manstillvänd – Fanny Åström

Manstillvända krav på feministiska män.

Något inte helt ovanligt är att feminister ger olika tips till män för hur de ska vara bra manliga feminister.

Ett problem med detta är att det är manstillvänt; vi lägger resurser på att berätta för män hur de ska tänka och göra. Jag tänker dels att det inte direkt är möjligt eftersom män har en position som i sig utgör ett förtryck. När en man är närvarande anpassar sig folk, oavsett om han bett om det eller inte.

Om en feministisk man gör något vidrigt, vad är då egentligen problemet, att han gör något vidrigt eller att han gör det i egenskap av feminist?

Jag ställer mig emot idén om ideologisk renhet, det vill säga att en ska göra det ena eller det andra för att kvalificera sig som feminist, och detta gäller även för feministiska män. Jag ser flera problem med denna idé, dels att det sätter feminist som identitet i fokus snarare än feministiska handlingar, dels att det skapar illusionen av att en skulle kunna bli ”perfekt” som feministisk man.

Min kritik mot feministiska män är inte att de inte att deras position som män skulle hindra dem från att kunna ha en bra feministisk analys och se patriarkatet. Jag tror att det är fullt möjligt för män att förstå feministisk teori och rentav utveckla egen. Däremot anser jag att män rent objektivt inte kan vara feminismens revolutionära subjekt helt enkelt eftersom de är förtryckarna i patriarkatet. De kan inte ”frigöra” sig. De kan inte driva kampen framåt. All feministisk politik måste per definition drivas framåt av ickemän.

Detta gäller oavsett om mannen ifråga ”lämnar plats” och liknande, även om han uppfyller alla punkter på kravlistan så är han fortfarande man och kan inte vara drivande i feminismen.

Givetvis är vissa beteenden mer föredömliga än andra, men jag tänker att dessa krav måste ställas på feministiska män eftersom de är män och inte eftersom de är feminister. Att sluta förtrycka ska inte vara något tillval för ”bra” män. När vi formulerar ett krav specifikt riktat mot feministiska män så skapar vi idén om att män skulle kunna vara drivande i feminismen. Vi skapar ett beroende av män för vår kamp. Män är inte och kan inte vara en del av vår kamp, de är en motståndare som vi jobbar för att förändra.

De krav som ställs på feministiska män blir manstillvända, de skapar idén om att vi behöver män för vår kamp och att det skulle vara relevant för oss att ställa upp någon slags kravlista för dem, att vi skulle tjäna på det och att männen ifråga skulle vara kapabla att ta till sig.

Ett annat problem är att det skapar ett visst behov av bedömningar och ”rättegångar”. Typ såhär; om vi accepterar en man som feministisk man, och det sedan kommer fram att han gjort en någon illa, vad gör vi då? Många tycker det är en självklarhet att en i sådana fall belyser detta och tar avstånd från mannen i fråga. Detta är kanske rimligt, men jag anser att det finns problem med tillvägagångssättet.

Hur vet vi vad som är sant och inte? Hur bedömer vi hur grova gärningar det ska gälla? Jag är förvisso för att alltid lita på en historia om patriarkalt förtryck, men jag ställer mig skeptisk till dessa semirättegångar. Jag tänker att de gör att en fråga om trygghet för ickemän i feministiska rum blir till en fråga om enskilda mäns skuld i den ena eller andra fråga. Typ; jag skulle känna mig brutalt otrygg om något av mina ex tog plats i samma organisation som jag. Det innebär inte att jag anser att de har någon ”skuld” om de ska ”straffas” för genom uteslutning, utan bara att vi har en specifik historia ihop som är smärtsam på många sätt. Denna historia innehåller visserligen patriarkalt förtryck, men det är inte det enda. Jag har inget behov av att människor ska ”ta ställning” emot mina ex.
Människor förändras. Även om en man gjort någon illa så innebär inte det att han för alltid kommer vara ett praktarsle. Ska vi fortsätta straffa folk för flera år gamla förbrytelser?
Att reagera och ta ställning är utmattande. Så fort en sån här grej dyker upp, alltså att den ena eller den andra mannen har gjort det och det och att en förväntas ta ställning i frågan eller ta avstånd från honom så tas det en jävla massa energi från oss. Människor ska ta ställning, de ska väga olika berättelser mot varandra, de ska hantera sin känslomässiga ambivalens och så vidare. Jag tycker att det är tröttsamt att den man som en dag hyllades nu är en paria, utan att jag ens har haft något med saken att göra. Visst är det personliga politiskt, men det innebär inte att feministisk kamp ska handla om att ta ställning i enskilda fall av patriarkalt förtryck. Det är helt enkelt inte relevant för oss.
Bekväma ställningstaganden kommer göras, mer obekväma kompromissas bort. Jag har sett detta sker många gånger, och troligen även gjort mig skyldig till det själv. När det är bekvämt att ta ställning mot en man gör en det gärna, men inte lika enkelt när det är någon en har någon slags relation med eller liknande. Poängen är att det inte är en fråga om så fasta principer som många får det att framstå, utan att det i själva verket ofta är väldigt vanligt att det göra kompromisser. Det tycker jag är helt rimligt eftersom det är så en lever livet, men då tycker jag inte att en ska gå ut med någon slags benhård princip som sedan visar sig vara ganska tänjbar.
I princip alla män har på ett eller annat sätt skadat en ickeman, eller kommer att göra det. Att anta att de är okej tills motsatsen bevisats gör att feministiska rum blir otrygga för ickemän. Att ens behöva påtala att den här mannen har gjort detta och detta mot mig i ett sammanhang där fokus ska ligga på kampen för ens rättigheter är problematiskt. Även om folk lyssnar så är det en situation som är påfrestande för individen. Vidare så skapar män otrygg stämning alldeles oavsett om de utsatt någon i det specifika sammanhanget eller ej.
Frågan går från att vara politisk till att bli personlig. Istället för att handla om strukturer börjar det handla om enskilda män som ska bedömas.

