda med kläder på kvinnor (i de allra flesta kulturer) så det är väl inte så konstigt att om en kvinna inte döljer brösten offentligt så anser jag att hon visar dem.
        Jag förstår exakt hur du menar men faktum är att om något, oavsett om det är en kroppsdel eller en kvinnas hår, som i vanliga fall är dolt så kan man ju konstatera att hon då VISAR håret, brösten, könet eller vad det än må vara.
        Jag förstår din tanke dock.

        • Språket kan synliggöra många dolda strukturer, förtryck och attityder. Just ordet visa, som det används här, är problematiskt av flera anledningar. Utdrag ur det här blogginlägget:

          http://wdarknessfalls.wordpress.com/2014/01/12/hon-hade-langt-har-och-kjol-for-att-hon-ville-att-jag-skulle-folja-efter-henne-tre-kvarter-och-beratta-vilka-sexuella-handlingar-jag-vill-utfora-pa-henne/

          ”Det finns några ord och uttryck som är bannlysta från min egen vokabulär. Att beskriva kvinnors klädsel och utseende som utmanande eller provocerande är ett sånt uttryck. De här orden används oftast för att beskriva att en kvinna har oklädda kroppsdelar som ben (särskilt lår), delar av bröst, mage och rygg samt att hon har vissa kläder på vissa kroppsdelar, där de anses provocera ju närmare kroppen de sitter. När jag skrev den här meningen lät jag medvetet bli att skriva ”visar hud” eller ”visar kroppsdelar”.

          Jag tror de flesta av er instinktivt känner skillnaden mellan att visa och att ha. Det första antyder att kvinnor aktivt och medvetet visar upp något, företrädelsevis för män och deras blickar, och det befäster uppfattningen att kvinnor först och främst finns till för att män ska ha något att titta på, känna på och ”ta för sig av”. Det andra, att ha, är utan värderingar. Det betyder bara att någon har något, varken mer eller mindre. Jämför de här meningarna: Jag har ett hus. Jag visar mitt hus. Känner ni hur mycket mer rätt ni anser er ha att ta del av huset när någon visar upp det för er? Nästan så ni vill gå husesyn eller hur?”

          • ”Jag tror de flesta av er instinktivt känner skillnaden mellan att visa och att ha. Det första antyder att kvinnor aktivt och medvetet visar upp något, företrädelsevis för män och deras blickar, och det befäster uppfattningen att kvinnor först och främst finns till för att män ska ha något att titta på, känna på och ”ta för sig av”.”

            Mycket bra förklarat i korthet, tydligt & sanningsenligt.

            Jag har just tvingats resa från sydeuropa för att män just ”tog för sig” (& då ’visade’ jag inte ens hud, herregu är ju vinter där också) & så landar jag till en debatt om att bara bröst-frågan är en av feminismens ’tramsfrågor’ som handlar om att visa upp sig. Blir förbannad, jag vill bara att min kropp ska vara MIN men om den ses på ur mannens perspektiv – någonting jag visar för honom – så blir den också hans att göra vad han vill med. Den attityden föds & rotas i många män.

        • Det var ett svar till dig. Här är en specifik post som använder just den retoriken, att ’visa’ brösten: http://tuttrevolution.blogspot.de/2011/02/darfor-ar-det-viktigt-for-mig-att-fa.html Även om du inte läser någon annan text på den bloggen är det _mycket_ glädjande för mig om du läser åtminstone denna.

          & detta kan vara intressant för alla som sett programmet & är nyfikna på hur det såg ut innan hon sydde ihop det: Jag har inte sett programmet, däremot ville Belinda Olsson att jag skulle vara med i det för Tuttrevolutions räkning men då jag var i Catalunya överlät jag det hela till en vän som dessvärre (eller lyckligtvis, när en läser vad som skrivs om programmet!) inte kunder vara med för att hon var upptagen med studier. Belinda Olsson ville toplessbada tillsammans med denna revoltör men sade sedan att hon kanske inte skulle våga & det skulle innebära att min vän ensam skulle bada topless i TV vilket är dels självutlämnande & dels framstår det inte på samma sätt som en politisk aktion så min vän sa att hon gärna var med men utan aktion, dvs. under en intervju vilket ju skulle förklara vår ståndpunkt bättre _men_ Belinda ville just VISA bröst vad tycktes för sedan min vän sagt detta fick hon inte ett svar från Belinda.

          Tuttrevolution var inte intressanta i egenskap av åsikter utan i egenskap av nakna kvinnobröst ty det drar tittare medans en intervju inte är mer ’spännande’ än att den ger kunskap om varför vi tycker att det är viktigt.

          Så givetvis framstår det i programmet som att det handlar om att visa pattarna: det var ju Belindas syfte.

    • o3 skriver:

      Ah yee hen hade nog passerat som ett litet men viktigt språkskifte om inte världens — jag vet inte vad jag skall kalla dem — hade blivit så upprörda över det. Precis som så mkt annat som människor generellt tror driver feminismen eller för all del kampen för rättvisa så är då tex hen en väldigt liten (det är ändå ”bara” ett ord) del. Att människor tror att ordet hen är det viktigaste feminismen fokuserat på under 2010-12 hade varit komiskt om det inte varit så tragiskt.
      Vi har även i Sverige tagit in andra viktiga ord som uppdaterat vår feministiska förståelse och respekt(and lack thereof) för samhället som slutshaming eller våldtäktskultur (inga nya ord precis men de får nu ta en mer självklart plats i det genusmedvetna medvetandet).

      Hur kan man bli avskräckt av ordet hen? Det är för mig en gåta. Eller av motståndet mot att bli kallad för äcklig för att man inte vill raka sig under armarna eller för att man (vilket är den viktigaste av de frågor du kallar ytlig) kämpar för att barn skall leva i en miljö fri från genus förtryck där de blir mobbade för att de tycker om olika färger eller där t.o.m deras pedagoger säger till föräldrarna varför har ditt barn dessa kläder på sig. Barn får inte vara sig själva och jag har oräkneliga exempel på detta som jag utelämnar för jag tror att de flesta om inte alla lätt kan hitta dessa exempel i sin omedelbara närhet.

      Sist tänker jag på ett radioprogram på p3 om ordet hen där 2010 någon gång och de ringer in en kille från en liten ort utanför Jönköping (Tenhult) och som säger varför skall vi vara så upprörda över det HV HV hv71 kan vi inte bara titta på Hockey och ta det lugnt?
      Programledaren frågar honom om dessa människor som faktiskt föds med två kön (generellt och specifikt) och han svarar Va finns de på riktigt?

      • Anonym skriver:

        Hej,
        Hur kan man bli avskräckt av ordet hen skriver du. Jag kan bara tala för mig själv nu men självklart är det inte ordet i sig och självklart struntar jag i om andra använder ordet. Det har blivit ett allmänt och (delvis) accepterat uttryck så om någon väljer att använda det så är det helt upp till den personen. Skulle någon vilja bli kallad hen, av mig, så skulle jag göra det, jag skulle däremot bli väldigt nyfiken på varför men det är för att jag är intresserad av människor, alla sorter.
        Anledningen till att jag tar ”avstånd” från ordet är för att jag inte upplever att det behövs i mitt ordförråd. Jag tycker dessutom att ordet har blivit kopplat till den feminism som jag inte känner någon tillhörighet till. Jag kan liksom inte se sambandet mellan hen och orakade armhålor och kvinnors lägre löner och våldtäkter. Jag vill göra allt och lite till för att jobba för lika löner och kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp men jag vill inte sätta min dotter på ett genusdagis, kalla hennes vänner hen eller klä henne i blått bara för att göra ”ett statement”. Jag tror helt enkelt inte att det är genom den vägen jag (och vi) når målet. Därför vågar jag inte kalla mig feminist i dag.

        • o3 skriver:

          Hej Anonym. Först vill jag säga att det är tråkigt att du inte vågar! Jag vill inte spekulera i varför men jag har länge tyckt mig se hur människor på olika sätt stängs in av den bully- kultur vi alla så tragiskt lever med.

          Hen för dig definerar en icke specificerad negativ feminism som kan ha att göra med att klä tjejer i blått bara för att?

          Dina exempel på när barn inte får vara sig själv gissar jag inte är hämtade ur ditt eget liv? Du pratar om att kall adin dotters vänner för hen och att klä henne i blått.
          Jag måste alltså här gå in med några riktiga historier?
          Så att alla kan se och förstå vad jag menar. Detta handlar alltså om barn som går på dagis med låg genusmedvetenhet m.m.

          Björn är sex år. Björn är på barnkalas för sin storebror med alla sina och storeborderns kompisar. Barnen är mellan fem och åtta år gamla. Björn älskar färgen rosa. Björn vet precis vilka färger sugrören hemma i skafferiet har. Han får frågan vilken färg han vill ha på sugröret och han svarar eftersom alla hör ”den färg som är närmast röd” (det finns inga röda sugrör, hade de andra barnen inte varit där hade han glatt sagt rosa) för rosa är det sugrör han vill ha men inte får vilja ha när andra ser.

          Hampus är fem år och Hampus går på dagis. Hampus ärver alla sina kläder av stora kusiner av båda könen och Hampus får välja själv. Hampus väljer alltid prinsessklänningar och dödskallar för pirater och prinsessor är det bästa han vet. Han får med hjälp av föräldrarna välja kläder på morgonen till dagis han väljer oftast en blandning av svart och rosa dödskallar och rosetter och spets. På dagis blir föräldrarna tagna åt sidan och tillsagda att klä Hampus mer pojkaktigt.

