Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.
Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.
Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.
Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.
Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.
Så sant. Ibland är det dock det svåraste man kan göra att försöka få sin partner att ändra sig. Speciellt om de redan kommit en bit på vägen kan det vara svårt att få dem vidare. Men det är ju som sagt en process där även jag är delaktig och har ett stort ansvar eftersom vi har tre söner att vägleda genom livet.
De familjemedlemmar jag inte träffar så ofta orkar jag inte engagera mig i i samma utsträckning. Det är inte mitt uppdrag att hjälpa alla tänker jag.
Läste ditt inlägg av nyfikenhet och i hopp om att få ett exempel på hur din far, bror eller man gör för att förtrycka kvinnor.
Jag antar att du uppfattar min frågeställning som en form av patriarkalt förtryck mot dig som kvinna men jag frågar ändå, kränkt, vit man som jag är. (Hur skulle jag kunna låta bli).
Hur förtrycker dina manliga släktingar dig och andra kvinnor runt omkring dig?
Jag har skrivit flera inlägg om detta. Du får går bakåt.
Att få någon annan att ändra sig är, allt som oftast, föga framgångsrikt. Personen i fråga måste själv komma till insikt att en förändring är nödvändig.
Det är som att sluta röka, att andra berättar för dig om hur dåligt det är att röka är inte så verkningsfullt. Du måste själv förstå hur dåligt rökning är och inse att du måste sluta.
Om/när patriarkatet är krossat – kommer mäns (dåliga) beteende att kvarstå?
Du kan inte krossa patriarkatet utan att förändra människorna. Jag tror visst att det går att förändra människor, tror inte alls på den här idén att folk är några slags öar som går opåverkade av omgivningen.
För att kunna förstå att något är dåligt måste man ju dock ha kunskap kring varför. Färre på 40-talet än i dagsläget slutade röka eftersom de inte fattade hurpass skadligt det var.
Jag har själv förändrats mycket i många frågor, och till stor del för att andra har pressat mig till det, tvingat att förstå (och i de fall jag inte kan förstå, att helt enkelt acceptera).
Givetvis krävs det att en själv ser det som prioriterat, men hur kommer en till insikt om att det är prioriterat? Givetvis genom utomstående påverkan.
Rätt. Ibland behöver man knuffas i ”rätt” riktning, men viljan & insikt måste varje individ själv bistå med.
Trots att folk idag, jämfört med på 40-talet, vet avsevärt mer om rökningens baksidor så röker folk trots allt.
Ska du få någon att sluta med droger t ex så anser jag absolut att man ska anstränga sig för att tvinga personen i fråga, men vill han/hon inte själv så kommer du att misslyckas.
Skall patriarkatet krossas så är det ju trots allt en stor del av befolkningen som måste tvingas till att ändra beteendemönster. Insikt & vilja hos individen kan absolut vara en katalysator till förändring.
Omgivningen påverkar men insikt är viktigt för varaktig förändring. Kanske går det hand i hand?
Personligen tror jag att människans reptilhjärna spökar vad det gäller beteendemönster etc.
Dock – det finns inget som är så konstant som förändringar.