Jag tänker att vi måste utesluta män på andra grunder än att de har moralisk skuld rörande det ena eller det andra. Vi måste utesluta män helt enkelt för att de är män, för att vi inte kan lita på dem. För att alla män antingen har gjort en ickeman illa eller riskerar att göra det. För att ickemäns säkerhet i feministiska rum alltid är viktigare än att inkludera män. För att deras frihet från specifik moralisk skuld inte tar ner dem från deras position som män. För att patriarkatet inte handlar om moral utan om strukturer.

Nu kommer säker någon man fråga hur en ska göra som feministisk man. Detta inlägg riktar sig till ickemän, det handlar om hur feminister bör förhålla sig till män. Jag tycker att det är jättebra om män försöker arbeta feministiskt, men poängen är att det inte är min sak att bry mig om eller sätta upp riktlinjer för, det är inte min uppgift att godkänna er eller era metoder. Jag utgår från att allt ni gör kommer att vara problematiskt eftersom ni är män, och just därför tänker jag inte ens bry mig om att rätta er, eftersom jag inte tror att perfektion är möjlig. Ni är inte relevanta för min kamp. När ni förändras ser jag det inte som ett resultat av er egen fria vilja utan som ett resultat av ickemäns feministiska kamp, som tvingar er till förändring. Jag tror inte på att avkräva er något, helt enkelt eftersom jag inte tror att ni kommer kunna leverera. Jag förväntar mig inget, för jag har ingen lust att gång på gång bli besviken.

(För den som ändå undrar har jag det här inlägget som jag skrev för ett rätt bra tag sedan, som jag väl fortfarande instämmer i till stor del).

Twitter 8/11. Manstillvänd feminism.

Det deppigaste med manstillvänd feminism är ju att de faktiskt tror att vi behöver män för vår frigörelse. Typ ”men många fler lyssnar ju på män och därför är det viktigt att män är feminister”. Helt gett upp hoppet på att det skulle kunna vara på ett annat vis, att kvinnor skulle kunna ta plats på sina villkor.

Kvinnor utför merparten av jordens arbete, vi håller ihop relationer, föder familjer, vi BÄR mänskligheten. Klart som fan vi klarar oss. Män är så hopplöst beroende av oss och för att dölja detta faktum så har de lurat i oss att motsatsen råder. Ja, många kvinnor är idag utelämnade åt sina män, men det är resultatet av en maktrelation inte för att män faktiskt bidrar med något. Vi måste skilja på vår individuella utsatthet inom ramarna för ett patriarkalt system och vårt egentliga beroende som grupp.

Kvinnor är så inpräntade i idén att deras existens hänger på män att det är svårt att se en feministisk frigörelse utan män. Jag tror att det är grundläggande för all feministisk kamp att bryta denna idé, att se i vilken grad män faktiskt behöver oss, inte tvärtom. Och att sedan skapa en praktik där vi bryter oss loss från det individuella beroendet och lever för och genom varandra istället.

Därför jag är så trött på tjat om mäns plats i feminismen hit och dit. Visst var med om ni vill, men vår frigörelse beror fan inte på er. Jag ser det som oerhört viktigt att aldrig någonsin befästa idén om att feminismen på något vis skulle _behöva_ män. Det finns en stor och viktig skillnad på att aktivt utesluta män och på att inte ha med dem i beräkningen. Jag räknar inte med att män någonsin ska göra något annat än att vara en fet bromskloss, om de nu skulle bevisa motsatsen är det en bonus. De män som deltar i kampen gör det dessutom sällan på eget bevåg, de är aldrig drivande.

Så fort vi accepterar idén om att mäns deltagande är nödvändigt så blir feminismen manstillvänd, den anpassar sig efter patriarkatet. Vi bygger vår kamp på det patriarkala antagandet att kvinnor inte är kapabla att göra något av sin existens, att vi är dömda till beroende. Att den enda kamp vi skulle kunna föra är den för bättre villkor i underkastelsen, aldrig för frigörelse.

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd.

Jag tänker på det här med att vara feminist och vad det förpliktigar till. Jag tänker ju generellt att en inte ska hålla på och kräva en massa av andra bara för att de kallar sig feminister, jag tycker inte att en kan kräva att en ska orka hålla på med en massa aktivism, att en ska vara ekonomiskt självständig, att en ska se ut på ett visst sätt och så vidare.

Däremot så finns det i mina ögon en grej som är jävligt viktig att göra och som jag förväntar mig av feminister.

Jag förväntar mig att den som kallar sig feminist försöker att göra sig av med sitt internaliserade kvinnohat. Jag förväntar mig att inte behöva få höra slutshaming, att inte behöva höra försvar av män som betett sig som kräk och så vidare från en feminist. Jag förväntar mig också att inte behöva bli påprackad en massa patriarkala ideal när jag umgås med en feminist, det vill säga jag vill inte höra en massa snack om bantning, ”kroppsvård” eller hur viktigt det är att ha en pojkvän.

Nu kanske vissa tänker ”men vadå ska en inte få ha pojkvän/banta när en är feminist”. För mig handlar det inte om vad en personligen gör med sin kropp utan om vad en sprider för idéer. Det är en grej att själv leva upp till dessa ideal, en annan att också dra in andra i sin skit. Jag förväntar mig helt enkelt att feminister inte prackar på mig sådant.

Jag förväntar mig också att en feminist gör vad den kan för att försvara andra från mäns förtryck. Jag förväntar mig att en feminist inte står och skrattar med åt sexistiska skämt för att stiga i hierarkin i mäns ögon, eller snackar om hur andra ickemän är hysteriska eller på något annat sätt beter sig felaktigt enligt patriarkala ideal för att få extrapoäng. Visst, det kan hända att en trillar dit ibland, men jag förväntar mig att en försöker jobba emot de här tendenserna.

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd. Sedan kan en till exempel fortfarande vara beroende av män, materiellt som ekonomiskt, men det är skillnad på att vara i ett beroende och att aktivt försvara det. Det handlar om var ens sympatier ligger; ligger de i manssamhället eller i feminismen?

Jag kan inte lita på en feminist som är villig att offra mig eller andra på patriarkatets altare så fort de tjänar lite på det. Om jag inte kan lita på det är det bara tomma ord i mina ögon.

Feministen Som Kunde Tala Med Män.

Det finns vissa feminister som tror att de är mer framgångsrika för att de lyckas snacka med män och att män lyssnar på dem. Stärkta av detta går de ut i världen och berättar för andra feminister att det minsann finns män som vill lyssna och lära av feminismen bara en talar med dem på Rätt Sätt, det vill säga lugnt och sansat. De är Feministen Som Kunde Tala Med Män, den Vettiga Feministen som inte skrämmer bort män med sin manshatarretorik. Räddningen!

Generellt för detta sätt att tala brukar vara att söka kompromisser. Typ att ge med sig lite, vara lite snäll, för att få den en snackar med att gå med på vissa andra grejer. Jag vet, för jag har gjort det många gånger. Det handlar alltid om att fila ner kanterna, tona ner den värsta radikalismen, tills det att mannen bestämmer sig för att gå med på det hela.

Att söka kompromisser med män är i mina ögon djupt problematiskt. I ett samhälle där män har makt över kvinnor kommer dessa kompromisser alltid att vara till mäns fördel, eftersom det är på deras spelplan som de görs upp och eftersom det är de som har makten att ”acceptera” analysen eller inte. Till sist är det mannen som bestämmer om han ska låta sig övertygas eller inte, och att samtala med män blir därför ett väldigt osäkert projekt som mest handlar om att vädja till mäns goda vilja och/eller förnuft. Eftersom det finns en maktobalans så kan en inte ”ge och ta” på samma sätt som i en situation där parterna är lika, ett sådant givande och tagande kommer alltid att vara till nackdel för den förtryckta.

Om en gör detta relativt sällan så kan det såklart fungera, men om en gör det för ofta eller rentav bygger hela sin feministiska aktivitet på denna praktik så kommer troligen ens syn på feminism formas efter dessa kompromisser en ständigt tvingas ingå. Detta är ett skäl till att jag väljer att i allmänhet inte diskutera feminism med män på detta sätt, söka samtal eller medgivande. Jag vet att en sådan praktik kommer färga min analys, och det är ingenting jag finner eftersträvansvärt då jag anser att feministisk analys ska utgå från ickemän och ickemäns situation och behov och inte män.

Det handlar nämligen inte bara om hur vi lägger fram våra åsikter, utan det handlar om åsikterna som sådana. Det är inte en fråga om bara retorik, utan vissa åsikter går inte att uttrycka på ett ”snällt” sätt. Om min åsikt är att alla män förtrycker, då är det det jag tycker om det kan liksom inte lindas in i ”retorik”. Sedan kan en såklart uttrycka sig mer eller mindre tydligt och så vidare, men det är ändå så att åsikter i sig provocerar, inte bara ”retorik”. Feminism provocerar inte för att det heter på ett visst sätt eller för att feminister är elaka utan för att feminismen handlar om att beröva män deras makt över andra människor.

Det säger sig självt att en feminist som har en mindre radikal analys har lättare att samsas med män om denna, jag tycker inte direkt att det är något större mysterium att det är så. Om en har en syn på frigörelse som inte kräver så mycket från män som kommer en att bli mer omtyckt av män som grupp. Det har att göra med att män har ett intresse i att patriarkatet bevaras något så när intakt. Problemet är att det automatiskt ses som något fint och eftersträvansvärt att lyckas ”tala till mannen”, att det skulle vara mer värdefullt än att lyckas tala till ickemän.

Jag tycker att det är konstigt, eftersom jag vet hur mycket andra feministers texter har betytt för mig, hur mycket de har fått mig att se och inse, hur mycket kämpaglöd de har bidragit med. Jag tycker att det är beklagligt när sådant anses mindre viktigt än att lyckas tala med män, för det säger mig att jag är mindre viktig än en man. Därför vill jag inte vara manstillvänd i mitt tilltal, för att jag tycker att det är viktigare att tala till de som är förtryckta i patriarkatet.

Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning.

Ni går omkring där med er upphöjda moral, er Godhet, er Vettighet. Ni ”hatar inte män” eftersom ”det inte är konstruktivt”. Kanske ”förstår” ni de som hatar män, kanske har ni rentav gjort det själv när ni var ”unga och dumma”, men ni förstår inte vikten av manshat. Ni förstår inte vilken fantastisk explosiv frigörande kraft lite frodigt manshat kan vara, ni förstår inte att det är fullständigt nödvändigt för många att hata män för att kasta av sig skuldoket från sina axlar.

Ni går omkring med er helgongloria och predikar för var och en att manshat det är minsann inte konstruktivt utan vi måste prata med männen, lyssna på männen, förstå männen. För det har ni gjort och ni har minsann upptäckt att det faktiskt finns män som är snälla och vill förstå, kanske era pojkvänner eller något. Och eftersom ni har spenderat en massa tid och kraft på att övertala de här männen så tycker ni att det är en bra strategi som alla borde pröva.

Jag är så jävla trött på att förstå mannen. Jag har ägnat så stora delar av mitt liv åt att förstå män, åt att förklara deras felsteg åt dem, att försöka se att de trots allt är människor och vill väl trots att de med sitt agerande gång på gång visar på precis motsatsen. Jag är trött på att förlåta män för deras upprepade felsteg med hänvisning till att de trots allt är snälla ”innerst inne”. Jag är trött på att förklara grundläggande koncept för män om och om igen och gång på gång mötas av totala oväsentligheter som att de ”känner någon” som minsann tjänar mer än vad han gör.

Visst är det så att när en lägger lite tid och energi på saken så finns det gott om män som kan greppa grundläggande feministiska koncept, och det är väl roligt. Problemet är att det är ett sånt jävla slöseri med tid. För även om dessa män erkänner att det finns en könsmaktsordning kommer de knappast ställa sig på barrikaderna, även om dessa män greppar grundläggande grejer så kommer de troligen inte förändra sig själva och sitt eget beteende i någon högre utsträckning.

Vissa feminister sätter någon slags märklig prestige i att de lyckats prata med män, lyckats övertyga en man, och det hela bygger på en brutal missuppfattning. Min ovilja att prata med dem har ingenting att göra med att jag i är förmögen till det eller tror att det inte går, utan det rör sig om en krass prioritering. Den känslomässiga energi jag investerar i att ge stöd och inspiration åt kvinnor och ickemän ger betydligt mycket mer tillbaka. Jag får ofta stöd tillbaka av dem, de ger mig nya insikter, någonting som män ytterst sällan ger mig.

Att vara manstillvänd är ingenting beundransvärt och inte heller är det något måste för feministisk kamp. Att inte sätta män i fokus när jag skriver är inte en fråga om oförmåga, det är ett aktivt val som grundar sig i att jag anser att feminismen främst ska vara till för ickemän. Ni manstillvända feminister kan väl prata med män om ni vill, men försök inte få det till att det på något vis skulle vara bättre, mer konstruktivt eller finare. Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning, och att som feminist anamma den är endast kontraproduktivt.