          Fredrik är fem år och Fredrik älskar rosa och hello kitty. Fredrik älskar även sitt långa hår. Fredrik får aldrig höra att han är en hen eller en kille han får hela tiden höra att han är en söt tjej och sedan ett oj ursäkta skäms skäms när någon påpekar att han är en kille. Kanske någon inte skulle gjort det vad spelar det egentligen för roll.

          Anders är fyra Anders är fem och Anders vill aldrig klippa håret. Anders älskar sitt långa fina tjocka hår och att snurra det runt sitt finger och över allt han går får han höra samma sak som Fredrik och samma negativa skämmiga miner och maner när de blir korrigerade.

          Alla namn är utbytta för att skydda barnens identiteter.

          Jag vill avsluta med en liten pojkes upprörda ord ”colors don’t have gender”

          • Fröken B skriver:

            Först vill jag bara säga att det är jag som var anonym i inlägget ovan, jag glömde att fylla i mitt ”namn”.
            Först vill jag bara säga att jag tror inte att mitt ”motstånd” mot genusdagis gör att jämställdheten har en lägre prio. Som jag upplever det så gör inte genusdagis skillnad när det gäller synen på kvinnor, våldtäkter, kvinnoförtryck etc. Jag tror att det kommer från uppfostran, miljö, värderingar och att min son eller dotter kan lära sig att inte förtrycka trots att man för skillnad på kön.
            Blir lika ledsen som du av dina exempel och vi tycker säkert lika illa om barn som far illa på alla olika sätt men i fallet med Hampus t.ex. Så är inte min lösning att sätta honom på genusdagis utan det är att byta ut eller utbilda pedagogerna (om det var d som blev tillsagda). För mig skulle det vara lika upprörande om de bad mig byta ”klädstil” på min dotter eller något annat personligt.
            Jag förstod inte riktigt din fråga om hen och flickor som kläs i blått men det jag syftade på i texten var väl att illustrera hur jag ser den feminism som jag upplever att jag inte kan skriva under på. De frågorna som jag uppfattar som dagens hetaste ämnen inom feminism. Sen klär jag gärna min tjej i blått (köpte en blå mössa senast idag) men det var för att den var fin inte för att den var ”Killig”.
            Jag tror ni förstår vad jag menar, jag är ju feminist i grund och botten eftersom jag är för jämställdhet och mot kvinnan som underordnad mannen jag tror bara inte på vissa vägar att nå målet. Det betyder inte att jag inte respekterar andras vägar eller synsätt.
            En annan grej som jag tänkt på är det här med roller i hemmet, om en vad jag kallar eller tror är ”dagens feminist” hade sett hur jag och min man levde så hade jag säkerligen inte vågat kalla mig feminist inför dessa personer (er kanske?!) eftersom vi verkligen har tydliga könsroller här hemma, bortsett från löner och bestämmande men pratar vi hushållssysslor och barn så hade jag nog åkt ut från ”dagens feminism” med huvudet före. Så känns det iaf.

            • sak skriver:

              Jag förstår inte riktigt var du har fått intrycket ifrån att någon har vare sig rätten eller viljan att kasta ut dig från ”dagens feminism” om du inte lever upp till vissa premisser. Ingen kan leva helt utanför det samhälle de är födda in i. Ingen orkar gå emot _alla_ strukturer de är uppväxta med och som är så djupt normativa att alla tar dem för givet.

              För min del tycker jag att det viktigaste är vad en själv känner. Känner du att du tror på att människor borde ha rätten att bemötas lika, oavsett kön (utom i de få fall där kön är relevant), att detta inte är fallet idag och att detta är något vi behöver jobba på för att förändra så tycker jag att du absolut ska kalla dig feminist. Sen är det såklart jättebra om du kan bryta de patriarkala mönster i ditt eget liv som du själv känner är problematiska, men de saker som du inte uppfattar som jobbiga är det väl ingen som behöver ha någon åsikt om?

              Om du och din man båda trivs med er fördelning i hemmet så behöver väl inte den ändras? Kom ihåg att i en värld fri från könsförtryck så kommer vissa kvinnor såklart fortfarande gilla det som kvinnor idag förutsätts gilla och samma sak för män. Det är inte ett problem att det finns kvinnor som gillar att baka tex – det är däremot ett problem om kvinnor förväntas vilja baka och vara bra på det, samtidigt som bakning nedvärderas p g a sin status som ”kvinnogöra” och de kvinnor som inte bakar nedvärderas som misslyckade kvinnor.

  • o3 skriver:

    Tänker att ja det vore underbart om alla dagens pedagoger praktiserade anti mobbing anti rasism och för jämställdhet och såg alla barn och deras unika behov och personligheter.
    Ja om hela världen gjorde det med alla människor.
    Ah.

    Hur du lever ditt liv är inte mitt problem, så att säga 😉

    Out. Laater

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv