Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd.

Jag tänker på det här med att vara feminist och vad det förpliktigar till. Jag tänker ju generellt att en inte ska hålla på och kräva en massa av andra bara för att de kallar sig feminister, jag tycker inte att en kan kräva att en ska orka hålla på med en massa aktivism, att en ska vara ekonomiskt självständig, att en ska se ut på ett visst sätt och så vidare.

Däremot så finns det i mina ögon en grej som är jävligt viktig att göra och som jag förväntar mig av feminister.

Jag förväntar mig att den som kallar sig feminist försöker att göra sig av med sitt internaliserade kvinnohat. Jag förväntar mig att inte behöva få höra slutshaming, att inte behöva höra försvar av män som betett sig som kräk och så vidare från en feminist. Jag förväntar mig också att inte behöva bli påprackad en massa patriarkala ideal när jag umgås med en feminist, det vill säga jag vill inte höra en massa snack om bantning, ”kroppsvård” eller hur viktigt det är att ha en pojkvän.

Nu kanske vissa tänker ”men vadå ska en inte få ha pojkvän/banta när en är feminist”. För mig handlar det inte om vad en personligen gör med sin kropp utan om vad en sprider för idéer. Det är en grej att själv leva upp till dessa ideal, en annan att också dra in andra i sin skit. Jag förväntar mig helt enkelt att feminister inte prackar på mig sådant.

Jag förväntar mig också att en feminist gör vad den kan för att försvara andra från mäns förtryck. Jag förväntar mig att en feminist inte står och skrattar med åt sexistiska skämt för att stiga i hierarkin i mäns ögon, eller snackar om hur andra ickemän är hysteriska eller på något annat sätt beter sig felaktigt enligt patriarkala ideal för att få extrapoäng. Visst, det kan hända att en trillar dit ibland, men jag förväntar mig att en försöker jobba emot de här tendenserna.

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd. Sedan kan en till exempel fortfarande vara beroende av män, materiellt som ekonomiskt, men det är skillnad på att vara i ett beroende och att aktivt försvara det. Det handlar om var ens sympatier ligger; ligger de i manssamhället eller i feminismen?

Jag kan inte lita på en feminist som är villig att offra mig eller andra på patriarkatets altare så fort de tjänar lite på det. Om jag inte kan lita på det är det bara tomma ord i mina ögon.

3 kommentarer till För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd.

  • Hej Sonja skriver:

    Jag läser en bok som heter ”Far memory” nu av Joan Grant. Den handlar inte alls om feminism som sådan utan är en biografi men där skriver hon om ett hon besöker ett ställe i sydamerika där det var lätt rent juridiskt att få igenom en skilsmässa som kvinna men nästan omöjligt socialt, så ingen skilde sig.
    Så typ 30 kvinnor hade helt sonika gått ihop och skilt sig simultant, och eftersom de var berättigade 1/3 av mannens tillgångar kunde samhället inte stänga ute dem när de var så många och tillsammans hade så mkt makt.

    Det jag ville komma till är att jag håller med om att det är fundamentalt för hela frigörelsen att vi håller ihop.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv